Det var slet ikke meningen, at vi skulle til Sverige denne weekend. Men mængden af ting, der skal transporteres derop til ferien i juli (diverse planter – herunder 14 chiliplanter, der bliver større og større for hver dag, der går! – krukker, værktøj, køkkenudstyr og bøger …) var så stor, at vi slet ikke kunne se, at det kunne være i bilen af én gang – så fredag sidst på eftermiddagen blev vi impulsivt (og helt usædvanligt – ungerne er stadig rystede!) enige om at efterlade alle ‘to-dos’ hjemme i Lyngby og smutte op i skoven alligevel. Så alt hvad vi nåede, var ren foræring, og derfor ekstra dejligt. Vejret artede sig faktisk nogenlunde, og velkomsten til Strömmaköp – med en allé af lupiner langs hele vejen – var overstrømmende.
Ungerne og jeg har foræret Steffen en le i fødselsdagsgave. Sådan én har jeg ønsket mig længe … :-). Steffen fik lov at samle den, og han fik da også lov til at slå en lille smule græs og brændenælder, men ellers var det mest mig, der hyggede mig med den, mens Steffen forsøgte at hvepse-sikre taget, inden han sætter den sidste tagrende op.
Det er mega fedt at slå med le. Så er det sagt. Vi har jo en busk-rydder, men den kan jeg slet ikke forliges med. Den larmer ad h… til, lugter grimt (man går lige i udstødningen, når man går med den), og den er besværlig at få på, besværlig at bære rundt på, og besværlig at få af. Jeg har prøvet, men vi bliver aldrig gode venner, og Steffen brokker sig altid over, at han får ondt i ryggen af den.
Leen derimod er letvægter, nem at tage fat i og nem at stille fra sig, helt lydløs, lugter ikke …, og så gør det naturligvis heller ikke noget, at brugen af den er CO2-neutral.
Jeg var meget spændt på, hvad ulempen ved den ville vise sig at være, siden alle nu render rundt med en buskrydder, og ingen render rundt med en le. Men jeg har altså ikke fundet den endnu.
Alt det græs, vi fik slået med leen i grøftekanten (udenom lupinerne) og i skovhaven, plus bunkerne med aviser fra Mor og naboerne derhjemme gjorde så også, at jeg endelig havde materiale nok til at blive færdig med at mulche ‘kosteskafte-bedet’. Et tip: Sørg for, at aviserne lapper rigeligt over hinanden. Et enkelt sted i det, jeg mulchede for nogle uger siden, var græsset groet igennem mellem to aviser. Jeg flyttede lidt på laget og lagde nye aviser og et nyt, tykt lag græs ovenpå. Det gav så også anledning til at kigge ind under mulchingen – og det ser sørme godt ud! Det dør, græsset! I hvert fald ser det meget træt ud.
Så venter vi bare på, at kosteskaftet skal vokse op og blive til et stort, flot kirsebærtræ :-). Og så skal der plantes mynte en masse næste forår. Jeg regner med at så flere forskellige sorter tidligt næste forår – måske har de et drivhus at spire frem i, og ellers bliver der trængsel i alle vinduerne. Og så er der naturligvis også de ‘gamle’ mynter i planteskolen – de har det fint, og sneglene har IKKE fundet ud af at kravle ind til dem endnu. Aspargesfrøene er til gengæld ikke spiret endnu – men det kan måske have noget med temperaturen, og jordtemperaturen, at gøre.
Det var inte alls meningen att vi skulle till Sverige den här helgen. Men mängden saker som ska transporteras upp inför semestern i juli (diverse växter – däribland 14 chiliplantor som blir större och större för varje dag! – krukor, verktyg, köksutrustning och böcker…) var så stor att vi inte såg hur allt skulle få plats i bilen på en gång. Så på fredagseftermiddagen blev vi impulsivt (och helt ovanligt – barnen är fortfarande skakade!) eniga om att lämna alla “måsten” hemma i Lyngby och smita upp till skogen ändå. Så allt vi hann med var som en ren bonus, och därför extra härligt. Vädret skötte sig faktiskt någorlunda, och välkomnandet till Strömmaköp – med en allé av lupiner längs hela vägen – var överväldigande.
Barnen och jag har gett Steffen en lie i födelsedagspresent. En sådan har jag önskat mig länge… :-). Steffen fick äran att montera den, och han fick faktiskt också slå lite gräs och brännässlor, men annars var det mest jag som roade mig med den medan Steffen försökte getingsäkra taket innan han sätter upp den sista hängrännan.
Det är grymt häftigt att slå med lie. Så är det bara. Vi har ju en röjsåg, men den kommer jag inte alls överens med. Den väsnas nåt så in i h…e, luktar illa (man går mitt i avgaserna) och den är krånglig att ta på sig, krånglig att bära runt på och krånglig att ta av. Jag har försökt, men vi blir aldrig vänner, och Steffen klagar alltid på att han får ont i ryggen av den.
Lien däremot är en lättviktare, enkel att ta fram och enkel att ställa ifrån sig, helt ljudlös, luktar ingenting… och så gör det naturligtvis inget att den är helt koldioxidneutral.
Jag var mycket spänd på vad nackdelen skulle visa sig vara, eftersom alla nu springer runt med röjsåg och ingen med lie. Men jag har faktiskt inte hittat den än.
Allt gräs vi slog med lien i diket (utanför lupinerna) och i skogsträdgården, plus högarna med tidningar från mor och grannarna hemma, gjorde att jag äntligen hade material nog att bli färdig med marktäckningen av “kvastskafts-landet”. Ett tips: Se till att tidningarna överlappar varandra rejält. På ett ställe där jag täckte för några veckor sedan hade gräset vuxit igenom mellan två tidningar. Jag flyttade lite på lagret och lade nya tidningar och ett nytt, tjockt lager gräs ovanpå. Det gav mig också anledning att titta in under täckningen – och det ser sannerligen bra ut! Det dör, gräset! Det ser i varje fall mycket trött ut.
Nu väntar vi bara på att kvastskaftet ska växa upp och bli till ett stort, vackert körsbärsträd :-). Och så ska det planteras mynta i massor nästa vår. Jag räknar med att så flera olika sorter tidigt nästa vår – kanske har de ett växthus att gro i då, annars lär det bli trångt i alla fönster. Och så har vi naturligtvis de “gamla” myntorna i plantskolan – de mår fint, och sniglarna har INTE kommit på hur de ska klättra in till dem än. Sparrisfröna har däremot inte grott än – men det kan ha med luft- och jordtemperaturen att göra.
