Velkommen hjem, Steffen

I dag skete så endelig det, vi har ventet på de seneste 3 måneder: Den svenske regering bekendtgjorde, at de ikke forlænger indrejseforbuddet for danskere.

Steffen har folkeregisteradresse i Danmark, og jeg har folkeregisteradresse i Sverige. Umiddelbart lyder det måske lidt mærkeligt, men det har der hidtil været en række gode, praktiske grunde til, som især har handlet om Steffens meget specialiserede arbejde (som der ikke findes noget af i Småland) og vores fælles projekt med opbygningen af alle aktiviteterne på Gammelgård, som krævede, at mindst en af os havde adresse her. Og vi forestillede os aldrig i vores vildeste fantasi, at det ville have som konsekvens, at vi ikke kunne være sammen. Jeg mener – Danmark og Sverige har en lang fælles historie om nordisk samarbejde og integration i grænseområdet, og der har da heller aldrig før været nogen forhindringer fra hverken de danske eller de svenske myndigheders side i forhold til det valg, vi har gjort. Frem til jul fungerede det glimrende med pendling frem og tilbage og overnatning i en lille lejlighed i Danmark de få dage om ugen, Steffen arbejdede der. Og resten af tiden var vi sammen her i vores hjem på Gammelgård – fælles beskæftigede med at bygge stedet op til det, vi gerne vil have, det skal blive.

Men så blev der lukket ned for det. Og det helt uden varsel. Eller det vil sige – var der 1½ dags varsel, dengang i december, inden grænsen lukkede? I hvert fald ikke længe nok til, at Steffen kunne nå at ansøge om folkeregisteradresse i Sverige. Han prøvede senere (fra Danmark), men for at kunne ansøge om folkeregisteradresse i Småland, skal man møde fysisk op på et kontor i Älmhult. Og uden folkeregisteradresse i Småland, kunne han ikke komme til Älmhult …

Mange er trætte af Corona. De har ikke kunnet komme til frisør, har ikke kunnet shoppe, har ikke kunnet gå i byen, har ikke kunnet holde fest eller invitere hele familien til diverse arrangementer, har ikke kunnet tage på ferie, har skullet arbejde hjemme, har ikke kunnet sende deres børn i skole eller daginstitution. Prøv lige at forestille jer, at I oveni alt dette ikke havde fået lov til at komme hjem/ikke havde fået lov til at få jeres ægtefælle hjem? På ubestemt tid? For det har næsten været det værste – ikke at vide, hvor længe det skulle vare, inden han fik lov til at komme hjem.

Der er primært to grunde til, at Steffen ikke allerede har folkeregisteradresse på Gammelgård. Den ene er, at han så ikke længere kan være skrevet op til en almennyttig bolig i Danmark (det kan man nemlig kun, hvis man har folkeregisteradresse i Danmark), og at vi derfor bliver helt afskåret fra at flytte tilbage til Danmark igen, med mindre vi har penge til at købe en bolig eller er heldige at finde en lejebolig på det private marked. Når Steffen engang bliver pensioneret, var det tanken under alle omstændigheder at kappe den sikkerhedsline – men det kan så være, at vi kapper den allerede nu.

Den anden grund er, at folkeregisteradresse i Sverige og arbejde i Danmark betyder, at man betaler sin skat i Danmark, men som udgangspunkt hører til det svenske velfærdssamfund (herunder sundhedssystem). Dels har vi syntes, at det faktisk ikke var helt fair overfor Sverige (selvom det naturligvis er noget, Sverige selv har været med til at beslutte …), men Sveriges håndtering af Corona-pandemien har så heller ikke været noget, der ligefrem har opmuntret en til at underlægge sig det svenske sundhedssystem … Dags dato er der 1.297 døde pr million i Sverige og 414 døde pr million i Danmark, 8 indlagt på intensiv pr million i Danmark og 27 i Sverige, 37 indlagte i alt pr million i Danmark og 166 i Sverige. Osv. Det er kun muligt at blive testet, hvis man har symptomer (af en eller anden grund har det der med symptomfri smitte ikke rigtigt gjort indtryk på den svenske sundhedsstyrelse …), og mundbind er en sjældenhed – selv i sundhedssystemet. Patienter vader ud og ind af lægepraksisser og hospitaler uden mundbind, og selv sundhedspersonalet er først for nylig begyndt at anvende mundbind. Ikke særlig betryggende – og jo altså også helt umuligt, hvis Steffen skal kunne fortsætte med sit job med patienter i Danmark. Jeg tror, hans chef ville få tics, hvis hun hørte om det. 😉

Men så var det, at Steffen fandt ud af, at man faktisk kan ansøge om et særligt sundhedskort, der giver adgang til det danske sundhedsvæsen, hvis man fortsat arbejder i Danmark. Og vupti – så forsvandt også de moralske kvababbelser over at belaste det svenske system, selvom skatten betales i Danmark.

Nu er grænsen endelig åben igen. Danmark har som udgangspunkt stadig en regel, der siger, at man skal gå i karantæne 4 dage efterfulgt af en negativ test. Den regel skal vi undersøge, om der findes en eller anden undtagelse fra, som vi kan bruge til noget. Ellers betyder det, at ugentlig pendling ikke bliver muligt foreløbig – men med lidt feriedage hist og her og en hulens masse karantænedage i Danmark vil han kunne komme hjem cirka en gang om måneden i 6 dage. Hvilket er en million gange bedre end ikke at kunne komme hjem overhovedet på ubestemt tid.

Og så skal der altså ansøges om svensk folkeregisteradresse! Vi når det muligvis ikke her i påsken (to-do listen, der har hobet sig op over de seneste tre måneder, er lang …), men det skal i hvert fald fikses. Inden variant nr. 87 af Corona slår til næste vinter!

I dag hände så äntligen det vi har väntat på de senaste tre månaderna: Den svenska regeringen tillkännagav att de inte förlänger inreseförbudet för danskar.

Steffen har folkbokföringsadress i Danmark och jag har folkbokföringsadress i Sverige. Omedelbart låter det kanske lite märkligt, men det har hittills funnits en rad goda, praktiska skäl till det, som framför allt har handlat om Steffens mycket specialiserade arbete (som det inte finns något av i Småland) och vårt gemensamma projekt med uppbyggnaden av alla aktiviteter på Gammelgård, vilket krävde att minst en av oss hade adress här. Och vi föreställde oss aldrig i vår vildaste fantasi att det skulle få som konsekvens att vi inte kunde vara tillsammans. Jag menar – Danmark och Sverige har en lång gemensam historia av nordiskt samarbete och integration i gränsområdet, och det har aldrig tidigare funnits några hinder från varken danska eller svenska myndigheters sida i förhållande till det val vi gjort. Fram till jul fungerade det utmärkt med pendling fram och tillbaka och övernattning i en liten lägenhet i Danmark de få dagar i veckan som Steffen arbetade där. Och resten av tiden var vi tillsammans här i vårt hem på Gammelgård – gemensamt sysselsatta med att bygga upp stället till det vi vill att det ska bli.

Men så stängdes det ner. Och det helt utan förvarning. Eller det vill säga – var det en och en halv dags varsel då i december, innan gränsen stängdes? I vilket fall som helst inte tillräckligt länge för att Steffen skulle hinna ansöka om folkbokföringsadress i Sverige. Han försökte senare (från Danmark), men för att kunna ansöka om folkbokföringsadress i Småland måste man dyka upp fysiskt på ett kontor i Älmhult. Och utan folkbokföringsadress i Småland kunde han inte komma till Älmhult…

Många är trötta på Corona. De har inte kunnat gå till frisören, inte kunnat shoppa, inte kunnat gå ut på krogen, inte kunnat hålla fest eller bjuda in hela familjen till olika tillställningar, inte kunnat åka på semester, har varit tvungna att arbeta hemifrån, inte kunnat skicka sina barn till skola eller förskola. Prova att föreställa er att ni ovanpå allt detta inte hade fått lov att komma hem/inte hade fått lov att få hem er make? På obestämd tid? För det har nästan varit det värsta – att inte veta hur länge det skulle dröja innan han fick lov att komma hem.

Det finns främst två skäl till att Steffen inte redan har folkbokföringsadress på Gammelgård. Det ena är att han då inte längre kan stå i kö för en allmännyttig bostad i Danmark (det kan man nämligen bara om man är folkbokförd i Danmark), och att vi därför blir helt avskurna från att flytta tillbaka till Danmark igen, såvida vi inte har pengar att köpa en bostad eller har turen att hitta en hyresrätt på den privata marknaden. När Steffen en gång går i pension var tanken under alla omständigheter att kapa den säkerhetslinan – men det kan hända att vi kapar den redan nu.

Det andra skälet är att folkbokföring i Sverige och arbete i Danmark innebär att man betalar sin skatt i Danmark, men som utgångspunkt tillhör det svenska välfärdssamhället (inklusive sjukvården). Dels har vi tyckt att det faktiskt inte var helt rättvist mot Sverige (även om det naturligtvis är något Sverige själva har varit med och beslutat…), men Sveriges hantering av Corona-pandemin har inte heller varit något som direkt har uppmuntrat en att underställa sig det svenska sjukvårdssystemet… Per dagens datum är det 1 297 döda per miljon i Sverige och 414 döda per miljon i Danmark, 8 inlagda på intensiven per miljon i Danmark och 27 i Sverige, 37 inlagda totalt per miljon i Danmark och 166 i Sverige. Osv. Det är bara möjligt att bli testad om man har symptom (av någon anledning har det där med symptomfri smitta inte riktigt gjort intryck på den svenska Folkhälsomyndigheten…), och munskydd är en sällsynthet – även inom vården. Patienter vandrar ut och in på vårdcentraler och sjukhus utan munskydd, och även vårdpersonalen har först nyligen börjat använda munskydd. Inte särskilt betryggande – och dessutom helt omöjligt om Steffen ska kunna fortsätta med sitt jobb med patienter i Danmark. Jag tror hans chef skulle få tics om hon hörde om det. 😉

Men så var det så att Steffen tog reda på att man faktiskt kan ansöka om ett särskilt sjukvårdskort som ger tillgång till det danska hälso- och sjukvårdssystemet om man fortsätter att arbeta i Danmark. Och vips – så försvann även de moraliska betänkligheterna över att belasta det svenska systemet trots att skatten betalas i Danmark.

Nu är gränsen äntligen öppen igen. Danmark har som utgångspunkt fortfarande en regel som säger att man ska sitta i karantän i fyra dagar följt av ett negativt test. Vi ska undersöka om det finns något undantag från den regeln som vi kan använda oss av. Annars betyder det att veckopendling inte blir möjlig på ett tag – men med lite semesterdagar här och var och en herrans massa karantänsdagar i Danmark kommer han kunna komma hem ungefär en gång i månaden i sex dagar. Vilket är en miljon gånger bättre än att inte kunna komma hem alls på obestämd tid.

Och så ska det alltså ansökas om svensk folkbokföringsadress! Vi hinner det möjligtvis inte nu under påsken (att-göra-listan som har hopat sig under de senaste tre månaderna är lång…), men det ska i varje fall fixas. Innan variant nr 87 av Corona slår till nästa vinter!