Godt nytår fra Gammelgård

Det bli’r en lidt sen nytårshilsen i år – først blev skribenten ramt af influenza, og så gik influenzaen over i lungebetændelse. Men bedre sent end aldrig!

2018 var i meget høj grad præget af den usædvanligt varme sommer, men der er også enkelte andre vigtige markører. Jeg er fx flyttet til Sverige permanent, med folkeregisteradresse og det hele, og Steffen arbejder nu også kun 3 dage om ugen i Danmark, så vores tilstedeværelse på Gammelgård er mere konstant, hvilket har stor betydning for, hvor meget vi får fra hånden heroppe. Samtidig har jeg dog haft rigtig mange opgaver i ‘den indtægtsgivende virksomhed’, så fuldtids på Gammelgård-projekterne har jeg på ingen måde været. Men det er jo så heller ikke meningen – en del af øvelsen går jo netop ud på at finde ud af, om man kan bygge et projekt som Gammelgård op, SAMTIDIG med at man er erhvervsaktiv med noget andet på deltid.

2018 blev også præget af Steffens fars pludselige dødsfald. Især pga. de følelser og tanker, et dødsfald i den nærmeste familie vækker, men selvfølgelig også pga. de praktiske konsekvenser, bl.a. med tabet af en superb håndværksprojektsrådgiver og en del ekstra ture til Danmark for at bistå med nogle af de praktiske opgaver, der følger af et dødsfald.

Håndværkerprojekter

Vi har ikke haft lige så mange eksterne håndværkere på Gammelgård som i 2017. Faktisk har vi kun iværksat tre projekter, der krævede ekstern assistance, nemlig en trappe fra huset ud i haven, et vindue i kælderen og indlægning af elektricitet i aftægtsboligen. Til gengæld har vi måttet hidkalde akutassistance et par gange pga. skader, vi selv eller lynnedslag påførte diverse installationer. Hvor der handles, der spildes …

Da vi overtog Gammelgård var tilbygningen fra starten af 90’erne faktisk kun delvist færdig. Det vigtigste udestående var en trappe ned fra den dør, der var sat i tilbygningen – og da afstanden fra døren til jorden var over 1,5 meter, var døren faktisk uanvendelig. Vi startede med at blænde døren, og i forbindelse med at vi i 2017 fik nye energivinduer i hele tilbygningen, fik vi så sat en havedør med energivindue i i stedet for den metal-dør, der var i forvejen.

Det gav et fantastisk lysindfald i et ellers meget mørkt hjørne af huset – men jo stadig en temmelig problematisk anvendelse af døren som udgang til haven. Så det var højt prioriteret at få lavet en trappe ned – det er en fantastisk sydvest-vendt krog, der er nedenfor døråbningen. Steffen havde ikke mod på at bygge trappe, så det blev igen Christoffer, der måtte træde til, og i løbet af juni kom trappen på plads, så vi var klar til at nyde sommeren ude i krogen. Ha! I juli lå så temperaturen på den forkerte side af 30 grader, og det var helt umuligt at opholde sig i en sydvest-vendt krog med læ. Nu var det skygge og vind, vi jagtede. Nå, vi får forhåbentlig mere glæde af trappen den kommende sæson.

En anden ‘pudsighed’ ved tilbygningen fra 90’erne var, at man dengang valgte at få lavet en metal-luge ned til kælderen, så man kunne have en indvendig brænde-opmagasinering i et kælderrum med jordgulv. Da vi overtog gården lå der en del svampeinficeret gammelt brænde, rummet var fugtigt (fugt trængte op nedefra), og der var sågar rødder, der søgte op udefra. Allerede det første år tømte vi kælderen for muggent træ og begyndte at bære jord og grus op (3 x 2 spande om dagen var rationen for ikke at ødelægge ryggen), og foråret 2016 fik vi drænet og støbt gulv. Steffens forældre hjalp os med at male og sætte lys op, og Steffen lagde fliser. Men der var jo altså stadig en utæt metallåge, der ikke just isolerede om vinteren, og som jo heller ikke længere tjente noget formål. Vi fik specialfremstillet et vindue i forbindelse med energirenoveringen i 2017 – men det stod stadig i kælderen og ventede på at blive sat i. Så kom der skybrud d. 13 juni – det eneste vand, vi fik over en periode på 2 måneder, kom med 34 mm på en enkelt time!  Vandet fossede ind ad den utætte luge, så jeg stod i vand til anklerne. Og selvfølgelig var Steffen i Danmark … Så blev vinduet opprioriteret!!! Det stod Christoffer for – og det blev fikset på ingen tid, mens vi var i Danmark. Nu har vi et dejligt skafferi med flisegulv, reoler til saft og sylt, lys i loftet – og et tæt vindue, der også giver lys udefra.

El i aftægtsboligen var slet ikke på tegnebrættet. Men så blev det varmt. Og vi skulle have hylder på nordsiden af aftægtsboligen, hvor småplanter kunne stå i skygge. Inden hylderne skulle op, skulle facaden males. Og så malede jeg også lige vinduerne. Og den del af gavlen, jeg selv kunne nå. “Steffen, kan du ikke lige male resten af gavlen – der mangler ikke så meget, men jeg er ikke så god til stiger …”. Så gik han også i gang med at renovere vinduerne i gavlen. Nu han var i gang på den side alligevel … For hyggens skyld gik jeg så videre med aftægtsboligen indvendigt – så kunne vi snakke sammen gennem vinduesåbningerne. Loftet skulle jo males, så der var en del gamle pap-søm, der skulle trækkes ud. Men ikke i de loftsbrædder, der var ormædte – de skulle jo skiftes. Men inden vi kunne skifte dem, måtte vi tømme loftet for gammelt affald….

Mens Steffen fik skiftet loftsbrædder, kunne jeg jo lige male den murede væg, hvor den gamle brændeovn stod. Men først ville Steffen børste rust af brændeovnen og give den en gang ovnsværte … Nogle gange er det lidt ligesom at spille domino!. Anyway – pludselig var halvdelen af aftægtsboligen ved at være renoveret – så måske skulle vi fremrykke planerne om at indrette butik? Men for at ha’ butik, skal vi kunne tænde lys. Og der var jo ikke lagt el ind … I forbindelse med gravearbejdet, da der blev gravet ud til kælder i hovedbygningen i 90’erne, var de tidligere ejere så forudseende, at de fik gravet kabel-rør ned helt over til aftægtsboligen, så man på et senere tidspunkt kunne lægge el og vand ind. Den sidste del af kabel-røret til el skulle bare graves ned de sidste 4-5 meter hen til hus-hjørnet – så det gjorde vi lige først på efteråret, da den værste hedebølge var overstået. Og så var det bare at hidkalde vores faste elektriker, Lars. Så nu kan vi både tænde lys og sætte en støvsuger til i den kommende butik. Og vi er næsten færdige med at male døre og dørkarme …

Men ellers har vi kun hidkaldt håndværkere, når vi lavede ulykker. Som da først Christoffer og siden Steffen savede hul i gulvvarmeslangen … (vi har faktisk haft vandskade på alle tre etager i 2018, nu hvor jeg tænker over det …). Og så var der dengang lynet slog ned, så elektronikken i det nye køleskab skulle skiftes – det krævede også ekstern assistance.

Egne håndværksprojekter

Årets egne håndværkerprojekter startede med færdiggørelsen af den nye farstu. Vi er voldsomt tilfredse med resultatet – farstun er blevet lys og rummelig, rigtig pæn (når vi selv skal sige det), og så har den helt elimineret ‘problemet’ med folk, der går videre ind i huset med udesko på (så fruen bliver stram i masken), fordi der i den gamle farstu hverken var plads til at stille bagage fra sig eller tage skoene af. Sidst på året satte Steffen så prikken over i’et med et superflot trappestensparti af store, flotte natursten, der blev fundet frem rundt omkring på grunden. Rigtig nydeligt!!

Endnu et kælderrum blev i løbet af foråret malet, fik lagt fliser og fik installeret en længe ønsket skabsfryser, så der endelig er fryserkapacitet nok til bær, frugt, grøntsager og svamp. Og vildsvinekød fra skoven, hanekyllinger fra de lokale hønsehold og lammekød fra en lokal fåreavler. Rummet fik også plads til en stigereol til diverse bi-udstyr, der kom i anvendelse i løbet af sommeren.

Resten af kælder-gangen blev også malet hvid, og der blev sat gerechter op om endnu et par døråbninger. Lige så stille og roligt bliver det mere og mere civiliseret at se på. Og rart at være i. For det må jeg jo indrømme: Det betyder faktisk noget for min hverdagstrivsel, at omgivelserne ikke roder, hverken i praksis eller visuelt.

Sommeren 2017 var tør, og vi lovede os selv ved indgangen af 2018, at vi skulle have opgraderet vores mulighed for opsamling af regnvand til vanding i planteskole og skovhave. Så tagrende på det store ladetag var højt prioriteret først på året, ligesom placering af de store kubiktanke, vi købte allerede i 2017. Så vi var klar!

Der kom bare ikke noget regn på taget, og derfor heller ikke noget regnvand i tønderne … Så er det altså rigtig, rigtig godt at have to store søer som vandingsreservoir! Hold nu k …, hvor har jeg slæbt mange kander vand fra søerne til de små planter. Kald det bare styrketræning af ryg- og arm-muskler – jeg blev godt nok træt af det.

Nordsøen løb tør for vand (ikke kun fordi vi hentede vand i den, men også pga fordampning), men Sydhavet kunne vi ikke tømme, selvom Steffen endte med at købe en pumpe, så han kunne pumpe vand fra Sydhavet op i en kubiktank, der stod lidt tættere på det, der skulle vandes. En kæmpe hjælp – for pokker, hvor var jeg negativ over at vade frem og tilbage med de sk… vandkander. Men dræbersneglene forsvandt helt fra skovhaven – jeg tror simpelthen, de tørrede ud. Nu er søerne fulde til kanten igen – men kubiktankene er tømt, så hane-mekanismen ikke fryser i stykker. Jeg grubler stadig over, hvordan man kan opbevare efterårets og vinterens megen vand (som der jo ikke er brug for i forhold til vanding) til foråret og sommeren, hvis den igen bliver lige så varm og tør. Nogen idéer??

Udover vand er det primært aftægtsboligen, vi har puslet med. Og hvis man kigger i forrige nytårsstatus, så står der ikke aftægtsbolig nogen steder, men derimod renovering af stald. Det projekt blev der først taget hul på i årets sidste måned – og det har vist sig at være et af de mest tilfredsstillende projekter til dato på Gammelgård. Det kan godt være, at Christian d. 4 ‘byggede’ Rundetårn – men det er Steffen Meyer, der har renoveret den smukkeste bygning på hele Gammelgård! Søm, skruer og beslag er der indhentet udefra – resten er lavet af materialer, vi allerede havde på gården, herunder nogle flotte, gamle kilesavede brædder, der lå som loftsbrædder inde i stalden, og som nu er facadebrædder på det ‘nye’ brændeskur. Såååå flot! Steffen går snart i gang med et indlæg om det projekt!

Haven

Når først en skovhave er anlagt, er der jo ikke lige så meget arbejde med den, som der er med en traditionel køkkenhave. Så jeg synes allerede, at vi ‘er nødt til’ at bruge alt for lidt tid på skovhaven. Infrastrukturen var stort set på plads, da 2018 startede – der manglede lidt i, at 8’eren var helt klar, og et lille stykke sti rundt om 8’eren manglede også. Men det kan man jo ikke få en hel sæson til at gå med!

Det største projekt i skovhaven i 2018 var dog rigtig, rigtig spændende: Vi var nu endelig nået til at komme i gang med det, der for alvor er ‘anderledes’ i en skovhave: at få etableret de flerårige grøntsager. Frugttræer og bærbuske er der jo i de fleste haver – men at have dem sammen med flerårige grøntsager, der vokser i polykulturer (dvs. blandet med hinanden), det ser man ikke ret mange steder. Og dermed er der ikke ret mange erfaringer at trække på, når man skal anlægge det.

Langt de fleste af de flerårige grøntsager i skovhaven har vi lavet selv fra frø. Nogle havde vi opdyrket allerede i 2017 og havde klar i planteskolen til at plante ud eller havde allerede plantet ud i 2017, men de fleste såede vi i løbet af foråret, pottede op, da de var store nok til det, passede på dem i heden (det var der hylderne på aftægtsboligen kom ind i billedet), og plantede ud i skovhaven, efterhånden som de var store nok og vejret tillod det. Det er rigtig svært at plante små, spæde planter ud, når temperaturen ligger og roder omkring 30 grader og der ikke er nogen som helst regn i sigte! Og når man alligevel vover det, så skal der vandes!

Resultatet blev over al forventning. På trods af at de flerårige grøntsager i princippet skal have lov til at etablere sig et år eller to, inden man for alvor begynder at høste af dem, og på trods af at intet voksede, som det kunne have gjort, hvis vejret havde været mere normalt, så kunne vi i princippet fra juni til oktober hver dag hente mad i skovhaven! Det havde vi godt nok ikke regnet med. 🙂

Udover madtilskuddet var det i 2018 enormt opmuntrende at opleve nysgerrighed og interesse for skovhaveprojektet udefra. Et hold tyske skovhavenørder var spontant forbi, desværre en weekend, vi var i Danmark, men de efterlod en sød note til os efter at have kigget på skovhaven (der jo ligger helt ude ved vejen). Vi fik også besøg fra Blekinge af en, vi ellers ikke kender, som mægtig gerne lige ville kigge forbi på vej nordpå. Den lokale haveforening bookede os ind i årets program og kom en større flok på besøg i starten af september. Og så ringede lokalavisen, om ikke vi kunne skrive en artikel om skovhavedyrkning. Kommunen har også kontaktet os – om vi vil involveres, hvis de beslutter sig for at anlægge en skovhave midt inde i Älmhult. Det er rigtig, rigtig sjovt!

Og giver energi til endnu flere skovhaveprojekter. Så nu laver vi da bare én til … bare en lille én …

Og skulle vi løbe tør for haveprojekter (!), så kan vi jo altid gå videre nord for Nordsøen, i de områder, vi kalder ‘firkanten’ og ‘trekanten’. Der skal ryddes lidt (enkelte træer er væltet af sig selv, men så skal der jo også ryddes), og så vil vi gerne have flere nøddetræer, cideræbletræer, måske en ægte kastanje, … Det er såd’n et fritidsprojekt :-). Ligesom pileprojektet rundt om Sydhavet … (de har det i øvrigt rigtig fint, alle de små pileplanter, og skal snart skæres ned første gang).

Og endelig er der køkkenhaven syd for aftægtsboligien, som jeg så småt begyndte på i 2017 og ikke kom videre med overhovedet i 2018 pga. vejret. Nu er jeg gået i gang igen (indtil jeg blev fældet af lungebetændelsen), så måske bliver 2019 året, hvor vi skal prøve også at dyrke almindelige, enårige grøntsager (gulerødder fx).

Årets udflugter

Selvom det var problematisk at forlade alle de små planter alene hjemme i 33 graders solskinsvejr, så prioriterede vi alligevel en lille mini-skovhaveferie midt i juli. Fantastisk inspirerende og dejligt afbræk i den hverdag, vi eller er vældig tilfredse med. Vi er allerede i gang med at planlægge en tilsvarende ferie den kommende sommer.

Først på sommeren var vi også på en 1-dagstur til det østlige Småland, hvor Emma var vært for endnu et toplistekube-bikursus – det sidste i rækken, vi manglede. Nu er vi ‘udlært’ i at have toplistebikuber – så skal vi bare have erfaring.

Enkelte ture til Danmark blev det også til – en mindehøjtidelighed for Steffens far, en 2 årsfødselsdag for barnebarnet, en 75 årsfødselsdag for min mor, en 30 årsfødselsdag for sønnen, og en 70-årsfødselsdag for min moster. 2019 skulle ikke byde på lige så mange runde fødselsdage – men så kan der jo blive andre ting at fejre … 😉

Husdyr

Gammelgård har fået husdyr i 2018. Vi var jo begge på bikursus i 2017, og i april blev vi ringet op af den lokale biavlerforening, om vi ville overtage en bifamilie fra en mand, der ikke længere kunne have dem pga. sygdom. Vi slog til, Steffen skyndte sig at blive færdig med bikube og den terrasse, de skulle stå på – og så fik vi bier.

Det har Steffen skrevet en del om gennem året, og ud over at det har været vældig fornøjeligt, så har vi også fået 11 kg. honning og 1 kg. bivoks ud af vores første år som biavlere. Nu er bierne i vinterhi, og det eneste, vi skal gøre for dem, er at holde øje med, at der ikke er noget, der ramler ned i kuben. Det er ikke så svært – jeg kigger lige ud på dem fra mit kontorvindue hver dag, så den del er der tjek på. Vi glæder os, til de er klar til næste sæson, og er selv klar med endnu en terrasse og endnu en bikube, så vi kan få to familier i 2019.

Vi fik også kat. Eller måske var der nogle katte, der fik os – det er vist, som man ta’r det. Naboens gamle hunkat Smilla begyndte at komme hos os i løbet af sommeren, og det var vældig hyggeligt, syntes både Smilla og vi. Så kom hun pludselig en efterårsdag med en lille gråstribet kattekilling.

Nååååh, hvor den var sød. Et par dage efter dukkede endnu en kattekilling op, og jeg begyndte at blive lidt betænkelig. Kom i tanke om den gamle børnesang ‘der kom 1, der kom 2, der kom 3, der kom 4, der kom 5, der kom 6 små søde killinger’. Men heldigvis stoppede det ved 2.

Begge killingerne er nysgerrige og vil gerne være med i det hele, men samtidig er de jo altså vilde (og jo altså naboens). Men naboens søde små piger var så generøse, at de frisk proklamerede, at vi da gerne måtte få killingerne, og så kunne vi deles om Smilla. Så nu har vi kat(te). Eller hvordan det nu er – vi giver dem i hvert fald mad og vand ude i stalden, og de er også efterhånden så tamme, at vi kan få lov til at ae dem forsigtigt, når vi kommer med mad. Vi aner ikke, om det er hankatte eller hunkatte, men tæmmes helt skal de, for de skal en tur til dyrlægen og steriliseres, inden det bliver parringssæson til foråret. Ellers kan det nå at blive rigtig sjovt!

---

Det blir en lite sen nyårshälsning i år – först blev skribenten träffad av influensa, och sedan gick influensan över i lunginflammation. Men bättre sent än aldrig!

2018 präglades i mycket hög grad av den ovanligt varma sommaren, men det finns även några andra viktiga markörer. Jag har till exempel flyttat till Sverige permanent, med folkbokföringsadress och allt, och Steffen arbetar nu också bara tre dagar i veckan i Danmark. Vår närvaro på Gammelgård är därmed mer konstant, vilket har stor betydelse för hur mycket vi får gjort häruppe. Samtidigt har jag dock haft väldigt många uppdrag i ”den inkomstbringande verksamheten”, så jag har på inget sätt varit på Gammelgård-projekten på heltid. Men det är ju inte heller meningen – en del av utmaningen går ju just ut på att ta reda på om man kan bygga upp ett projekt som Gammelgård samtidigt som man är yrkesaktiv med något annat på deltid.

2018 präglades också av Steffens fars plötsliga dödsfall. Framför allt på grund av de känslor och tankar som ett dödsfall i den närmaste familjen väcker, men naturligtvis också på grund av de praktiska konsekvenserna, bland annat förlusten av en suverän rådgivare för hantverksprojekt och en del extra resor till Danmark för att bistå med några av de praktiska uppgifter som följer av ett dödsfall.

 

Hantverksprojekt

Vi har inte haft lika många externa hantverkare på Gammelgård som under 2017. Faktum är att vi bara har dragit igång tre projekt som krävde extern assistans, nämligen en trappa från huset ut i trädgården, ett fönster i källaren och indragning av el i undantagsstugan. Å andra sidan har vi varit tvungna att tillkalla akuthjälp ett par gånger på grund av skador som vi själva eller blixtnedslag orsakat på olika installationer. Där man handlar, där spills det…

När vi tog över Gammelgård var tillbyggnaden från början av 90-talet faktiskt bara delvis färdig. Det viktigaste som återstod var en trappa ner från den dörr som satts in i tillbyggnaden – och då avståndet från dörren till marken var över 1,5 meter var dörren faktiskt oanvändbar. Vi började med att spärra dörren, och i samband med att vi under 2017 satte in nya energifönster i hela tillbyggnaden, satte vi in en altandörr med energiglas istället för den metalldörr som satt där tidigare.

 

Det gav ett fantastiskt ljusinsläpp i ett annars mycket mörkt hörn av huset – men dörren var ju fortfarande ganska problematisk att använda som utgång till trädgården. Så det var högt prioriterat att få en trappa byggd – det är en fantastisk sydvästvänd hörna som ligger nedanför dörröppningen. Steffen kände inte att han vågade sig på att bygga trappan själv, så det blev återigen Christoffer som fick rycka in, och under juni kom trappan på plats så att vi var redo att njuta av sommaren i hörnan. Ha! I juli låg temperaturen sedan på fel sida om 30 grader, och det var helt omöjligt att vistas i en sydvästvänd hörna med lä. Då var det skugga och vind vi jagade. Nåväl, vi får förhoppningsvis mer glädje av trappan under den kommande säsongen.

En annan ”konstighet” med tillbyggnaden från 90-talet var att man då valde att göra en metallucka ner till källaren, så att man kunde förvara ved inomhus i ett källarrum med jordgolv. När vi tog över gården låg det en del svampangripen gammal ved där, rummet var fuktigt (fukt trängde upp nedifrån) och det fanns till och med rötter som sökte sig in utifrån. Redan första året tömde vi källaren på mögligt trä och började bära upp jord och grus (3 x 2 hinkar om dagen var ransonen för att inte pajja ryggen), och våren 2016 fick vi dränerat och gjutit golv. Steffens föräldrar hjälpte oss att måla och sätta upp belysning, och Steffen la klinker. Men det fanns ju fortfarande en otät metallucka som inte direkt isolerade på vintern, och som inte heller längre tjänade något syfte. Vi lät specialtillverka ett fönster i samband med energirenoveringen 2017 – men det stod fortfarande i källaren och väntade på att monteras.

Så kom skyfallet den 13 juni – det enda vatten vi fick under en period på två månader kom med 34 mm på en enda timme! Vattnet forsade in genom den otäta luckan så att jag stod i vatten till anklarna. Och självklart var Steffen i Danmark… Då blev fönstret högprioriterat!!! Christoffer fixade det, och det blev gjort på nolltid medan vi var i Danmark. Nu har vi ett härligt skafferi med klinkergolv, hyllor för saft och sylt, belysning i taket – och ett tätt fönster som även ger ljus utifrån.

 

El i undantagsstugan var inte alls med i planeringen. Men så blev det varmt. Och vi behövde hyllor på norrsidan av undantagsstugan där småplantor kunde stå i skugga. Innan hyllorna skulle upp behövde fasaden målas. Och då målade jag även fönstren. Och den del av gaveln som jag själv nådde. ”Steffen, kan du inte måla resten av gaveln – det fattas inte så mycket, men jag gillar inte stegar…”. Då satte han även igång med att renovera fönstren i gaveln. Nu när han ändå höll på på den sidan… För nöjes skull fortsatte jag sedan med undantagsstugan invändigt – då kunde vi prata med varandra genom fönsteröppningarna. Taket skulle ju målas, så det fanns en del gamla pappspikar som skulle dras ut. Men inte i de takbrädor som var maskätna – de skulle ju bytas. Men innan vi kunde byta dem var vi tvungna att tömma vinden på gammalt skräp….

Medan Steffen bytte takbrädor passade jag på att måla den murade väggen där den gamla braskaminen stod. Men först ville Steffen borsta bort rost från kaminen och ge den en omgång ugnssvärta… Ibland är det nästan som att spela domino! Hur som helst – plötsligt var hälften av undantagsstugan nästan renoverad, så kanske skulle vi tidigarelägga planerna på att inreda butik? Men för att ha en butik måste vi kunna tända ljuset. Och det fanns ju ingen el indragen… I samband med grävarbetet, när man grävde ut för källaren i huvudbyggnaden på 90-talet, var de tidigare ägarna så förutseende att de grävde ner kabelrör hela vägen över till undantagsstugan, så att man vid ett senare tillfälle skulle kunna dra in el och vatten. Den sista biten av kabelröret för elen behövde bara grävas ner de sista 4–5 metrarna fram till husknuten – så det gjorde vi i början av hösten när den värsta värmeböljan var över. Sedan var det bara att tillkalla vår fasta elektriker, Lars. Så nu kan vi både tända ljuset och sätta i en dammsugare i den kommande butiken. Och vi är nästan klara med att måla dörrar och dörrkarmar…

I övrigt har vi bara tillkallat hantverkare när vi har ställt till med olyckor. Som när först Christoffer och sedan Steffen sågade hål i golvvärmeslangen… (vi har faktiskt haft vattenskada på alla tre våningsplan under 2018, nu när jag tänker efter…). Och så var det den gången blixten slog ner så att elektroniken i det nya kylskåpet behövde bytas – det krävde också extern assistans.

 

Egna hantverksprojekt

Årets egna hantverksprojekt startade med färdigställandet av den nya farstun. Vi är våldsamt nöjda med resultatet – farstun har blivit ljus och rymlig, riktigt snygg (om vi får säga det själva), och så har den helt eliminerat ”problemet” med folk som går vidare in i huset med ytterskor på (vilket får frun att se sträng ut), eftersom det i den gamla farstun varken fanns plats för att ställa ifrån sig bagage eller ta av sig skorna. I slutet av året satte Steffen sedan pricken över i:et med ett superfint trappstensparti av stora, vackra naturstenar som letats fram på olika ställen på tomten. Riktigt prydligt!!

 

Ytterligare ett källarrum målades under våren, fick klinker lagt och en länge efterlängtad skåpfrys installerad, så att det äntligen finns tillräcklig fryskapacitet för bär, frukt, grönsaker och svamp. Och vildsvinskött från skogen, ungtuppar från de lokala hönsgårdarna och lammkött från en lokal fåruppfödare. Rummet fick också plats för en lagerhylla till diverse biodlingsutrustning som kom till användning under sommarens lopp.

Resten av källargången målades också vit, och foder sattes upp runt ytterligare ett par dörröppningar. Sakta men säkert blir det mer och mer civiliserat att se på. Och skönt att vara i. För det måste jag ju erkänna: det betyder faktiskt en hel del för min vardagstrivsel att omgivningen inte är rörig, varken i praktiken eller visuellt.

Sommaren 2017 var torr, och vi lovade oss själva vid ingången av 2018 att vi skulle uppgradera våra möjligheter att samla in regnvatten för bevattning i plantskolan och skogsträdgården. Därför var hängrännor på det stora ladutaket högt prioriterat i början av året, likaså placeringen av de stora kubiktankarna (IBC) som vi köpte redan 2017. Så vi var redo!

Det kom bara inget regn på taket, och därför inte heller något regnvatten i tunnorna… Då är det alltså riktigt, riktigt bra att ha två stora dammar som vattenreservoar! Jösses, vad jag har burit många kannor vatten från dammarna till de små plantorna. Kalla det gärna styrketräning för rygg- och armmuskler – jag blev minsann trött på det.

Norra dammen torkade ut (inte bara för att vi hämtade vatten i den, utan också på grund av avdunstning), men Sydsjön kunde vi inte tömma, även om Steffen till slut köpte en pump så att han kunde pumpa vatten från Sydsjön upp i en kubiktank som stod lite närmare det som skulle vattnas. En enorm hjälp – för jösses, vad jag var negativ över att vandra fram och tillbaka med de där förbaskade vattenkannorna. Men mördarsniglarna försvann helt från skogsträdgården – jag tror helt enkelt att de torkade ut. Nu är dammarna fyllda till bredden igen – men kubiktankarna är tömda så att kranmekanismen inte fryser sönder. Jag funderar fortfarande på hur man kan förvara höstens och vinterns stora vattenmängder (som det ju inte finns behov av för bevattning nu) till våren och sommaren, ifall den återigen blir lika varm och torr. Några idéer??

Utöver vatten är det främst undantagsstugan vi har pysslat med. Och om man tittar i förra nyårsstatusen så står det inte undantagsstuga någonstans, utan däremot renovering av stall. Det projektet påbörjades först i årets sista månad – och det har visat sig vara ett av de mest tillfredsställande projekten hittills på Gammelgård. Det kan väl hända att Kristian IV ”byggde” Rundetårn – men det är Steffen Meyer som har renoverat den vackraste byggnaden på hela Gammelgård! Spik, skruv och beslag har köpts in utifrån – resten är gjort av material som vi redan hade på gården, däribland några snygga, gamla kilsågade brädor som låg som takbrädor inne i stallet, och som nu är fasadbrädor på det ”nya” vedsjulet. Sååå snyggt! Steffen skriver snart ett inlägg om det projektet!

 

Trädgården

När väl en skogsträdgård är anlagd är det ju inte lika mycket arbete med den som med ett traditionellt trädgårdsland. Så jag tycker redan att vi ”tvingas” lägga alldeles för lite tid på skogsträdgården. Infrastrukturen var i stort sett på plats när 2018 började – det fattades lite innan ”8:an” var helt klar, och en liten bit stig runt 8:an saknades också. Men det kan man ju inte få en hel säsong att gå med!

Det största projektet i skogsträdgården 2018 var dock riktigt, riktigt spännande: vi hade nu äntligen nått fram till att komma igång med det som på allvar är ”annorlunda” i en skogsträdgård: att etablera de fleråriga grönsakerna. Fruktträd och bärbuskar finns ju i de flesta trädgårdar – men att ha dem tillsammans med fleråriga grönsaker som växer i polykulturer (det vill säga blandat med varandra), det ser man inte på särskilt många ställen. Och därmed finns det inte så mycket erfarenhet att luta sig mot när man ska anlägga det.

De allra flesta av de fleråriga grönsakerna i skogsträdgården har vi drivit upp själva från frö. Vissa hade vi odlat fram redan 2017 och hade redo i plantskolan för utplantering, eller så hade vi redan planterat ut dem under 2017, men de flesta sådde vi under våren, skolade om när de var stora nog, passade på dem i hettan (det var där hyllorna på undantagsstugan kom in i bilden) och planterade ut i skogsträdgården efterhand som de var stora nog och vädret tillät det. Det är riktigt svårt att plantera ut små, späda plantor när temperaturen ligger och skvalpar runt 30 grader och det inte finns något som helst regn i sikte! Och när man ändå vågar göra det, då måste det vattnas!

Resultatet blev över förväntan. Trots att de fleråriga grönsakerna i princip ska få lov att etablera sig ett år eller två innan man på allvar börjar skörda av dem, och trots att inget växte som det kunde ha gjort om vädret hade varit mer normalt, så kunde vi i princip från juni till oktober hämta mat i skogsträdgården varje dag! Det hade vi verkligen inte räknat med. 🙂

 

Utöver matillskottet var det under 2018 enormt uppmuntrande att uppleva nyfikenhet och intresse för skogsträdgårdsprojektet utifrån. Ett gäng tyska skogsträdgårdsnördar svängde spontant förbi, tyvärr en helg då vi var i Danmark, men de lämnade en söt lapp till oss efter att ha tittat på skogsträdgården (som ju ligger precis vid vägen). Vi fick också besök från Blekinge av en person vi inte kände sedan tidigare, som hemskt gärna ville titta förbi på väg norrut. Den lokala trädgårdsföreningen bokade in oss i årets program och kom med en större grupp på besök i början av september. Och så ringde lokaltidningen och frågade om inte vi kunde skriva en artikel om skogsträdgårdsodling. Kommunen har också kontaktat oss – om vi vill bli involverade ifall de beslutar sig för att anlägga en skogsträdgård mitt inne i Älmhult. Det är riktigt, riktigt roligt!

Och det ger energi till ännu fler skogsträdgårdsprojekt. Så nu bygger vi helt enkelt en till… bara en liten en…

Och skulle vi få slut på trädgårdsprojekt (!), så kan vi ju alltid gå vidare norr om Norra dammen, i de områden vi kallar ”fyrkanten” och ”triangeln”. Där ska röjas lite (vissa träd har fallit av sig själva, men då måste man ju också röja), och så vill vi gärna ha fler nötträd, cideräppelträd, kanske en äkta kastanj… Det är ett typiskt fritidsprojekt :-). Precis som pilprojektet runt Sydsjön… (de mår för övrigt riktigt bra, alla de små pilplantorna, och ska snart beskäras för första gången).

Och slutligen finns köksträdgården söder om undantagsstugan, som jag smått började på under 2017 men inte kom vidare med alls under 2018 på grund av vädret. Nu har jag satt igång igen (tills jag däckades av lunginflammationen), så kanske blir 2019 året då vi ska prova att även odla vanliga, ettåriga grönsaker (morötter till exempel).

 

Årets utflykter

Även om det var problematiskt att lämna alla små plantor ensamma hemma i 33 graders solsken, så prioriterade vi ändå en liten mini-skogsträdgårdssemester i mitten av juli. Fantastiskt inspirerande och ett härligt avbrott i den vardag som vi annars är väldigt nöjda med. Vi planerar redan för en liknande semester kommande sommar.

I början av sommaren var vi också på en endagsutflykt till östra Småland, där Emma var värd för ännu en bikurs för topplistkupor – den sista i raden som vi saknade. Nu är vi ”utlärda” i att ha topplistkupor – nu ska vi bara skaffa oss erfarenhet.

Några enstaka resor till Danmark blev det också – en minnesstund för Steffens far, en 2-årsdag för barnbarnet, en 75-årsdag för min mamma, en 30-årsdag för sonen och en 70-årsdag för min moster. 2019 borde inte bjuda på lika många jämna födelsedagar – men då kan det ju finnas andra saker att fira… 😉

Husdjur

Gammelgård har fått husdjur under 2018. Vi gick ju båda på bikurs 2017, och i april blev vi uppringda av den lokala biodlarföreningen som undrade om vi ville ta över en bifamilj från en man som inte längre kunde ha dem på grund av sjukdom. Vi slog till, Steffen skyndte sig att bli klar med bikupan och den terrass de skulle stå på – och så fick vi bin.

 

Det har Steffen skrivit en del om under året, och utöver att det har varit väldigt roligt har vi också fått 11 kg honung och 1 kg bivax från vårt första år som biodlare. Nu ligger bina i vintervila, och det enda vi behöver göra för dem är att hålla koll så att inget ramlar ner i kupan. Det är inte särskilt svårt – jag tittar ut på dem från mitt kontorsfönster varje dag, så den delen har vi koll på. Vi ser fram emot när de är redo för nästa säsong, och själva är vi redo med ytterligare en terrass och ytterligare en bikupa så att vi kan ha två familjer under 2019.

Vi skaffade också katt. Eller så var det några katter som skaffade oss – det är väl hur man ser på det. Grannens gamla honkatt Smilla började hälsa på hos oss under sommaren, och det var väldigt trevligt tyckte både Smilla och vi. Sedan kom hon plötsligt en höstdag med en liten grårandig kattunge.

Ååååh, vad den var söt. Ett par dagar senare dök ännu en kattunge upp, och jag började bli lite betänksam. Kom att tänka på den gamla barnvisan ”det kom en, det kom två, det kom tre, det kom fyra, det kom fem, det kom sex små söta kattungar”. Men lyckligtvis stannade det vid två.

Båda kattungarna är nyfikna och vill gärna vara med på allt, men samtidigt är de ju faktiskt vilda (och dessutom grannens). Men grannens söta små tjejer var så generösa att de glatt proklamerade att vi gärna fick få kattungarna, och så kunde vi dela på Smilla. Så nu har vi katt(er). Eller hur det nu ligger till – vi ger dem i varje fall mat och vatten ute i stallet, och de har efterhand blivit så tama att vi får lov att klappa dem försiktigt när vi kommer med mat. Vi har ingen aning om det är hankatter eller honkatter, men helt tama ska de bli, för de ska en sväng till veterinären och steriliseras innan det blir parningssäsong till våren. Annars kan det hinna bli riktigt ”roligt”!