Det forgangne år har været sådan et, hvor vi har været rigtig glade for, at vi efterhånden er så langt i ’projekt Gammelgård’, at alle projekter på nettolisten er projekter, der kan tåle at blive lagt til side, hvis der dukker noget andet og vigtigere op. Nu har vi nemlig fået nyt afløbssystem! Med deraf afledte sideprojekter …

(text på svenska sist på sidan)

Da vi overtog Gammelgård, overtog vi også et afløbssystem bestående af en trekammerbrønd, en fordelingsbrønd og et sivedræn. Det var formentlig etableret i 90’erne, men vi har ikke kunnet finde nogen papirer på det og har blot fået at vide af naboerne, at det da blev gravet dengang.

Kommunen havde heller ikke noget på det, så da de for et par år siden gik i gang med den helt store gennemgang af alle private anlæg i de af kommunens områder, hvor der ikke er kloakeret, fik vi en ’early warning’ om, at vores anlæg ikke var godkendt, og at det derfor ikke var sikkert, at det ville blive godkendt, når de nåede til os.

De nåede til os sidste efterår, og nej, vores anlæg blev ikke godkendt. Både fordi der voksede træer henover sivedrænene, men også fordi sivedrænene var for tæt på Sydhavet (dammen syd for huset) og dermed den grøft ud i skoven, der afvander det.

Trekammerbrønden og fordelingsbrønden var okay, så i første omgang bad de os om at komme med et forslag til placering af nye sivedræn uden bevoksning over.

Gammelgård har vand i form af søer på alle fire sider. Vi har også egen drikkevandsbrønd. Sivedræn fra en almindelig trekammerbrønd skal være 50 meter fra drikkevandsbrønden og med så god afstand til vandløb, at der ikke er risiko for udsivning af næringsstoffer til skovens vandløb. Vi lavede et forslag til placering af nyt sivedræn med større afstand til Sydhavet, fjernede alle de træer og buske, der voksede i området, og fik også gravet en ’provgrop’, altså et dybt hul i jorden, hvor vi kunne holde øje med, hvor grundvandsstanden var.

Denne vinter regnede det rigtig, rigtig meget – og grundvandsstanden var så høj, at der stod vand i provgropen op til mindre end 1 meter under jordniveau. Så vores første bud på en løsning blev ikke godkendt, da sagsbehandlerne endelig kom ud til os i midten af marts og gav os endelig besked (efter næsten et halvt år med et stort hul med vand i midt i haven, sic!) – og faktisk ville de slet ikke godkende noget almindeligt sivedræn: Vi var for tæt på vandløb. Så budskabet fra kommunen var, at vi skulle foreslå en anden løsning (de må ikke foreslå, sjovt nok!) Det betød, at vi enten skulle have et biorensningsanlæg eller et kemisk rensningsanlæg. Vores genboer havde valgt at få lavet et Alnarp bioreningsanlæg, så vi kontaktede firmaet allerede i marts efter besøget fra kommunen og fik en sælger ud, og valgte så i samarbejde med dem at lave en ny ansøgning, nu om at få godkendt et Alnarp bioreningsanlæg. I starten af maj fik vi endelig godkendelse fra kommunen, 3. maj fik vi et Alnarp bioreningsanlæg leveret, og 5. maj gik gravemaskinerne i gang. Dejligt, når leverandøren og entreprenøren (naboen …) er hurtigere reagerende end kommunens sagsbehandlere!

10. maj var anlægget i jorden, og vi manglede bare elektrikerarbejdet. Alle elektrikere i området er fuldt booket med solcelleinstallering, så først i starten af juli var det sidste på plads.

Et Alnarp bioreningsanlæg består af nogle store tanke, der graves ned i jorden og renser vores spildevand fra huset i et antal step. Man kan have et første step, hvor slammet – altså det faste materiale fra afløbet – nedbrydes, men man kan også vælge at have en almindelig trekammerbrønd, der tømmes årligt. Eftersom vores trekammerbrønd jo ikke fejler noget, valgte vi af økonomiske årsager denne løsning.

Fra trekammerbrønden ledes spildevandet (nu uden de faste dele) videre til en slags vådmark. Det er en stor, rund tank med en diameter på 2 meter og en dybde på 2 meter, der er fyldt med ’bioblokke’. På bioblokkenes overflader sørger mikroorganismer for at nedbryde uønskede bestanddele i spildevandet. Imellem bioblokkene planter man vandplanter (dunhammer og vandliljer), der optager næringsstofferne. Disse planter skærer man så ned cirka en gang om året.

Havde vi ikke været så tæt på Sydhavet, ville det nu næsten helt rene vand have kunnet ledes herfra til et lille sivedræn og videre ud i jorden, hvor planter ville optage resten. Men eftersom der åbenbart stadig er en lille risiko for fosfor-lækage, skal vandet gennem yderligere et filter – en tank med en stor sæk med et kalkmateriale, der fanger fosforen, inden vandet til sidst løber ud i en faskine og derfra videre ud i jorden, nu helt rent. Denne tank med kalk skal tømmes cirka hvert fjerde år, og materialet kan anvendes på marker som fosfor-gødning. Vi skal bare lige finde en bondemand, der vil ha’ det.

For at spildevandet fra trekammerbrønden ikke skal totalt oversvømme ’vådmarken’, hvis der en dag er ti, der tager bad, en vaskemaskine, der kører, og diverse gange opvask (hvilket jævnligt sker, når alle ungerne er her), løber vandet fra trekammerbrønden først igennem en pumpebrønd (endnu en stor tank, der blev gravet ned), hvorfra en pumpe regelmæssigt (sensorstyret) pumper det over til ’vådmarken’. Ligeledes er der en luftpumpe, der sørger for ilt i ’vådmarken’. Derfor var det, at der var brug for en elektriker til at få det sidste på plads. Indtil de havde tid, havde vi pumperne tilsluttet med forlængerledninger og sørgede selv for, at pumpebrønden blev tømt dagligt.

Gravearbejdet bestod altså af at grave tre store tanke med diverse rør imellem ned, etablere en faskine efter den sidste tank med kalkmaterialet, og grave rør ned til de el-ledninger, der skulle skaffe strøm fra huset til de to pumper. Så vi var endnu en gang glade for, at vi har Calle og hans store gravemaskiner lige i baghaven! Jerry, der styrede maskinen, fandt ’enkelte’ store sten, der fik en del indflydelse på, hvor de forskellige tanke kunne komme i jorden.

Eftersom vi i vinter troede, at vi skulle rydde området nede ved søen for at gøre plads til et nyt sivedræn, besluttede vi allerede dengang, at vi ville benytte os af, at der skulle store gravemaskiner ind på grunden igen-igen, og få ændret helt på området mellem huset og søen. Og det var så her, vi selv fik projekter at bruge tiden på (vi var ikke voldsomt involveret i gravearbejdet i forbindelse med Alnarp-anlægget …). Mere om det i næste indlæg!

 

---

Det senaste året har vi varit väldigt glada för att vi har kommit så långt i ’projekt Gammelgård’ att alla planerade projekt tålt att sättas på paus. Nu har vi nämligen fått nytt avlopp! Med allt vad det innebär av sidoprojekt …

När vi tog över Gammelgård tog vi också över ett avloppssystem bestående av en trekammarbrunn, en fördelningsbrunn och en infiltrationsbädd. Troligen etablerad under 90-talet, men vi har inte hittat nånting på papper och har bara grannarnas vittnesbörd om detta.

Kommunen hade inte heller nånting på papper, och när de för ett par år sedan påbörjade en inventering av alla enskilda avlopp i kommunen, gav de oss en förvarning om att vårt avlopp inte var godkänt och kanske inte skulle bli det heller.

I höstas (2022) hade de kommit till vår del av kommunen. Och nej, vårt avlopp blev inte godkänt. Dels därför att det växte träd över infiltrationsbädden och dels därför att infiltrationsbädden var för nära Sydhavet (dammen söder om huset). Den dammen avvattnas till ett dike som rinner ut i skogen. Trekammarbrunnen och fördelningsbrunnen var i och för sig okej, så i första hand blev vi ombedda att göra ett förslag på placering av en ny infiltrationsbädd utan träd över.

På Gammelgård har vi vatten runt hela tomten. Totalt fyra dammar (två av dom våra egna). Vi har också egen dricksvattenbrunn. Infiltrationsbäddar från en vanlig trekammarbrunn får inte vara närmare än 50 meter från dricksvattenbrunnen och ska ha så bra avstånd från ån, dammar och diken att det inte finns risk för läckage av näringsämnen till skogens vattendrag. Vi gjorde ett förslag till placering av en ny infiltrationsbädd lite längre från dammen, började ta ned alla träd och buskar och fick grävt en provgrop på mer än två meter för att kolla grundvattennivån. Om ni kommer ihåg regnade det väldigt mycket i vintras. Så provgropen fylldes till knappt 1 meter under jordnivå. Så väntade vi på kommunen. … Äntligen i mars hade de tid att titta på vårt förslag – och såklart blev det inte godkänt. Faktiskt ville de inte godkänna något förslag med vanlig infiltrationsbädd efter en vanlig trekammarbrunn. Om de ändå hade sagt det från början …

Konsekvensen var att vi antingen skulle ha en kemisk reningsanläggning eller ett bioreningsverk. Grannen hade precis beställt ett Alnarp Cleanwater Technology:s bioreningsverk, så vi kontaktade det företaget så snabbt som möjligt för att höra mera om denna lösning och gjorde tillsammans med dem en ny ansökan, nu om ett Alnarp bioreningsverk. I början på maj (ett halvt år efter första besöket från kommunen, sic!) fick vi äntligen godkännandet från kommunen, 3 maj levererades anläggningen och 5 maj började grävmaskinerna att gräva. Vad bra att leverantörer och entreprenörer inte har lika lång handläggningstid som kommunen! 10 maj var anläggningen i jorden och det fattades bara en elektriker för att ansluta det. Alla elektriker i detta området har alldeles för mycket att göra med att installera solceller, så inte förrän i början på juli var det sista på plats.

Ett Alnarp bioreningsverk består av några stora tankar som grävs ned på tomten. I dessa renas avloppsvattnet i ett antal steg. Man kan ha ett första steg, där slammet – alltså det fasta material i avloppsvattnet – bryts ned, men man kan också ha en vanlig trekammarbrunn som töms årligen. Eftersom vår trekammarbrunn var godkänd så skippade vi denna delen av den nya anläggningen.

Från trekammarbrunnen rinner avloppsvattnet (nu utan de fasta delarna) vidare till en typ av våtmark som består av en stor, rund tank med en diameter på 2 meter och ett djup på 2 meter, som är fylld med bioblock. På de ytor som bioblocken utgör bildar mikroorganismer en biofilm och tar hand om oönskade ämnen i avloppsvattnet. Mellan dessa bioblock planteras vattenväxter (vattenliljor och kaveldun) som tar upp näringsämnen. Dessa plantor skärs ner en gång per år. 

Hade vi inte varit så nära Sydhavet skulle vi nu kunna leda ut vattnet i en stenkista och vidare därifrån till jorden, där växtlighet skulle ta upp det sista. Men eftersom vi har ’hög skyddsnivå’ på grund av Sydhavet och ett dike som rinner därifrån ut i skogen, behövdes ännu en tank som skulle funka som fosforfälla. Denna tank är fylld med ett kalkmaterial som binder fosforn. När kalkmaterialet förbrukats ska man byta till ett nytt kalkmaterial. Det fosformättade kalkmaterial kan spridas på åkermark som fosforgödsel. Efter att ha passerat fosforfällan rinner det renade vattnet vidare till en stenkista.

För att avloppsvattnet från trekammarbrunnen inte ska översvämma våtmarken om tio personer duschar, tvättmaskinen kör och det diskas mycket i köket (vilket ibland händer när alla barn och barnbarn är här!), rinner avloppsvattnet från trekammarbrunnen först till en pumpbrunn varifrån en eldriven pump regelbundet (sensorstyrt) pumpar vattnet vidare till våtmarken. I våtmarken finns också en luftpump som säkrar syrenivån i våtmarken. Det var därför vi behövde en elektriker till att avsluta projektet. Tills de hade tid hade vi pumparna på med en skarvsladd som vi hanterade manuellt.

Grävprojektet bestod alltså av att gräva ned tre stora tankar med rör emellan, etablera en stenkista efter den sista tanken med kalkmaterialet och gräva ned rör till elledningar mellan anläggningen och huset. Ännu en gång var vi väldigt nöjda med att bo granne med Calle och hans stora grävmaskiner! Jerry, som styrde grävmaskinen, hittade ’enstaka’ stora stenar som fick betydelse för placeringen av tankarna.

Eftersom vi i vintras trodde det var viktigt att det inte fanns träd och buskar i området där vi trodde vi bara skulle ha en ny infiltrationsbädd, tog vi genast ned alla träd och buskar. När grävmaskinen i alla fall skulle hit, så beslöt vi att be om hjälp att jämna ut området och använda det till något helt annat. Själva etableringen av Alnarp-anläggningen var vi inte fysiskt involverade i alls. Men det var här hela projektet fick betydelse förvår egen tidsanvändning.

Mera om detta i nästa blogginlägg!