Vi får ofta frågan vilken flerårig grönsak vi använder mest – och vi svarar alltid lungrot, eller Gode Henriks målla, som den också heter (Blitum bonus-henricus). Det kanske inte är helt sant, för under året äter vi också mycket rankspenat, bladlök, hostablad, svartrotsblad, syror, kål, … men lungroten är den vi skördar till frysen så vi har bladgrönt till vintern. (hele teksten står på dansk efter den svenske tekst)

Ganska ofta blir folk besvikna. De som har provat lungrot gillar den oftast inte. Men när vi frågar hur de har ätit den, är det nästan alltid så att de har ätit den rå eller direkt i en gryta eller stekpanna. Och så smakar den helt enkelt äckligt.

Lungrot innehåller saponiner. Alltså lätt giftiga, organiska substanser, som smakar bittert och äckligt. Man behöver både tvätta och förvälla bladen INNAN man använder dem i maten. Eftersom lungrot också innehåller oxalsyra och nitrat, vilka bådadera reduceras om man kokar bladen, är det i alla fall bäst att inte äta lungrotsblad rå.

Under våren skördar vi bara det vi behöver samma dag, och under sommaren – när plantan sätter frö och bladen är grova – skördar vi inte alls. Men när vi har skördat de frön vi behöver (man kan också använda fröna likt quinoa, men det är en annan historia) för att göra nya plantor, skär vi ner plantorna helt. Det gör vi oftast i juli. Sen under augusti/september kommer plantorna med nya, friska blad, och ett bra år med mycket regn och sol, kan vi under sensommaren eller hösten skörda en eller två gångar till.

Och då skördar vi till vinterförrådet. Jag klipper av stjälken nästan ända nere vid marken, och tar med mig allt i en skottkärra. Sen sätter jag mig på en bra stol i skuggan och klipper av de finaste bladen i en balja. Resten – fula blad och stjälkar – lägger jag i komposten. Hönsen gillar inte lungrotsblad (troligen gillar de inte heller saponiner), så det är ingen idé att ge bladen till dem. Jag slänger bara omogna frön i komposten. Jag har provat att slarva och haft i mogna frön – det gav rätt så många lungrotsplantor i krukor och köksträdgård, så det gör jag inte mera.

Baljan med fina blad tar jag med in i köket, där jag först sköljer dem i kallt vatten, förväller dem, sköljer dem i kallt vatten igen, silar av och till sist kramar jag vattnet ur dem och fryser in dem. Ungefär som man gör med spenat från köksträdgården.

Jag lösfryser dem antingen i kulor i en plastlåda eller utspridda på en bakplåt (om jag har gott om plats i frysen) och efter ett par timmar lägger jag över dem i en fryspåse. Sen är det bara att hämta den mängd man behöver till en gryta, en lasagne, en paj, … eller vad man nu vill ha bladgrönt (typ spenat) i.

Efter denna behandling smakar lungrot inte längre äckligt. Men är fortfarande lika god som (eller godare än) spenat. Till skillnad från spenat behöver man inte allt besväret med att så och sköta småplantor – och man kan skörda flera gångar om året på samma planta. När lungroten är etablerad är det enda man behöver göra att skörda och skära ner.

Lungrot växer bäst där det inte är för torrt. Den gillar vatten och näring. Står gärna halvskuggigt, men klarar också stå i full sol om det bara inte är för torrt och magert. Kanske de som inte gillar Henrik har skördat från plantor som inte har stått optimalt? I så fall – prova på ett nytt ställe. Fjäska lite för Henrik och du har lättskördat bladgrönt till hela vintern.

 

—ooo0ooo—

 

 

Vi bliver ofte spurgt, hvilken af de flerårige grønsager vi bruger mest – og vi svarer altid Stolthenriks gåsefod (Blitum bonus-henricus). Det er måske ikke hele sandheden, for i løbet af året spiser vi jo også meget spinatranke, bladløg, hostaskud og -blade, syrer, kål … men Henrik, som vi kalder den, er den, vi høster og lægger i fryseren, så vi har bladgrønt hele vinteren.

Mange bliver ofte skuffede. De har prøvet den og synes ikke om den. Men når vi spørger, hvordan de har spist den, er svaret oftest, at de enten har spist den rå eller har lagt den direkte i en gryde eller en stegepande. Og så smager den altså ikke godt.

Stolthenriks gåsefod indeholder saponiner. Altså let giftige organiske stoffer, der smager bittert. Man skal derfor skylle og blanchere bladene, inden man bruger dem i maden. Planten indeholder også oxalsyre og nitrat, hvilket man også kan reducere, hvis man koger bladene. Under alle omstændigheder er det bedst ikke at spise bladene rå.

Om foråret høster vi bare det, vi skal bruge fra dag til dag, og om sommeren – når planten sætter frø og bladene er grove – høster vi slet ikke. Men når vi har høstet de frø, vi skal bruge (man kan også bruge frøene som quinoa, men det er en hel anden historie) for at kunne lave nye planter, skærer vi planterne helt ned. Det gør vi oftest i juli. I august og september skyder planterne så nye, fine blade, og er det et godt år med meget regn og sol, kan vi i løbet af sensommeren høste en eller to gange til.

Og så er det vinterforrådet, vi høster til. Jeg skærer planterne af ved jordoverfladen og fylder en trillebør. Så sætter jeg mig i en god stol i skyggen, klipper de pæneste blade af og lægger dem i en balje. Resten ryger i kompostbeholderen. Hønsene vil ikke spise rå Henrik (måske pga. saponinerne?), så det giver ikke mening at give resterne til dem. Er der umodne frøstande på planterne ryger de også i komposten. Jeg har en gang sjusket og kommet modne frø i – det gav masser af Stolthenriks gåsefod i urtepotter og i bedene i køkkenhaven, så det gør jeg ikke igen.

Baljen med de pæneste blade tager jeg ind i køkkenet, hvor jeg først skyller dem i koldt vand, så blancherer jeg dem, skyller dem i koldt vand igen, og til sidst knuger jeg vandet ud af dem og fryser dem. Nogenlunde som man gør med spinat fra køkkenhaven. Jeg løsfryser dem som kugler enten i en stor plastikbøtte eller spredt ud på en bageplade (hvis der er god plads i fryseren). Efter et par timer lægger jeg dem i en frysepose, og derefter er det bare at hente det, man skal bruge til en gryderet, en lasagne, en tærte, … eller hvad man nu vil have bladgrønt i.

Efter denne behandling smager Henrik ikke længere bittert, men er lige så god som (eller bedre end) spinat. Og til forskel fra spinat har man ikke alt besværet med at så og passe småplanter, og man kan høste flere gange om året på samme plante. Når Stolthenriks gåsefod først er etableret, skal man bare høste og skære ned.

Stolthenriks gåsefod har det bedst, hvor det ikke er alt for tørt. Den holder af både vand og næring og foretrækker at stå i halvskygge, men trives også i fuld sol, bare den ikke står for tørt og magert. Måske har dem, der ikke kan lide smagen af Henrik, høstet fra planter, der ikke har stået optimalt? I så fald kan man jo prøve at flytte den. Hvis man forkæler Henrik lidt, har man med meget lille arbejdsindsats masser af bladgrønt til hele vinteren.