Klimapolitik og borgernes handlekraft

Så er endnu et COP-møde slut, og der tales nu åbent om det, mange af os har vidst længe: Regeringer og mellemstatslige organisationer er IKKE i stand til at levere det, der skal til for at nå Paris-aftalens mål.

(se texten nedanför på svenska)

Hvis det var det, jeg som bekymret verdensborger og aktivist havde satset alt på – altså at regeringer og mellemstatslige organisationer ville tage ansvar og foranledige de nødvendige systemændringer for mig – så ville jeg nu sidde nede i et sort hul og begræde både resultatet og mine egne spildte kræfter. Den klimaangst og klima-depression blandt unge, som der tales så meget om, tror jeg desværre ikke bliver mindre af, at de opfordres til at lægge størstedelen af deres klimaindsats i en påvirkning af politikerne. De er jo så tydeligvis ikke i stand til levere varen.

Demonstrationer, underskrifter, appeller – endnu et klimavalg i Danmark osv. osv. Det rækker ikke. Politikere er alt for afhængige af kortsigtede interesserer fra borgere (vælgere) og virksomheder – så hvis ikke tilstrækkeligt mange borgere (flertallet) og virksomheder er tilstrækkeligt motiverede til, at politikerne træffer de ambitiøse beslutninger, der på kort sigt gør ondt, for at det på langt sigt ikke skal gøre endnu mere ondt, så er politikerne ikke villige til at rykke for alvor. Det er altså borgerne, der skal påvirkes – ikke bare politikerne. De skal nok følge trop, så snart borgerne gennem deres handlinger (og ikke bare ord) begynder at vise, hvad det er, de ønsker.

Hvis ikke man skal gå til i klimadepression og bekymring (hvilket jo i bund og grund ikke gør nogen positiv forskel for verden) over politikernes manglende handlevilje- og evne, så tror jeg ikke, at der er andet at gøre end at starte nedefra. Være græsrodsaktivist i stedet. Jeg tror at vi alle, hver og en for sig, men også i fællesskaber, skal prøve at finde konkrete løsninger, der BÅDE styrker den enkelte borgers og lokalsamfunds resiliens i forhold til de klimaforandringer, der helt sikkert bliver værre, OG anviser handlinger og levevis, der gør så lidt skade som muligt i forhold til at forværre de kommende klimaforandringer yderligere. At bare gøre NOGET, der er fremadrettet, og se det lykkes, giver langt større modstandskraft, energi og livsmod end at satse alle sine kræfter på noget – altså politikerpåvirkning – der så tydeligt ikke lykkes for alvor.

Hvis man så kan supplere sin egen indsats og eksperimenter med nye løsninger med et forsøg på gennem dem at inspirere andre til også at prøve – at prøve at få så mange som muligt til at forstå diverse sammenhænge og erfare, at der faktisk kan være mindst lige så meget lykke i at leve mindre skadeligt, som der er i at leve i et højforbrugsliv – så tror jeg, at mange, også unge mennesker, kan finde mere mening med livet igen, trods de dystre udsigter.

Der har de seneste år været en del argumenter for, at individuelle løsninger er farlige, fordi det tager borgernes fokus, tid og kræfter væk fra indsatsen for at påvirke systemerne. Der argumenteres for, at det er stressende, hvis al ansvaret lægges på individuelle handlinger. Siden en leder i Politiken 26. november om Alternativets klimaordfører Theresa Scavenius og hendes flyrejser, har debatten igen bølget i de danske medier. Overskriften på lederen var Skam dig, Theresa Scavenius, og det er jo sjældent særlig konstruktivt. Svaret kom da også prompte, blandt andet fra Svend Brinkmann, som jeg ellers normalt er meget inspireret af. ”Det er den helt forkerte tilgang til klimakrisen at gribe til udskamning af individer.” Det er jeg helt enig i. Men man kan sagtens forvente af folk, at de tager personligt ansvar, uden at udskamme dem – og jeg er helt uenig i Brinkmanns efterfølgende argumentation for, at alle handlinger altid er legitime, så længe de ligger inden for lovens rammer. Jeg tror simpelthen ikke på, at lovens rammer altid udelukker al umoralsk handling. Tag nu fx dengang, det var legitimt at slå sine børn (hvilket jeg i går, i anledning af Per Schultz Jørgensens bortgang, blev mindet om var lovligt helt frem til 1997!!). Det gjorde det fandme ikke i orden at slå sine børn, selvom det var lovligt! Eller anvendelsen af DDT. Eller Roundup, for den sags skyld, som stadig er lovlig.

Theresa Scavenius argumenterer selv for, at ”Som individer er vi magtesløse. Men igennem politiske fællesskaber kan vi skabe nogle strukturer, hvor vi kan tage et politisk ansvar for hinanden, andre mennesker, naturen og atmosfæren.” (bortset fra at det viser historien jo tydeligvis, at det kan vi ikke i tilstrækkeligt omfang og hurtigt nok). Og så insisterer hun på selv at ”leve, som borgerne gør flest” og tror ikke på, at politikere skal være ”politiske rollemodeller.”

Jeg er for så vidt enig i, at politikere ikke har et større personligt ansvar end alle andre borgere. Til gengæld mener jeg, at ALLE borgere (inklusive politikerne) har et ansvar for at være rollemodeller. Og at vi som individer først for alvor er magtesløse, hvis vi lægger alt ansvaret for klimahandling over på politikerne (især hvis disse insisterer på at leve som borgerne gør flest – og flertallet af borgere stadig ikke synes, det er tilstrækkeligt vigtigt at agere).

Hvorfor er det egentlig også, at det skal være enten eller? Hvorfor ikke alle sammen kombinere vores stemmeret (til parlamentsvalg, til pensionsselskabsvalg, i boligforeningen osv.) med konkret handling i hverdagen? Og hvorfor insistere på, at borgerne som døve og blinde (og amoralske) lemminger blot skal læne sig tilbage og med god samvittighed lade politikerne om resten?

Det kan godt være, at det enkelte individs ansvarsfulde handlinger ikke løser alle de globale problemer, som kræver systemændringer. Men det giver i hvert fald den enkelte et handlerum, der måske kan forhindre en fuldstændig nedsmeltning i apati og depression for dem, der faktisk ER bekymrede, når nu politikerne tilsyneladende ikke er i stand til at levere systemændringerne i det omfang og den hastighed, der faktisk er nødvendig.

Måske kan handlekraftige borgere med energi og livsglæde på græsrodsniveau også inspirere nogle af dem, der indtil videre hverken er apatiske eller depressive, men bare har været uinteresserede i klimaforandringer og livsstils-ændringer, fordi klimaforandringerne indtil videre ikke har påvirket dem, og fordi de indtil videre stortrives med et højforbrugsliv. Dem, der i bund og grund er ansvarlige for, at politikernes handlekraft er så begrænset (fordi de er flest). Dem, der stemmer politikerne ud, hvis de vover at foreslå radikale ændringer.

Så – op på hesten igen, og sæt i gang. Måske med lidt færre demonstrationer foran Christiansborg (de agerer alligevel ikke på dem i det omfang, det kræves) og lidt flere demonstrationer i hverdagslivet. Og samtaler. Konstruktive samtaler, der gerne skal give energi og handlemod og ikke skamfølelse. Samtaler både med ligesindede og med dem, der endnu ikke er særlig bekymrede og i hvert fald ikke lader det påvirke deres livsstilsvalg.  

For os på Gammelgård er disse samtaler det vigtigste. Det er en kæmpestor glæde, hver gang vi møder folk, der fortæller, at de inspireres af et besøg i vores skovhave og er gået i gang med at etablere en skovhave. Eller er begyndt at overveje en anden livsstilsændring. Og om vi dog ikke snart begynder at holde kurser. Det gør vi ikke – men alle er stadig velkomne, og vi nyder virkelig de mange samtaler, som vi også selv lærer og får så meget inspiration af. Om hvordan man med en anvendelse af sin tid og sine kræfter på at bygge op i stedet for at bryde ned kan skabe livsmiljøer for andre end mennesket selv OG en masse glæde og energi for sig selv. Det får vi nemlig brug for i fremtiden, som bestemt ikke bliver den dans på roser, som vi har vænnet os til.

P.s. Og ja, vi stemmer også (selvom det altså er svært at finde politikere at stemme på, der faktisk er ambitiøse nok!). Resultatet af det nylige danske folketingsvalg – hvor der faktisk blev et lille rød-grønt flertal, som nu formentlig tilsidesættes til fordel for en midterregering, der helt sikkert IKKE vil sætte klimahandling øverst på dagsordenen – er dog i høj grad med til at mindske troen på, at politikerne vil påtage sig at løse klimakrisen for os.

Samma text (nästan) – men nu på svenska.

Ännu ett COP-möte är slut. Och det pratas nu öppet om det många av oss har vetat länge: Regeringar och mellanstatliga organisationer kommer INTE att kunna leverera det som behövs för att nå Paris-avtalet.

Om det nu var det, jag som bekymrad världsmedborgare och aktivist hade satsat allt på – alltså att regeringar och mellanstatliga organisationer skulle ta ansvar och säkra de nödvändiga systemändringar – så skulle jag nu sitta och gråta över både resultatet och mina egna förspillda krafter. Den klimatångest och klimatdepression bland unga som vi hör så mycket om tror jag tyvärr inte blir mindre av att de uppmanas att lägga merparten av sin klimataktivism på att påverka politikerna. Politikerna har tydligen inte modet och viljan.

Demonstrationer, signeringar, appeller … Det räcker inte. Politikerna är allt för beroende av kortsiktiga intressen bland medborgare (väljare) och verksamheter – så om inte tillräckligt många medborgare (flertalet) och verksamheter trycker på om att politikerna skall fatta nödvändiga beslut som från en början gör ont för att det inte senare ska göra mer ont, så är inte politikerna beredda att göra det som krävs. Det är alltså medborgarna som behöver påverkas – inte enbart politikerna. Om medborgarna vill – i både ord och handling, då ska nog politikerna också agera.

Om man inte skall sjunka ner i klimatdepression (vilket ju inte gör någon positiv skillnad för världen) över politikernas bristande förmåga att handla, då tror jag att det behövs handling nerifrån. På gräsrotsnivå.  Jag tror att vi alla måste – var och en för sig, men också tillsammans – försöka hitta konkreta lösningar som BÅDE stärker individens och lokalsamhällets resiliens inför de klimatförändringar som helt säkert kommer att bli värre OCH visar hur man ka leva för att minska klimatförändringarna. Att göra bara NÅNTING som är framåtblickande och som man vet spelar roll ger mycket mer resiliens, energi och livsmod än att satsa alla sina krafter på nånting – alltså politikerpåverkan – som tydligen inte räcker.

Om man sen utöver sin egen insats kan inspirera andra att också försöka … Försöka att få så många som möjligt att erfara att det faktiskt kan vara minst lika tillfredsställande att leva på ett mindre skadligt sätt …. Då tror jag att många, också unga människor, kan finna mening med livet igen, trots att det ser så dystert ut.

De senaste åren har det talats en del om att individuella lösningar är farliga därför att de tar medborgarnas fokus, tid och kraft.  Krafter som istället skulle kunna användas för att påverka politikerna och systemen. Det påstås vara stressande för individen om allt ansvar läggs på individuella handlingar.

26 november skrev Politiken (dansk tidning) om Alternativets (danskt politiskt parti) klimatpolitiska talesman Theresa Scavenius och hennes flygresor. Rubriken var ”Skam dig, Theresa Scavenius”, och det är ju sällan särskilt konstruktivt. Debatten reste sig också direkt. Bland annat svarade Svend Brinkmann (dansk debattör), som jag normalt inspireras av, att ”Det er den helt forkerte tilgang til klimakrisen at gribe til udskamning af individer.” Vilket jag också menar. Men jag menar också att det inte alls är fel att förvänta sig av alla att de tar ett personligt ansvar – och jag tycker att det är helt fel när Brinkmann sen argumenterar för att alla handlingar alltid är legitima så länge de ligger inom lagens ramar. Jag tror helt enkelt inte att lagens ramar alltid utesluter all omoralisk handling. Ett exempel: Fram till 1997 var det lagligt (i Danmark) att slå sina barn. Var det då också okay? Eller användningen av DDT tills det blev förbjuden? Eller Roundup, som fortfarande är laglig?

Theresa Scavenius argumenterar själv för att ”Som individer er vi magtesløse. Men igennem politiske fællesskaber kan vi skabe nogle strukturer, hvor vi kan tage et politisk ansvar for hinanden, andre mennesker, naturen og atmosfæren.” (bortsett från att historien ju tydligt visar att det kan vi inte). Och sen insisterar hon själv på att ”leve som borgerne gør flest” och tror inte på att politiker ska vara ”politiske rollemodeller.”

Jag är i och för sig överens om att politiker inte har ett större personligt ansvar än alla andra medborgare. Men jag menar att ALLA medborgare (inklusive politikerna) har ett ansvar för att vara förebilder. Och att vi som individer först på riktigt är maktlösa om vi lägger allt ansvar för klimatagerande på politikerna (och inte minst om dessa insisterar på att leva som flertalet – och så länge flertalet fortfarande inte menar att det är tillräckligt viktigt att agera).

Och varför ska det vara antingen eller? Varför inte kombinera vår rösträtt med ett hållbart liv i vardagen? Och varför insistera på att medborgarna som döva och blinda (och amoraliska) fjällämlar bara ska luta sig bakåt och lämna allt ansvaret till politikerna?

Jag vet att individens hållbara handlingar inte räcker till att lösa alla globala problem som kräver systemändringar. Men de ger i alla fall individen ett handlingsutrymme som kanske kan förhindra total apati och depression för de som faktiskt ÄR bekymrade, när nu politikerna inte förmår att leverera systemändringarna i den omfattning och den hastighet som faktiskt behövs.

Och kanske kan handlingskraftiga medborgare med energi och glädje på gräsrotsnivå också inspirera några av dem som varken är apatiska eller depressiva – men bare än så länge har varit ointresserade av klimatförändringarna och inte tagit sitt ansvar genom en mera hållbar livsstil, kanske därför att klimatförändringarna än så länge inte har påverkat dem och de trivs med sitt högkonsumtionsliv.  De som i grund och botten är ansvariga för att politikernas handlingskraft är så begränsad (därför att de är flest). De som röstar bort politikerna om de vågar föreslå lösningar som är tillräckligt omfattande.   

Så – upp på hästen igen (som vi säger på danska), och sätt igång. Kanske med lite färre demonstrationer och signeringar och lite flera demonstrationer av hållbar livsstil i vardagen. Och SAMTAL!! Konstruktiva samtal som ger energi och handlingskraft och inte skamkänsla. Både med de som också är oroliga och gärna vill ställa om OCH med de som än så länge inte bryr sig.

För oss på Gammelgård är dessa samtal så viktiga. Det är en så stor glädje när folk berättar att de inspireras av ett besök i skogsträdgården och har påbörjat en skogsträdgård – eller en annan livsstilsförändring – hemma. Och om inte vi snart skall hålla en kurs. Det ska vi inte – men alla är så välkomna hit, och vi njuter verkligen alla dessa samtal, som vi också inspireras så mycket av. Om hur man genom användning av sin tid och sina krafter på att bygga upp i stället för att bryta ner kan skapa livsmiljöer för andra än människo-arten OCH en massa glädje och energi för sig själv.  Det kommer att behövas i framtiden, som inte kommer att bli en dans på rosor.

 

P.s. Och ja – vi röstar också (även om det alltså är svårt att hitta politiker att rösta på som är tillräckligt ambitiösa). Resultatet av det nyliga folketingsvalg i Danmark – där resultatet faktiskt var ett litet rött-grönt flertal, som nu troligen inte blir till en regering, därför att Socialdemokratiet hellre vill en regering med Venstre, som helt säkert inte vill prioritera klimatagerande särskilt högt – är dock med till att minska förtroendet inför att politikerna vill ta ansvar.

 

One thought on “Klimapolitik og borgernes handlekraft

  1. Pingback: Godt nytår! | Gammelgaard.se

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.