Shit, hvor blev jeg gal! Fik totalt morgenkaffen galt i halsen.

(text på svenska till slut … – ett nyt försök på bloggen)

“Flere dovne haveejere – de flittige er en trussel mod klima- og biodiversiteten.” Jeg tænder helt af, når jeg læser sådan en overskrift. Sikke noget pis!! at skrive. Og så passede den slet ikke til indholdet i artiklen. Stakkels artikelforfatter.

Hvorfor skal medierne hele tiden pushe den der myte om, at vi redder både klima og biodiversitet ved at være dovne i haven (og i stedet bruge vores tid og kræfter på noget andet, som helt sikkert er mere klima- og biodiversitetsskadeligt!)?

Heldigvis var der andre end mig, der reagerede. En anden læser kommenterede, at de dovne haveejere da er dem, “som er problemet for biodiversiteten, med deres brug af fiberdug, granitskærver, terrasser, flisebelægning, kirsebærlaurbær og robotplæneklippere. Hvis man derimod ønsker en have med hjemmehørende dyr og planter kræver det stadigvæk en indsats, så det ikke bare ender i rod, rotter og invasive planter!”

Hvorfor skal havefolket skammes ud? Rigtig mange af dem gør en kæmpe indsats for både biodiversitet og klima i deres haver, og samtidig bruger de deres tid og kræfter på at få stor trivsel, frisk luft og motion, psykisk velvære ved det meningsfulde arbejde m.m.m. I stedet for at anvende tid og kræfter på skadelige aktiviteter, der ikke gavner andre end mennesket selv.

Det, medierne med fordel kunne pushe i stedet, er nye normer i haverne. Hvor det ikke er ‘let at vedligeholde’, ‘nydeligt og ryddeligt’, ‘form og farver’, ‘rent og pænt’, ‘køb og smid ud’, ‘gør rent og kør væk’, der er normen, men i stedet ‘design, der også tilgodeser andre end arten mennesket’, ‘mangfoldighed’, ‘planter, som insekterne har gavn af’, ‘overfladekompostering’, ‘bevar ressourcerne i haven’, ‘lad det organiske materiale kompostere i haven i stedet for at køre det væk’ osv. osv.

Normer, som ABSOLUT INGENTING har med dovenskab at gøre!! De dovne ville fx aldrig give sig i kast med at bygge et kvashegn til opbevaring af grene og samtidig være hotel for diverse andre arter. De dovne ville lægge grenene på en trailer og køre dem på genbrugspladsen. De dovne ville aldrig lave en løvkompost til jordforbedring. De ville købe nogle sække med tørvebaseret jord til havens bede. De dovne ville aldrig klippe græsset selv med en opsamler, så de kunne anvende det til gødning og jordforbedring – de ville lade en robot-plæneklipper klare græsklipningen og i stedet købe gødning på pose. Osv. osv.

Men det giver nok ikke lige så fancy overskrifter. Det er måske mere kompliceret, end mediefolkene kan finde ud af. Så hellere skælde ud på havefolket.

Der er flere rigtigt store risici ved denne her hype omkring ‘Vild med vilje’, ‘Den arbejdsfri biodiversitetshave’, ‘Dovenskab som dyd’. For det første er det jo den perfekte sovepude for dem, der rent principielt sympatiserer med det her med klima og biodiversitet, men som altså bare ikke GIDER at lave noget i haven – og hellere vil bruge tid, kræfter og ressourcer på noget andet. Som altså ikke nødvendigvis gavner klima og biodiversitet.
Det er, hvad det er. De slipper haven helt og lader den passe sig selv – og forhåbentlig bliver haven både til gavn for biodiversiteten og til glæde for have-ejerne. Hvis den da ikke vokser til i brændenælder og tidsler eller krat, så de til sidst ikke kan opholde sig i den. Hvilket de måske så heller ikke har tid eller lyst til …

En mere alvorlig risiko er, at den lokker folk i gang med projekter, de ender med at blive rigtig kede og desillusionerede af. Det gælder fx indenfor skovhavedyrkning, hvor der også er en myte om, at man kan dyrke mad uden at behøve at tage hænderne op ad lommen. Det lyder jo forjættende. Og er samtidig biodiversitetsfremmende og klimavenligt. What’s not to like? Udover at det er løgn, og at de, der går i gang ud fra en forventning om, at de kan gennemføre det uden at omprioritere deres øvrige anvendelse af tid, ressourcer og kræfter, ender med en frustration, der i en del tilfælde får dem til at opgive projektet.

Men den værste risiko er, at den opstiller de her ‘dem og os’-skel, hvor de gode (dem med de rigtige biodiversitets- og klimanormer) er de dovne, og de onde er havefolket. At havefolket skammes ud for deres fritidsinteresse, i stedet for at gelejdes i retning af at, havearbejdet gøres mere biodiversitets- og klimavenligt. At det rent faktisk at ville gøre noget for klima og biodiversitet i sin have – som i: med hænderne oppe af lommerne-gøre – bliver en synd.

Det har vi overhovedet ikke brug for.

Apropos dovenskab: Vi har overhovedet ikke brug for mere dovenskab. At vi overhovedet har de biodiversitets- og klimaproblemer, vi har, skyldes i meget høj grad menneskets magelighed – eller dovenskab – som altid leder os mod den for os nemmeste/mindst arbejdsintensive løsning, som desværre rigtig ofte også er en løsning, der er skadelig for både biodiversitet og klima.

Det, vi har brug for, er at folk begynder at prioritere deres tid anderledes. At folk begynder at anvende deres kræfter anderledes. At folk begynder at indse, at vi har en seriøs krise, der kræver, at alle smøger ærmerne op, afvænner sig deres luksus-vaner og begynder at gøre en reel indsats. Uden dovenskab.

 

Som ett nytt försök på bloggen kommer här samma text på svenska. Min svenska! Som inte als är tillräckligt bra för blogg-skrivande. Så om du hittar språkfel, är du mycket välkommen att skriva mig på Messenger eller mail, så jag kan lära och korrigera. Tack!

Myten om lättja

Vad arg jag blev!! Satte nästan morgonkaffet i halsen.

”Mer lata trädgårdsägare behövs – de flitiga är en hot mot klimatet och den biologiska mångfalden”. Jag klarar helt enkelt inte av att läsa såna rubriker. Vilket j-a sätt att skriva. Och självklart passade inte rubriken heller med resten av artikeln. Stackars artikelförfattare!

Varför ska medierna hela tiden framföra den där myten om att vi räddar både klimatet och den biologiska mångfalden genom lättja i trädgården (så att vi i stället kan använda tid, resurser och krafter på något annat, som troligen skadar både klimat och mångfald mycket mera).

Som tur är var det en annan som också reagerade. ”Det är de lata trädgårdsägarna som är problemet för mångfalden, med sin betongsten i uppfart och verandor, plattor överallt, och robot-klippare. Om man vill ha en trädgård med inhemska djur och växter krävs det fortfarande att man jobbar …”

Varför vill man skuldbelägga trädgårdshobbyfolket? Riktigt många av dem gör en jättestor insats för både biologisk mångfald och klimat i sina trädgårdar, och samtidigt får de frisk luft, motion och psykiskt välbefinnande genom att göra nånting meningsfullt. I stället för någon meningslös aktivitet som inte gör nytta för någon annan.

Det medierna med fördel kunde göra i stället skulle vara att uppmuntra nya normer i trädgårdarna. Där det inte är ’lättskött, ’snyggt och prydligt’, ’färg och form’, ’städat’, ’köp och släng’ eller ’städa och kör bort’ som är normen utan i stället ’design som också gynnar andra arter och inte bara människan’, ’mångfald’, ’plantor till insekterna’, ’täck jorden’, ’låt resurserna stanna i trädgården’, osv.

Normer som inte har NÅNTING att göra med lättja! De lata skulle tex aldrig bygga ett risstaket av klipp från buskar och träd för att ge skydd åt andra arter – de skulle köra grenarna till tippen. De lata skulle aldrig göra en lövkompost för att få eget jordförbättringsmedel – de skulle köpa en påse torvbaserad jord i stället. De lata skulle aldrig klippa gräset för hand och spara gräsklippet till marktäckning – de skulle använda en robot-klippare och köpa gödning i påse.

Men det ger nog inte så klatchiga rubriker och är kanske för svårt att få till. Det är lättare att skuldbelägga trädgårdshobbyfolket.

Det finns flera riktigt stora risker med denna hype kring ”vild med vilja” (som man kallar det på danska), ”den arbetsfria mångfaldsträdgård”, ”lättja som dygd”. För det första är det ju en perfekt ursäkt för de som helt principiellt sympatiserar med allt det här med klimat och mångfald, men som bara inte ORKAR att göra nånting trädgårdsrelaterat. Som hellre vill använda tid, krafter och resurser på något annat.
So be it. De struntar i trädgården – och förhoppningsvis kommer det att gynna både mångfalden och trädgårdsägaren. Om den inte växer igen av nässlor, tistlar och sly, så de inte kan vistas i den. Vilket de kanske inte heller har tid eller lust med.

Mer allvarlig är risken för att myten lurar folk till projekt som inte lyckas. Det gäller tex inom skogsträdgårdsodling, där det också finns en myt om att man kan odla mat utan att jobba. Fantastiskt! Och samtidigt gynnar man mångfalden och klimatet. What’s not to like? Bortsett från att det är lögn. Om man påbörjar ett sådant projekt utan att i övrigt omprioritera sin tid och kraft så slutar det med frustration, som i många fall får en att ge upp sitt projekt.

Men det värsta är att den här myten etablerar ett ’vi och dem’- tänkande där de goda är de lata och de onda är trädgårdshobbyfolket. Att trädgårdsfolket blir skuldbelagda för sitt fritidsintresse i stället för att hjälpa dem i en riktning mot ett mera klimat- och mångfaldsvänligt trädgårdsarbete. Att det att villa göra nånting på riktigt för mångfald och klimat i sin trädgård – med jord på fingrarna – blir en synd.

Det behöver vi inte.

När vi pratar om lättja: Vi behöver inte heller mera lättja. Att vi i första hand HAR de klimat- og mångfaldsproblem som vi har, är mycket på grund av människans lättja. Som alltid får oss att välja de lösningar som är enklast (för oss), och som ofta inte alls är bra för klimat och mångfald.

Vad vi behöver är att folk börjar prioritera sin tid, sina resurser och sina krafter annorlunda. Att folk börjar inse att vi har en seriös kris och att vi alla behöver bidra till bättre lösningar, välja bort våra skadliga lyx-vanor och göra en rejäl insats. Utan lättja.