Det hævner sig, at vi nu har hegn om alle lækkerierne i skovhaven: Rådyrene har været hyppige gæster i køkkenhaven denne vinter. Det gik ud over kålen og porrerne – de sidstnævnte nåede vi dog at få i hus og fryser, så vi har haft porrer helt frem til april. En luksus, jeg sagtens tror, jeg kan vænne mig til!

 

Men altså – der skal også hegn om køkkenhaven … Hvilket er lidt af en udfordring, da vi i den nederste del af køkkenhaven (hvor hegnet blandt andet skal stå) har grundvand stående bare 20-30 cm under jordoverfladen, når det ikke ligefrem er tørke. Stolper vil altså ikke holde særlig længe.

Den erkendelse nåede vi allerede frem til, da vi første gang – for seks år siden – begyndte at overveje at sætte hegn om køkkenhaven. Derfor plantede vi asketræer, som vi forestillede os skulle være levende stolper. Sønnen rullede med øjnene – om vi da aldrig havde hørt om asketoptørre???

Nå, tre af asketræerne lever da endnu, men vi må jo nok erkende, at idéen med asketræer som levende stolper ikke holdt (helt).

Det gjorde idéen med at holde området nord for asketræerne fri fra krat ved hjælp af en ukrudtsdug heller ikke. Vi nåede at have bier på området et år, inden det blev totalt overtaget af vilde hindbær.

Vores bier døde (af anden årsag) sidste forår, hvilket i denne forbindelse så er held i uheld (jeg savner vildt meget at have bier og glæder mig vildt meget til at vi skal overtage en bifamilie til maj, men det er en anden historie), da vi nu har kunnet flytte alle bikuberne og starte helt forfra i det område. Først halvdel af april måned er derfor gået med ’projekt ny bigård og første fase af hegn om køkkenhaven’.

Første skridt i at generobre området og få det gjort anvendeligt til andet end produktion af vilde hindbær var at få hevet hindbærplanterne op. Det er benhårdt arbejde, når planterne er midt i vækstsæsonen – og ret let, når det er vinter og tidlig forår (med mindre jorden er frossen, naturligvis). En greb i jorden, fat nederst på planten – så kan man stort set altid (når man har sandjord …) trække planten med rødder op. Det arbejde påbegyndte jeg allerede i januar, da vejret var mildt, men så kom frosten tilbage, så der var stadig en hel del hindbærplanter at hive i, da vi gik i gang for alvor begge to i starten af april.

På østsiden af køkkenhaven løber et gammelt stengærde, der flankerede den oprindelige gamle vej ud i skoven fra Strömmaköp, dengang hele byen lå i vores indkørsel. Der skal vi også have et hegn – og ja, der voksede der også vilde hindbær. Og et par andre vilde træer og buske. Og en masse store sten. Der står også et par stubbe, tilbage fra dengang området blev ryddet i forbindelse med udgravningen af Sydhavet i 2016. De har været insekthotel siden da og er under kraftig kompostering – men er altså ikke helt møre, så man bare kan grave dem op. Så det var helt perfekt at få besøg af Dorte og Morten i påskeferien. Steffen måtte også i gang med motorsaven.

Helt væk er stubbene ikke, men reduceret i en grad, så det bliver muligt at sætte robiniestolper i jorden og sætte vildthegn på.

Det sydligste område af køkkenhaven (der, hvor bierne skal stå) er nu ryddet for hindbær og jævnet ud, så der bare er enkelte sten (som ikke liiiige var til at flytte) tilbage, der stikker op over jordoverfladen. Nu skulle det være muligt at klippe græs med en almindelig plæneklipper, så nu skal vi sørme ha’ græsplæne!! Det burde kunne holde evt. resterende hindbærskud (og dem er der med garanti nogle af) i skak.

Syd for denne græsplæne, mellem bikuberne (der skal stå på græsplænen) og den græsbevoksede ’motorvej’, jeg etablerede for et par år siden, skal der stå et hegn. Det er her, der er mest fugtigt, og her, vi havde forestillet os stynede asketræer som stolper. Siden idéen med asketræer viste sig at være mindre god, er vi nu blevet inspireret af Håkan og Anna-Lena, der ofte gør ting og sager et eller to år før os!! Så torsdag i sidste uge hentede Steffen 100 2,5 m lange pilestiklinger udenfor Falkenberg, og dagen efter plantede og flettede vi et belgisk pileflethegn. Det ser drøngodt ud! Om det så også sætter rødder og begynder at vokse er ret spændende. En del af stiklingerne kunne vi nemlig næsten ikke få i jorden, de måtte i liggende – damn’ hvor har vi mange sten!!

Så der er hyppet op omkring pilestiklingerne og lagt flis på for at holde på jorden og fugten – og så håber vi, at de fleste stiklinger laver rødder, og at de rødder selv kan finde vej ned mellem stenene. De stiklinger, der kom godt i jorden, burde ikke komme til at mangle vand i hvert fald. Og hvis dem uden megen jordkontakt ikke får fat, så må vi tage sidegrene fra dem, der lever, og flette dem ind i de huller, der måtte opstå. Det kan være, det ender med et skævt og ukonventionelt belgisk pileflethegn – men så passer det også fint til resten af Gammelgård. Bare det kan holde rådyrene ude.

Specialtandlægen kunne dog ikke lade være med at finpudse til sidst, så de fleste kryds landede på linje. Han har også bundet flethegnet fast til aske-stammerne, så det stod lidt mere lige. Og sådan endte asketræerne alligevel med at få en hegns-funktion.

Nu skal der lægges et par fliser ud i vater, som bikuberne kan stå på – og så er vi klar til nye bier. Resten af hegnet vender vi tilbage til – vi har nemlig også gang i en større udvidelse af køkkenhaven, der involverer store maskiner, og før det er overstået, bliver der ikke lukket helt omkring køkkenhaven. Mere om det projekt senere på året.

---

Efter att vi har stängslat runt skogsträdgården har rådjuren på allvar hittat till köksträdgården denna vinter. Resten av kålen försvann men jag hann ta in purjolöken så vi har haft purjolök i frysen ända fram till våren. Sån lyx!

Men – vi behöver ett stängsel runt köksträdgården också. Vilket är en utmaning eftersom grundvattnet står väldigt högt i den södra delen av området. Stolpar kommer att ruttna inom ett par år. Det förstod vi redan när vi första gången – 2017 – funderade på att stängsla området. Den gången valde vi att plantera askträd som vi ville skulle vara levande stolpar. Sonen suckade – hade vi inte hört talas om askskottsjukan??

Nåja, tre av askträden lever fortfarande men vi måste ju erkänna att idéen med precis askträd som levande stolpar inte funkade.

Det gjorde inte heller idéen om att täcka området norr om askträden med duk för att kväva hallonskotten. Vi hann ha bin på området ett år, men sen tog hallonen tillbaka området. Våra bin dog (av annan orsak) förra våren och jag saknar så mycket att ha bin!!! Jag ser verkligen fram emot att välkomna en ny bifamilj i maj, men det är en annan berättelse. Som tur är kunde vi därför flytta alla bikuporna och börja om från början i hela området. Första halvan av april har därför gått åt till ’projekt ny bigård och första fas i stängsling av köksträdgården’.

Första steget var att ta bort alla hallonskotten. Verkligen ett tufft jobb mitt i växtsäsongen, men relativt enkelt utanför växtsäsongen (om inte jorden är frusen …). En grep i jorden, ett tag i plantan alldeles nere vid jorden, och sen går det oftast enkelt att dra upp den (om man har sandjord …). Det jobbet påbörjade jag redan i januari när det var milt, men sen kom kylan tillbaka. Så det fanns fortfarande en hel del hallon kvar när vi båda gick till angrepp i början av april.

Öster om köksträdgården finns en gammal stengärdsgård längs den gamla vägen ut i skogen från Strömmaköp den gång hela byn låg längs vår uppfart. Där ska vi också ha stängsel. Och ja, där finns det också hallonskott. Och ett par vilda småträd och buskar. Enstaka jättestora stenar finns det också. Och ett par trädstubbar från 2016 när området fälldes i samband med dammgrävandet. De har fungerat som insektshotell sedan dess och är rätt så mjuka nu. Men alltså inte helt ruttna så de bara går att gräva upp.

Så det var helt perfekt att få besök av Dorte och Morten i påsk. Steffen fick också ta fram motorsågen. Helt borta är stubbarna inte, men nu går det att stängsla förbi dem.

Det södra området där bina ska stå är nu fritt från hallonskott och jämnat ut så det går att klippa gräset. Så nu anlägger vi en gräsmatta!! Om den klipps regelbundet tror jag inte hallonskotten kommer att sprida sig igen.

Söder om denna gräsmatta, mellan bikuporna och den ’gräsmotorväg’ jag etablerade för ett par år sedan, ska vi ha ett stängsel. Det är här det är som mest fuktigt – och här vi trodde vi skulle ha ask-staketet. Eftersom den idéen visade sig att vara dålig, eftersom de flesta askträden dog, har vi nu hämtat inspiration hos Håkan och Anna-Lena som vanligtvis gör allting ett till två år före oss.

Förre veckan hämtade Steffen 100 2,5 meter långa pilsticklingar nära Falkenberg, och dagen efter planterade och flätade vi ett belgiskt pilstaket. Det ser kanonbra ut! Om det kommer ta sig och börja växa är en annan sak. En del av sticklingarna fick vi nästan inte ner i jorden – oj vad vi har mycket sten! Så vi har fått kupa runt sticklingarna och lägga flis ovanpå för att hålla jorden på plats och hålla fukten, och sen hoppas vi att de flesta rotar sig, och att rötterna själva hittar ner mellan stenarna. De som kom ner i jorden kommer i alla fall inte att fattas vatten! Och de kanske kan leverera sidogrenar som vi kan använda till att täcka de hål som kommer om några av de andra dör. Det kanske blir ett snett och okonventionellt belgiskt pilstaket – men då passar det ju med resten av Gammelgård. Om bara det kan hålla rådjuren ute.

Tandställnings-specialisten kunde dock inte låta bli att reglera lite på det hela till slut, så de flesta grenar korsar nu varandra i rätt höjd och han har också fäst staketet mot de kvarvarande askträden, så staketet står lite mera rakt. Och på så sätt fick askträden en funktion ändå.

Nu fattas bara att lägga ett par stenplattor vågrätt till bikupornas ben – och så är vi klara för nya bin. Resten av stängslet återkommer vi till – vi har nämligen också en större utökning av köksträdgården på gång, som involverar stora maskiner. Mer om det projekt senare på året.