Det er koldt. Bare to grader varmt, og tågen ligger over Gammelgård.
Ikke desto mindre er hønemor i skoven med sine fem nye kyllinger, der bare to uger gamle skal lære at finde mad på den måde, høns nu engang finder mad ude i naturen.

(Text på svenska sist på sidan)

 

De har naturligvis adgang til hønsehusets fem graders varme, kyllingefoder og læ – men hun har de seneste tre dage taget dem med ud i hønsegården og derefter helt ud af hønsegården, ud i skoven. Det er på tide at lære at finde mad i naturen – at lære at overleve.

Det er ikke supersmart at ruge kyllinger frem i november, så da hun først i oktober insisterede på at ville ligge på æg igen, var vi noget tøvende. På den anden side er hun vores mest kompetente høne, og hun klarede sit første kuld kyllinger i juni med bravour. Og med vores begrænsede erfaring – vi har haft høns i godt to år! – følte vi os heller ikke helt komfortable med hele tiden at tage æggene fra hende. For ligge på rede ville hun! Så vi endte med at give hende fem æg at ligge på.

Vi har skånske blomsterhøns. En gammel svensk landrace, der gennem århundreder har levet på sydsvenske gårde, hvor jeg forestiller mig, at der ikke var nogen, der styrede, hvornår hønerne skulle ruge kyllinger ud. Eller for den sags skyld blandede sig i, hvor hun opholdt sig med sine kyllinger, hvad enten de klækkede i juni eller november. Så vi lader hende selv om at bestemme. Og indtil videre går det over al forventning. De vokser, æder, skraber, skider, drikker – og finder nu også regnorme i hønsegården, som de kæmper med hinanden om at få lov at hakke i sig.

Vi fik vores første høns i august 2021, altså for godt to år siden. En lille flok unghøns i genbank, som vi købte af Emilie og Vincent. Foråret 2022 ville to af hønerne ruge, og det var lykkedes hanen at befrugte tre af de æg, vi gav de to rugehøner – så der fik vi udvidet flokken med tre høner (usædvanligt med 100% høner i et kuld, men det var fint).

De tre uger, hønerne ligger og ruger, lægger de ikke æg. De lægger heller ikke æg, når de fælder om efteråret, og de lægger færre æg om vinteren. Det er helt naturligt – og godt. Tror ikke, der er nogen høner, der har godt af at lægge æg hver dag året rundt. Så en flok på en hane og otte høner er lige i underkanten, hvis man også gerne vil kunne lade dem ruge kyllinger ud, gerne vil kunne levere æg til naboen og også selv gerne vil have reserver til efterårets fældeperiode og vinterens mere begrænsede æglægning.

Vi var derfor indstillede på endnu en udvidelse af hønseflokken. 10-15 høner og en hane ville være passende.

Dette forår (2023) var der hele fem af vores otte høner, der gerne ville ruge. Den høne, der lige nu har kyllinger igen, var den første – og hun nåede at ligge på æggene næsten hele perioden (kyllingerne klækkes efter tre uger), før vi opdagede, at æggene ikke var befrugtede. Man kan i et mørkt rum gennemlyse ægget nedefra med en kraftig lommelygte og se, om der er en kylling i. Der var nul hits – og på det tidspunkt nu tre høner, der lå på rede.

Vores høns er i genbank, fordi vi gerne vil være med til at bevare de gamle, robuste landracer. Så vi kontaktede den genbanksansvarlige for Skånske blomsterhøns og spurgte, hvad vi skulle gøre, nu hvor vores hane tilsyneladende ikke var i stand til at befrugte æggene. Man kan jo indføre en ny hane i flokken (og slagte den gamle), men dels ville det tage noget tid for os at skaffe en hane, og dels er det ikke altid, det går helt uproblematisk at indføre nye dyr i flokken, og endelig skulle en ny hane efter at være blevet accepteret af de høner, der stadig lagde æg, nå at befrugte nogle nye æg, som vi så kunne give til rugehønerne. Det ville indebære en lang rugeperiode, især for den høne, der allerede havde ligget over to uger.

Så vi ville egentlig hellere bare købe nogle befrugtede æg fra en anden genbanksbesætning. Det fik vi lov til. Så Steffen hentede en portion æg fra to forskellige genbanksbesætninger i nærheden, og så fordelte vi æggene under de tre rugehøner. Efter et par dage var der to høner mere, der ville være med, og så måtte vi stjæle et par æg fra de tre første og fordele mellem de to næste. Og så var det bare at vente spændt på resultatet.

Tilbage i hønseskoven var der tre høner og den gamle hane. Vi beholdt hanen, da han året inden havde været en fantastisk kyllingefar, der hjalp med pasningen af vores første tre kyllinger – måske kunne han være det igen i år, selvom han ikke selv havde befrugtet æggene. Hvis vi fik hanekyllinger ud af den nye flok, ville han jo senere skulle vige pladsen – men indtil videre lod vi ham leve.

17 kyllinger blev klækket. En af dem var meget svagelig og døde allerede efter en dag, så tilbage var der 16 kyllinger. Noget af en flok. Da vi havde lagt alle æggene under hønerne næsten samtidigt, klækkede de også næsten samtidigt. Det kan ikke anbefales … Sikke et virvar af høner og kyllinger! 😊

 

Interessant nok fordelte de fem rugehøner sig i to hold. Tre af hønerne tog sig kollektivt af tre kyllinger, som allerede efter et par dage var løbet med en af hønerne (hende, der også har kyllinger nu) ud i hønsegården og ikke kunne finde ud af at komme ind igen. Så hønerne blev simpelthen ude med kyllingerne om natten og skiftedes til at holde dem varme. Sådan!

De to andre høner tog sig så af resten af flokken – altså 13 kyllinger – i fællesskab. I denne store flok var der en kylling, der så helt anderledes ud end resten. Hvid på maven og sort på ryggen, hvor alle de andre var gule eller brune. Kokyllingen kaldte Steffen den. En af de tre høner fra ’udeholdet’ kunne slet ikke acceptere denne ’fremling’, og jagede den rundt i både hønsehuset og hønsegården, hver gang hun fik øje på den. Vi forsøgte at holde de to grupper adskilt fra hinanden, men vores høns kan altså ikke lide at være i bur, og kyllingerne løb igennem tremmerne i buret og var nogle gange på den forkerte side, når den angribende høne dukkede op.  Hanen formåede ikke at håndtere det, og efter et par dage blev jeg simpelthen så rasende, at jeg råbte på Steffen om at hente øksen, gik ind i hønsegården og greb den angribende høne, og lidt senere altså sad og plukkede en død høne. Jeg vil ikke have racistiske høns!

Nu var der så to høner om både udeholdet og indeholdet. Og nogenlunde fred i lejren. Hanen og de tre æglæggere passede sig selv, og rugehønerne passede kyllingerne. Men hanen var ikke specielt involveret i kyllingepasningen denne gang – der var simpelthen for mange høner på den bane, og han skulle jo også holde øje med resten af flokken, som mest opholdt sig nede i hønseskoven. Da han samtidig over mere end et år (ja, vi skulle nok have reageret tidligere) havde udviklet et noget ’anstrengt’ forhold til den mest nervøse af hønerne (også kaldet ’den skøre’), og jo altså ikke havde enten teknik eller sædkvalitet (eller begge dele) til at befrugte æggene, så valgte vi allerede midt på sommeren at slagte ham, selvom vi faktisk endnu ikke vidste med sikkerhed, om der var hanekyllinger i vores nye kyllingeflok. Skånske blomsterhøns er meget sene i at vise kønskaraktertræk – man kan først være helt sikker efter 8-10 uger.

Den skøre fik nogle uger uden hane, men da hun stadig var alt for nervøs i sin adfærd (og vi helst ikke ville have hende til at præge de nye kyllinger med den adfærd), så røg også hun sidst på sommeren i fryseren.

Vi skulle ikke beholde 16 dyr udover de seks voksne høner, vi nu havde tilbage – så vi solgte i starten af september fem unghøner til en anden genbank og to unghøner til en blandet besætning, der ikke var genbank (der var ikke flere genbanker, der havde brug for supplement lige på det tidspunkt). Tilbage havde vi tre unghaner og seks unghøner, som vi beholdt. Da unghanerne indbyrdes i løbet af oktober havde fundet ud af, hvem af dem der skulle indtage hane-rollen i flokken, slagtede vi de to andre.

Nu har vi så en ny, meget elegant orange hane og en høneflok med seks gamle høner og seks unghøner. Og altså fem nye kyllinger, der klækkede de sidste dage i oktober. Den nye hanes fertilitet fejler tydeligvis ikke noget! Rugehønen fik lov at ligge på fem æg – og der kom fem kyllinger ud af det.

Der har været meget debat om hønsevelfærd i de svenske medier, efter at Uppdrag granskning 1. november 2023 offentliggjorde en dokumentar om levevilkårene for de avlsdyr (af den fremavlede race Ross308), der producerer æg til de kyllinger, der udgør langt størstedelen af svenske slagtekyllinger. Ross308 ‘udmærker’ sig ved at vokse ekstremt hurtigt – allerede efter 35 dage er kyllingerne slagteklar. Det betyder, at de kun skal fodres i 35 dage, hvilket igen betyder, at produktionsomkostningerne er lave, hvilket igen betyder, at prisen på kyllingebryst i supermarkedet kan holdes lav.

Kyllingerne bliver jo slagtet, så efter 35 dage lider de ikke mere (deres liv er ikke rart, de 35 dage de har det). Hvad værre er, er der jo nogle af dyrene, der er nødt til at blive så voksne, at de kan lægge æg, så næste generation af kyllinger kan klækkes. Det er dem, man kalder avlsdyr. Racen Ross308 er som sagt avlet frem til at vokse ekstremt hurtigt (så omkostningerne til foder kan holdes nede), men de holder jo ikke op med at vokse, bare fordi de bliver 35 dage gamle. De vokser videre. Hvilket de egentlig ret hurtigt ikke kan tåle – deres skelet kan ikke bære vægten. For at de ikke skal knække sammen, sulter man dem. De sultne høner hakker i hinanden – nogle gange hakker de hinanden ihjel. Jeg tror, jeg stopper her – mon ikke det tydeligt nok fremgår nu, hvad jeg synes om produktion af billig supermarkedskylling og racen Ross308?

Jeg vil gerne slå et slag for, at mange, mange flere får egne, robuste høns, der kan forsyne familien med æg og kød. Det er ikke svært, og det er ikke dyrere end at købe det i supermarkedet – men ja, det kræver, at man anvender noget af sin tid og opmærksomhed. At man flytter fokus lidt, om man så må sige.

Alle vores høner er ude af æggeproduktionen i øjeblikket. De seks unghøner er ikke begyndt at lægge æg endnu, rugehønen passer kyllinger, og de fem resterende gamle høner fælder og holder vinterpause. Så vi er glade for vores lille lager af æg i kælderen og håber, at unghønerne snart går i gang, så vi ikke blive nødt til at købe æg i supermarkedet. De smager nemlig af absolut ingenting. 

Med en flok på den størrelse, vi har nu, forventer vi, at vi fremover vil kunne holde os selv med æg året rundt, og derudover have et godt supplement af kød, så vi ikke skal købe ret mange økologiske kyllinger i supermarkedet. Økonomisk løber det rundt, selvom vi køber økologisk hønsefoder (i Danmark – det er helt umuligt at købe hele økologiske korn til høns i Sverige, desværre). Den mængde æg, de leverer, ville koste os mere at købe i supermarkedet, og dertil kommer kødproduktionen (og hønsegødningen til haven).

PS Og hvordan gik det så for kokyllingen? Jo, hun er vokset op og er blevet en smuk sort høne med hvide pletter. Nysgerrig, rolig og velfungerende i flokken.

---

Hönsliv på Gammelgård

Det är kallt. Bara två grader varmt och dimman ligger över Gammelgård. Inte desto mindre är hönsmamma ute i skogen med sina fem nya kycklingar – bara två veckor gamle – för att lära dem att hitta mat på det sättet höns nu engång hittar mat i naturen.

De har såklart fri tillgång till hönshusets fem graders värme, kycklingfoder och lä – men de senaste tre dagarna har hon tagit dem med ut i hönsgården og sedan helt ut i skogen. De ska lära att överleva i naturen.

Det är inte särskilt smart att ruva fram kycklingar i november, och när hon i början av oktober insisterade på att ligga på ägg igen, var vi lite tveksamma. På andra sidan är hon vår mest kompetenta höna, och hon klarade sitt första kull med kycklingar väldigt bra i somras. Med vår begränsade erfarenhet – vi har bara haft höns i drygt två år – kändes det inte bra heller att insistera på att ta äggen ifrån henne. Hon bara ville ruva! Så vi gav henne fem ägg.

Vi har skånska blommehöns. En gammal svensk lantras som genom århundraden har levt på sydsvenska gårdar där jag inte föreställer mig att någon styrde när hönorna ruvade eller var hönan tog uppehåll med sina kycklingar, varken i juni eller november. Så vi låter henne styra. Tills vidare går det riktigt bra. Kycklingarna växer, äter, krattar, bajsar, dricker – och hittar alltså också nu mask i hönsgården och skogen som de kämpar med varandra om.

Vi fick våra första höns i augusti 2021, alltså för drygt två år sedan. Et liten flock unghöns i genbank som vi köpte av Emilie och Vincent. Våren 2022 var det två av hönorna som ville ruva, och tuppen hade lyckats att befrukta tre av de ägg vi gav dem. Vi utökade alltså flocken med tre hönor (lite ovanligt med 100% hönor, men vi var nöjda).

De tre veckor hönor ruvar värper de inte. De värper inte heller när de ruggar på hösten, och de värper väldigt litet på vintern. Det är helt naturligt – och bra. Jag tror inte det är sunt för någon höna att värpa varje dag året om. En flock på en tupp och åtta hönor är därför inte tillräckligt stor om man också vill låta dem ruva, gärna vill kunna förse grannen med ägg också – ock gärna vill ha en äggreserv till vintern. Vi ville därför gärna ha en större flock. 10-15 hönor och en tupp vore passande.

Denna vår (2023) var det hela fem av våra åtta hönor som ville ruva. Den höna som nu har kycklingar igen var den första – och hon hann ligga och ruva mer än två veckor innan vi upptäckte att äggen inte var befruktade. Man kan i ett mörkt rum med en kraftig ficklampa lysa igenom äggen och se om det finns en kyckling inuti. Inte ett enda ägg var befruktad – och nu var det tre hönor som ruvade.

Våra höns är i genbank därför att vi gärna vill vara med om att bevara de gamla robusta hönsraserna. Så vi kontaktade den genbanksansvariga för skånsk blomma och frågade vad vi skulle göra när tuppen inte förmådde befrukta äggen. Man kan ju införa en ny tupp i flocken (och slakta den gamla), men dels skulle det ta tid för oss att hitta en ny tupp, dels är det inte alltid enkelt att införa nya individen i flocken och äntligen skulle en ny tupp ju ha tid att befrukta de resterande äggläggares ägg. Det skulle betyda en väldigt lång ruv-period, särskilt för den höna som redan hade ruvat mer än två veckor.

Så vi ville helst köpa befruktade ägg från en annan genbank och lägga direkt under de ruvande hönor. Det fick vi lov att göra. Steffen hämtade ägg från två olika genbanker i närheten och sen fördelade vi äggen mellan de tre ruvande hönor. Efter ett par dagar var det två hönor mera som ville vara med, så vi fick stjäla ett par ägg från de tre första och ge till de två nästa. Sen var det bara att vänta.

I hönsskogen var det tre hönor och tuppen kvar. Vi lät honom leva tills vidare eftersom han året innan var en väldigt duktig kycklingpappa som var mycket omsorgsfull med kycklingarna. Kanske skulle han kunna ha den rollen igen även om det inte var hans kycklingar. Om vi fick tupp-kycklingar denna gång skulle han bort senare, men tills vidare lät vi honom leva.

17 kycklingar kläcktes. En av dom dog redan dagen efter, vilket gav en flock på 16 små djur. Eftersom vi la alla äggen under hönorna nästan samtidigt kläcktes de också samtidigt. Det är inte att rekommendera … Vilken röra av kycklingar och hönor!

Det var intressant att se att hönorna delade upp sig i två gruppen. Tre av hönorna passade kollektivt tre av kycklingarna som redan efter ett par dagar hade sprungit ut i hönsgården med en av hönorna (hon som också har kycklingar nu) och nu inte ville in igen. Så hönorna valde att stanna ute med dem på natten och hålla dem varma.

De två andra hönor tog hand om resten av kycklingarna – alltså 13 stycken – också kollektivt. I denna stora flocken fanns en kyckling som var annorlunda än resten. Vit på magen och svart på ryggen. Alla de andra var antingen gula eller bruna. Steffen kallade den ’kokycklingen’. En av de tre hönorna från ’ute-gruppen’ kunde inte als acceptera denna främling och jagade den runt i båda hönshus och hönsgård så snart den fick syn på den. Och kokycklingens två mammor försvarade den såklart. Vilken röra. Tuppen förmådde inte att hantera det, och efter ett par dagar blev jag så in i h… arg att jag skrek till Steffen om att hämta yxan, sprang in i hönsgården och fångade hönan – och lite senare satt jag på gårdsplanen och plockade en död höna. Jag vill INTE ha rasistiska höns!

Nu var det så två hönor kvar om varje grupp av kycklingar. Och frid i gruppen. Tuppen och de tre äggläggare passade sig själva och hönsmammorna passade kycklingarna. Men tuppen var inte särskilt involverad i kycklingarna denna gång. Kanske därför att det fanns så många mammor – och han jo också skulle ha koll på de tre hönorna i hönsskogen. Eftersom han också hade ett relativt ’ansträngt’ förhållande till den mest nervösa av hönorna (också kallad den tokiga) och ju alltså inte hade ’teknik’ och/eller sädkvalitet till att befrukta hönornas ägg, så valde vi redan mitt på sommaren att slakta honom. Bland 16 kycklingar var det högst osannolikt att det inte skulle finnas åtminstone 1 tupp! 

Vi gav den tokiga ett par veckor utan tupp, men hon var fortfarande väldigt nervös i sitt beteende, och eftersom vi nu visste att vi ville komma att ha alldeles för många djur, valde vi relativt snabbt att slakta henne också. De nya unghönorna skulle helst inte adaptera hennes beteende.

Vi skulle inte behålla alla 16 djur själva, så vi sålde i början av september fem unghönor till en annan genbank i behov av flera djur. Två unghönor sålde vi till en som inte var genbank – det fanns inte flera genbanker i behov av djur. Kvar i kycklinggruppen var nu tre ungtuppar och sex unghönor. Under oktober hade tupparna bestämt vem som skulle vara Tuppen – och de två andra ligger nu i frysen.

Resultatet av årets hönsäventyr är alltså att vi nu har en ny jättesnygg orange tupp och en hönsflock med sex gamla hönor, sex unghönor – och nu alltså också fem nya kycklingar som kläckte de sista dagarna i oktober. Nya tuppens sädkvalitet och teknik funkar! Den ruvande höna fick fem ägg – och alla visade sig att vara befruktade.

Det har varit mycket debatt i svenska medier om hönsvälfärd efter att Uppdrag Granskning 1 november offentliggjorde en dokumentär om livet för de avelsdjur (av rasen Ross308) som producerar flertalet av de kycklingar man köper i affären. Ross308 växer extremt snabbt – redan efter 35 dagar är kycklingarna klara för slakt. Det betyder att man bara ska fodra dem i 35 dagar, vilket igen betyder att produktionskostnaderna är låga, vilket igen betyder att priset på kyckling i affären är låg. Tänk på det nästa gång du köper billig kyckling i affären.

Kycklingarna slaktas när de är 35 dagar gamla och där slutar deras lidande. Men några av djuren måste ju bli vuxna och lägga ägg till nästa generation av billiga kycklingar. Och de slutar ju inte med att växa när de når 35 dagar. De fortsätter växa. Vilket de egentligen inte tål – deras skelett kan inte bära vikten. Därför svältar man dem. De hungriga hönor hackar varandra – ibland hackar de varandra ihjäl. Jag tror jag slutar här – troligen har ni fattat var jag tycker om billig kyckling och rasen Ross308.

Jag så gärna att många fler hade egna robusta höns och producerade egna ägg och till dels eget kött. Det är inte svårt, och det är inte dyrare än att köpa ägg – men ja, det krävs att man använder en del av sin tid och uppmärksamhet.

Här mitt i november får vi inga ägg als. De sex unghönorna har inte börjat värpa ännu, hönsmamma passar kycklingar och de resterande fem gamla hönor ruggar och håller vinterpaus. Så vi är glada att vi hann spara en del ägg i källaren i år, men hoppas också att unghönorna snart börjar värpa. Annars får vi köpa ägg i affären och helt ärligt – de smakar ingenting!

En hönsflock i den storlek vi har nu skulle kunna leverera tillräckligt med ägg till os året om plus ett supplement av kött så att vi inte behöver köpa särskilt många ekologiska kycklingar i affären. Ekonomiskt ger det plus även om vi köper ekologiskt foder till hönsen (i Danmark – helt omöjligt att köpa ekologisk hel säd till höns i Sverige, tyvärr. Konstigt!). Mängden av ägg vi får per år skulle kosta oss mera att köpa i affären än vad fodret kostar. Därtill kommer köttet (och gödningen till trädgården …).

 

PS Och hur gick det för kokycklingen? Jo, hon har blivit en stor, snygg, svart höna med vita blommar. Nyfiken, lugn och välfungerande i flocken.