Jeg har købt en ny gryde! Er det nu noget, tænker I måske, og det synes jeg egentlig, at det er. Det er i hvert tilfælde resultatet af en længere række begivenheder, overvejelser og beslutninger. Som altid her hos os! 😊
(Text på svenska kommer efter den danska texten)
Da vi overtog Gammelgård, stod her et stort gaskomfur. 90 cm. bredt, 5 gasblus og en megastor ovn. Et dejligt komfur med en el-ovn bred nok til to ænder eller tre rugbrød, men også med nogle svagheder, som vi i lang tid har levet med. Ovnen var ikke fantastisk. Den varmede ikke stabilt, blev ikke helt varm nok. Vi bager stort set alt vores brød selv, så en ordentlig ovn er vigtig for os. Og så larmede den som en mindre mejetærsker, når den varmede op. Larmen forsvandt først ved ca. 125 grader! Komfuret har fungeret fint, men gas er altså noget griseri, der efterlader et tyndt fedtlag i køkkenet, forværrer luftkvaliteten, og så er gas jo et fossilt brændstof, som vi prøver at bruge så lidt af, som det nu er praktisk muligt af hensyn til klimaet.
Vi har derfor efter lang tids overvejelser frem og tilbage anskaffet et nyt komfur. Vi valgte induktion for at få den samme mulighed for hurtigt at kunne regulere temperaturen som med gassen. Vi har tidligere haft ’gammeldags’ elkomfur – det kunne jeg ikke lide! Vi valgte et komfur på 60 cm, da dem på 90 cm er urimeligt dyre, og der er kun ganske få mærker at vælge imellem. Vi har selvfølgelig sørget for, at det gamle komfur er kommet videre til en ny ejer, der skulle bruge et gaskomfur i sit udekøkken, og som derfor nu ikke behøver at købe et nyt.
Det er fantastisk med det nye komfur og ikke mindst den nye ovn: Boller og brød får nu skorpe, og pizzaerne bliver sprøde både i kanten og i bunden! Men nu kommer vi så til det, som en del af jer sikkert har forudset: Mange af vores gryder virker ikke på induktionen. Blandt andet min store stegegryde, som jeg bruger flittigt. En ny må altså skaffes.
Det giver jo så anledning til at overveje, hvad sådan en gryde egentlig skal kunne, udover at kunne tåle varme. Først og fremmest skal den være ugiftig. Alt hvad der hedder Teflon og lignende slip-let materialer vil vi ikke have. Mange slip-let belægninger indeholder PFAS eller PTFE (eller andre lignende forbindelser), der bliver til PFAS, hvis det bliver varmet nok op, og det er stort set umuligt at gennemskue, hvad den enkelte gryde eller stegepande indeholder. PFAS er noget rigtigt stads: Det er giftigt for mennesker og dyr, det er skadeligt for miljøet, og det er meget svært nedbrydeligt. Det forsvinder altså ikke igen. Vi gør derfor, hvad vi kan for at undgå det. Derudover er min erfaring, at slip-let køkkengrej bliver slidt, uanset hvilke redskaber man bruger, og holder derfor ikke ret længe. Og det er det næste, gryden skal kunne: Den skal holde i rigtig lang tid, så vi ikke behøver at købe en ny. Indkøb af ting er en af de helt store syndere på langt de fleste menneskers klimaregnskab. (Vi er ikke store tilhængere af Black Friday, kan I nok regne ud. Åndssvagt koncept!). Endelig skal gryden kunne tåle at komme i ovnen, når der skal bages surdejsbrød, eller når en af unghanerne skal stå og simre nogle timer i rødvin.
Var det nu en suppegryde, jeg manglede, ville jeg vælge en gryde af rustfrit stål. Men til en stegegryde tror jeg, at støbejern er et bedre valg: Den kan tåle høj varme, og den lagrer og fordeler varmen godt. Bruger man den rigtigt, får den også en vis slip-let effekt. Næste valg er så, om gryden skal være emaljeret eller ej. Her er der igen fordele og ulemper at tage stilling til: Den ubehandlede støbejernsgryde er stort set uopslidelig og indeholder kun jern. Det betyder så, og det vidste jeg ikke, at man skal undgå meget syreholdige ingredienser som f.eks. citronsaft, eddike og tomater. Det diskvalificerer den jo i forhold til den coq-au-vin, jeg vil lave.
Så er der den emaljerede støbejernsgryde tilbage. Emaljen beskytter støbejernet mod syren i maden, og gi’r den også en vis slip-let effekt. Men hvad består emaljen af? Er der ikke noget med bly og kadmium? Det var angiveligt et problem tidligere, og man bør derfor være lidt forsigtig med ældre emaljerede redskaber. De kan indeholde og frigive tungmetaller. Når man skal finde en ny gryde, er problemet det samme som med slip-let belægningerne: Det er svært at gennemskue/få at vide, hvilket materiale der er lagt i gryden. De fleste skriver bare emalje. Jeg har dog fundet et enkelt fabrikat, hvor de beskriver emaljen som et tyndt glaskeramisk lag, der når det er brændt fast på metallet, ikke afgiver stoffer til maden. Det gælder muligvis al emalje. Jeg ved det ikke. Emalje generelt er angiveligt så solidt, at hvis man undlader at bruge metalredskaber i gryden og vasker den op i hånden, så kan gryden holde i generationer. Vi bruger ikke metalredskaber i vores gryder og pander, og opvaskemaskinen har vi droppet for mange år siden, for så holder tingene generelt meget længere.
Og nu er vi der endelig: Jeg har nu købt en ny stegegryde i emaljeret støbejern, og jeg glæder mig til, at den når frem. Der ligger to unghaner i fryseren og venter spændt!
Nu har jeg så bare et hul på 30 cm. i køkkenbordpladen, jeg skal forholde mig til …..
Black friday
Jag har köpt en ny gryta! Är det något att skriva om, tänker ni kanske? Och det tycker jag faktiskt att det är. Det är i varje fall resultatet av en längre rad händelser, överväganden och beslut. Som alltid här hos oss! 😊
När vi tog över Gammelgård stod här en stor gasspis. 90 cm bred, 5 brännare och en megastor ugn. En härlig spis med en elugn som var bred nog för två ankor eller tre rågbröd, men den hade också en del svagheter som vi har levt med under lång tid. Ugnen var inte fantastisk. Den värmde inte stabilt och blev inte riktigt tillräckligt varm. Vi bakar i stort sett allt vårt bröd själva, så en ordentlig ugn är viktig för oss. Och så lät den som en mindre skördetröska när den värmdes upp. Oljudet försvann först vid ca 125 grader! Spisen har fungerat fint, men gas är ju lite grisigt; det lämnar ett tunt fettlager i köket, försämrar luftkvaliteten och dessutom är gas ett fossilt bränsle som vi försöker använda så lite som möjligt av hänsyn till klimatet.
Vi har därför, efter lång tids övervägande fram och tillbaka, skaffat en ny spis. Vi valde induktion för att få samma möjlighet att snabbt kunna reglera temperaturen som med gasen. Vi har tidigare haft en ”gammaldags” elspis – det gillade jag inte! Vi valde en spis på 60 cm, eftersom de på 90 cm är orimligt dyra och det bara finns ett fåtal märken att välja mellan. Vi har självklart sett till att den gamla spisen har gått vidare till en ny ägare som behövde en gasspis till sitt utekök, och som därför nu slipper köpa en ny.
Det är fantastiskt med den nya spisen och inte minst den nya ugnen: Bullar och bröd får nu skorpa, och pizzorna blir frasiga både i kanten och i botten! Men nu kommer vi till det som en del av er säkert har förutsett: Många av våra grytor fungerar inte på induktion. Bland annat min stora stekgryta som jag använder flitigt. En ny måste alltså skaffas.
Det ger ju anledning att fundera över vad en sådan gryta egentligen ska kunna, utöver att tåla värme. Först och främst ska den vara giftfri. Allt som heter Teflon och liknande non-stick-material vill vi inte ha. Många non-stick-beläggningar innehåller PFAS eller PTFE (eller andra liknande föreningar) som blir till PFAS om de värms upp tillräckligt mycket, och det är i stort sett omöjligt att genomskåda vad den enskilda grytan eller stekpannan innehåller. PFAS är riktigt skräp: det är giftigt för människor och djur, det är skadligt för miljön och det är mycket svårnedbrytbart. Det försvinner alltså inte igen. Vi gör därför vad vi kan för att undvika det. Dessutom är min erfarenhet att non-stick-köksredskap blir slitna oavsett vilka redskap man använder, och håller därför inte särskilt länge. Och det är nästa sak grytan ska klara: den ska hålla i riktigt lång tid så att vi inte behöver köpa en ny. Inköp av saker är en av de största syndarna i de flesta människors klimatbokslut. (Vi är inte stora anhängare av Black Friday, som ni nog kan räkna ut. Dumt koncept!). Slutligen ska grytan tåla att ställas i ugnen när det ska bakas surdegsbröd, eller när en ungtupp ska stå och puttra några timmar i rödvin.
Hade det varit en soppgryta jag saknade hade jag valt en gryta i rostfritt stål. Men till en stekgryta tror jag att gjutjärn är ett bättre val: det tål hög värme och lagrar samt fördelar värmen väl. Om man använder den rätt får den också en viss non-stick-effekt. Nästa val är då om grytan ska vara emaljerad eller inte. Här finns återigen för- och nackdelar att ta ställning till: den obehandlade gjutjärnsgrytan är i stort sett outslitlig och innehåller bara järn. Det betyder dock – och det visste jag inte – att man ska undvika mycket syrliga ingredienser som till exempel citronsaft, vinäger och tomater. Det diskvalificerar den ju med tanke på den coq au vin jag vill laga.
Då återstår den emaljerade gjutjärnsgrytan. Emaljen skyddar gjutjärnet mot syran i maten och ger den också en viss non-stick-effekt. Men vad består emaljen av? Är det inte något med bly och kadmium? Det var enligt uppgift ett problem tidigare, och man bör därför vara lite försiktig med äldre emaljerade redskap. De kan innehålla och avge tungmetaller. När man ska hitta en ny gryta är problemet detsamma som med non-stick-beläggningarna: det är svårt att genomskåda/få veta vilket material som har använts i grytan. De flesta skriver bara emalj. Jag har dock hittat ett enskilt märke där de beskriver emaljen som ett tunt glaskeramiskt lager som, när det har bränts fast på metallen, inte avger ämnen till maten. Det gäller möjligtvis all emalj, jag vet inte. Emalj generellt är enligt utsago så gediget att om man låter bli att använda metallredskap i grytan och handdiskar den, så kan grytan hålla i generationer. Vi använder inte metallredskap i våra grytor och pannor, och diskmaskinen har vi valt bort för många år sedan, eftersom saker och ting generellt håller mycket längre då.
Och nu är vi äntligen framme: Jag har nu köpt en ny stekgryta i emaljerat gjutjärn och jag ser fram emot att den ska anlända. Det ligger två ungtuppar i frysen och väntar med spänning!
Nu har jag bara ett hål på 30 cm i köksbänken som jag måste hantera…