Nogle af de allerførste træer, vi plantede i vores skovhave, var et par håndfulde rødel (Alnus glutinosa). Bare knap en meter høje små pinde, vi plantede vinteren 2016-17. Nu er alle bortset fra en væk igen.

(text på svenska efter den danska texten)

Vi har haft rødel som ammetræer i skovhaven. De har haft to primære funktioner:

• De vokser enormt hurtigt og kommer derfor hurtigt op og danner et kronelag over de andre planter og bidrager derigennem med læ og skygge. De sørger også for at holde liv i mikroorganismer og mykorrhizasvampe. Begge dele gavner alle de små træer og buske, vi har plantet efterfølgende.
• De er kvælstoffikserende og bidrager gennem denne evne til, at hele systemet ’skovhaven’ indfanger kvælstof fra luften, som gennem de kvælstoffikserende planters rødder og blade også bliver til gavn for alle de ikke-kvælstoffikserende planter.

En fuldvoksen rødel er meget høj. 25 meter høje kan de blive. Og vi oplevede, da vi gik på vores skovhaveuddannelse på Holma Folkehøjskole, at rødel kan være FOR store i mindre skovhaver. De kan skygge for meget og ikke lade træer, der står under dem, få plads til at komme op i lyset og i øvrigt folde sig ud. Vi har derfor hele tiden haft en plan om, at vores rødel ikke skulle blive stående helt lige så længe som dem, vi oplevede i Holma Skogsträdgård (som i øvrigt også senere er blev fældet). Og vi ville også gerne have dem ned, inden de blev så store, at vi ikke selv kunne fælde dem uden at skade alle de omkringvoksende træer og buske. Nu, ni år efter at vi plantede dem, var det blevet tid til at sige farvel og tak for hjælpen til næsten alle sammen.

Vores skovhavepraktikanter ville gerne være med, så vi havde gemt aktiviteten til en praktikdag. Vi startede med at klippe og save så mange af de brede, nederste grene af, som vi kunne nå fra jorden. Det reducerede risikoen for skader på de omkringliggende buske og træer. Derefter gik Steffen i gang med den store motorsav, og vi andre slæbte væk, lige så hurtigt vi kunne komme af sted med det.

Vi slæbte alle grene og toppe ud til en stor bunke uden for skovhaven, hvor de samme eftermiddag blev forvandlet til en flisbunke.

Stammerne savede Steffen op med det samme, så dem fik vi også i hus samme eftermiddag. Man ser tydeligt, hvorfor rødel hedder rødel.

Jøsses, hvor vi var effektive. Og nu har jeg sørme ovenikøbet allerede fået flækket det hele til brænde.

Al flisen er også næsten blevet fordelt, dels i blåbærbedet i skovhaven, dels i gangene i køkkenhaven. I løbet af den næste uges tid kommer der meget, meget mere både flis og brænde, når årets store træfældeprojekt løber af staben. Mere om det en anden gang.

Skovhaven ser noget mere åben ud nu, men jeg tror først, vi for alvor kan se forskellen, når der kommer blade på træer og buske om nogle måneder. Nu er det store hasselbuske og frugttræer, der er kronelaget i stedet for rødel.

Kvælstoffikseringsopgaven har vi løbende uddelegeret til andre kvælstoffikserende planter, primært sibiriske ærtetræer (Caragana arborescens), skærmsølvblad (Elaeagnus umbellata) og goumi (Elaeagnus multiflora). De to sidste er bærproducerende buske, og de er alle tre rigtigt gode nektarplanter (hvorimod rødel ikke har blomster).

Den sidste rødel – den, der ikke blev fældet – lod vi stå af flere årsager. Først og fremmest er den ikke særlig stor og kan derfor sagtens løse sin kvælstoffikserende funktion et par år mere, uden at vi får besvær med at fælde den. Men på grund af sin begrænsede vækst har den også været et interessant studie og samtaleemne, stort set siden den blev plantet. Den allersydligste del af skovhaven er meget præget af to kæmpestore gamle træer, vi lod stå, da vi ellers fældede de fleste træer i det område, der skulle blive skovhave. Det ene træ er en stor gammel lind i skovhavens sydvestligste hjørne, som er en fantastisk insektmagnet, når den blomstrer i juli. Man kan høre på hele gårdspladsen, når den blomstrer!

Det andet træ er en kæmpestor, gammel birk, der står i det sydøstligste hjørne af skovhaven. Den mistænker vi for at være årsagen til, at den sidste rødel kun er blevet halvt så stor som de øvrige elletræer i løbet af de ni år, de har stået i skovhaven. Der stod to rødel mere i den ende af skovhaven. De døde relativt hurtigt. Vi har også plantet to storfrugtede hassel, der næsten ikke er vokset (og en, lige under birken, der døde). Et æbletræ står der også – det er heller ikke vokset. Pæretræet i det område døde for et år siden. I det hele taget er hele det sydligste område af skovhaven ikke særlig vellykket – og især rødellen har vi hele vejen igennem meget tydeligt kunnet sammenligne med de øvrige rødels rekordvækst.

Vi tror, at det er birken, der er så drikfældig, at der ikke bliver vand nok til de andre træer. Men vi ved det jo ikke. Og det bliver vi de kommende år måske meget klogere på. For nu skal birketræet fældes!

Vi har diskuteret det hvert år, siden vi startede med skovhaven. Jeg ville have den fældet, Steffen syntes den var for flot (den ER også flot!). Men så kom sønnen sidste sommer og afsagde dom over den: Hvis den birk stod i en af mine parker (han har været parkforvalter), så var den blevet fældet for længe siden. I risikerer, at den vælter i en storm og rammer nogen.

Det er en gammel birk, med tre stammer og en del skader og svamp. Og birk bliver ofte ikke så gammel. For en måneds tid siden var der et af vores andre birketræer (heldigvis langt fra hus og vej), der væltede i en storm, og den birk var ikke i nærheden af at være stor og gammel som denne birk. Så nu skal mastodonten ned.

Og så bliver det jo bare superspændende, hvad der sker med dynamikken i den sydligste del af skovhaven. Om den sidste rødel for eksempel pludselig begynder at vokse! For så VAR det formentlig birkens skyld – og det vil vi egentlig gerne vide.

 

---

 

Några av de allra första träden vi planterade i vår skogsträdgård var några handfullar klibbal. Knappt en meter höga små pinnar som vi planterade vintern 2016-17. Nu är alla utom en borta igen.

Vi har haft klibbal som amträd i skogsträdgården. De har haft två primära funktioner:

– De växer extremt snabbt och kommer därför snabbt upp och bildar ett tak över de andra växterna, vilket ger skydd och skugga.

– De är kvävefixerande och genom denna förmåga bidrar de till hela skogsträdgårdens system genom att fånga upp kväve från luften, vilket genom de kvävefixerande växternas rötter och blad även gynnar alla icke-kvävefixerande växter.

En fullstor klibbal är mycket hög. 25 meter hög kan den bli. Och vi insåg under vår skogsträdgårdsutbildning på Holma folkhögskola att klibbalarna kan bli FÖR stora i mindre skogsträdgårdar. De kan skugga för mycket och inte ge träden under dem utrymme att komma upp i ljuset och på annat sätt utvecklas. Så vi har hela tiden haft som plan att våra klibbalar inte skulle stå lika länge som de vi såg i Holma skogsträdgård (som för övrigt har avverkats sedan dess). Vi ville också få ner dem innan de blev så stora att vi inte kunde hugga ner dem själva utan att skada alla omgivande träd och buskar. Nu, nio år efter att vi planterade dem, var det dags att säga hej då och tack för hjälpen till nästan alla.

Våra praktikanter i skogsträdgården ville vara med, så vi sparade aktiviteten till en praktikdag. Vi började med att kapa och såga av så många av de breda, nedre grenarna som vi kunde nå från marken. På så sätt minskade risken för skador på omgivande buskar och träd. Sedan började Steffen med den stora motorsågen och vi andra släpade iväg så fort vi kunde.

Vi släpade alla grenar och toppar till en stor hög utanför skogsträdgården, där de förvandlades till en flishög samma eftermiddag. Steffen sågade upp stammarna direkt, så de fick vi också in samma eftermiddag. Man ser tydligt varför klippal kallas för rödel på danska!

Vad effektiva vi var! Och nu har jag till och med lyckats klyva alltihop till ved.

All flis har nästan fördelats, dels i blåbärsbädden i skogsträdgården och dels i gångarna i köksträdgården. Under den närmaste veckan kommer det att bli mycket, mycket mer flis och ved när vi årets stora trädfällningsprojekt äger rum. Mer om det en annan gång.

Skogsträdgården ser mer öppen ut nu, men jag tror inte att vi riktigt kommer att se skillnaden förrän träden och buskarna slår ut om några månader. Nu är det stora hasselbuskar och fruktträd som är kronskikt istället för klibbal.

Vi har kontinuerligt delegerat den kvävefixerande uppgiften till andra kvävefixerande växter, främst häckkaragan (Caragana arborescens ) och koreanska och japanska silverbuskar (Elaeagnus umbellata och multiflora), som alla är riktigt bra nektarväxter (klibbal bidrar inte med nektar). Silverbuskarna är också bärproducerande.

Den sista klibbalen – den som inte höggs ner – fick stå kvar av flera skäl. För det första är den inte särskilt stor och kan därför lätt fylla sin kvävefixerande funktion i några år till innan vi behöver hugga ner den. På grund av sin begränsade tillväxt har den varit ett intressant studieobjekt och samtalsämne i stort sett sedan den planterades. Den sydligaste delen av skogsträdgården präglas i hög grad av två stora gamla träd som vi lät stå kvar när vi högg ner de flesta träden i det område som skulle bli skogsträdgården. Det ena trädet är en stor gammal lind i skogsträdgårdens sydvästra hörn, som är en fantastisk insektsmagnet när den blommar i juli. Man kan höra den på hela gårdsplanen när den blommar!

Det andra trädet är en stor, gammal björk som står i det sydöstra hörnet av skogsträdgården. Vi misstänker att den är orsaken till att den sista klibbalen bara har blivit hälften så stor som de andra alarna under de nio år som de har stått i skogsträdgården. Det fanns ytterligare två klibbal i den änden av skogsträdgården. De dog relativt snabbt. Vi planterade också två stora hasselbuskar som knappt har vuxit (och en, precis under björken, som dog). Ett äppelträd finns också där, men det har inte heller vuxit. Päronträdet i det området dog för ett år sedan. Överlag är hela den sydligaste delen av skogsträdgården inte särskilt lyckad – och vi har kunnat jämföra just klibbalen med den rekordartade tillväxten hos de andra klibbalarna i skogsträdgården.

Vi tror att det är björken som dricker så mycket att det inte finns tillräckligt med vatten för de andra träden. Men vi vet inte. Och vi kanske lär oss mycket mer om det här under de kommande åren. För nu är det dags att hugga ner björken!

Vi har diskuterat det varje år sedan vi började med skogsträdgården. Jag ville att den skulle huggas ner, Steffen tyckte att den var för vacker (den ÄR vacker!). Men så kom sonen förra sommaren och dömde ut den: ”Om den där björken hade stått i en av mina parker (han har varit parkförvaltare) hade den varit nedhuggen för länge sedan. Man riskerar att den välter i en storm och träffar någon.”

Det är en gammal björk, med tre stammar och en del skador och svamp. Och björkar blir ofta inte så gamla. För en månad sedan föll en av våra andra björkar omkull i en storm (lyckligtvis långt från huset och vägen), och den björken var inte alls lika stor och gammal som den här. Så nu måste mastodonten tas ner.

Och sedan ska det bli superspännande att se vad som händer med dynamiken i den sydligaste delen av skogsträdgården. Om t.ex. den sista klibbalen plötsligt börjar växa! För då VAR det nog björkens fel – och det vil vi verkligen gärna veta.