Sidste år tilplantede vi et af de sidste bede i skovhaven med am. blåbær, tranebær og tyttebær. Altså et rigtigt surbundsbed.

Det var et rigtigt besværligt bed at gøre klar. Et af de bede, der lå helt i udkanten af skovhaven, ned mod Nordsøen, og som derfor har rigtig fugtig jord og MANGE sten fra graveprojektet. Masser af kvikgræs og siv. For at teste noget nyt, dækkede vi det med aviser og fåreuld – og forsøgte at dyrke kartofler i det. Det var lidt noget knald. I de huller, hvor kartoffelplanterne voksede, voksede der også kvikgræs op. Som blev helt indviklet i ulden. Noget værre rod. Masser af dræbersnegle var der også i det. Jeg tror måske nok, fåreuld kan anvendes til at dække og kvæle kvikgræs, men så skal man ikke lave huller mellem aviserne, som græsset kan vokse op igennem. Der blev heller ikke vildt mange kartofler ud af det, men det tror jeg mere har med de mange sten at gøre. Mange af kartoflerne var blevet lagt lige oven på en stor sten (som man ikke kunne se pga. kvikgræsset) og havde derfor ikke noget at vokse i.

Men kvikgræsset blev svækket nok til, at vores praktikanter fra Holma kunne fjerne uld, kartofler og de resterende græstotter i august 2020 – og efter at græsset var væk, var det meget nemmere også at fjerne nogle af stenene. I hvert fald nok til, at der kunne findes huller at plante flerårige planter i. Bedet får meget lys, er som sagt et af de fugtigste i skovhaven – og så havde Räveboda Plantskola tilbud på storfrugtede tranebær-planter, som vi plantede 10 styks af foråret 2021. Tranebærplanterne blev samme efterår suppleret med fire blåbærsplanter til de fire steder, vi kunne lave et rigtigt plantehul, og et par storfrugtede tyttebærplanter, vi fik af Inger – og så var der ligesom et surbunds-tema.

Vi har som udgangspunkt ret lav pH i jorden, så vi tilførte ikke noget for at sikre, at det skulle være et ‘rigtigt’ surbundsbed. Men vi dækkede jorden mellem planterne med flis med rigeligt med grannåle imellem. Vi eksperimenterer lidt med at lave ‘tema’bede’ med planter, der naturligt kan lide de samme vækstvilkår, ud fra en teori om, at de så arbejder bedre sammen og i hvert fald ikke modarbejder hinanden. Måske ovenikøbet bevarer et allerede eksisterende gavnligt jordmiljø, eller med tiden etablerer det.

Og så var det bare at vente og se, om de kunne lide det nye bed. Tranebær vokser i naturen rigtig, rigtig fugtigt – nærmest vådt. Og helt så fugtigt var bedet jo ikke. Faktisk var det i denne sommers hedebølge og tørke meget langt fra fugtigt. Så vi gjorde os ikke forventninger om nogen særlig høst dette første år, hvor alle planterne skulle etablere sig.

Stor var derfor vores overraskelse, da vi begyndte at ane temmelig mange ‘røde pletter’ mellem de grønne blade. Det var også noget, der blev kommenteret af stort set alle besøgende i skovhaven. Kan man dyrke tranebær sådan?? Og i slutningen af oktober kunne vi allerede halvandet år efter plantning høste hele 400 gram store, flotte tranebær fra det nye bed. Da planterne samtidig har rigtig travlt med at sende udløbere ud, regner jeg faktisk nu med, at bedet inden for allerede et par år mere vil være helt dækket af tranebærplanter.

Nu skal jeg så finde ud af, hvad jeg skal anvende høsten til. Og da jeg elsker den bitre smag fra tyttebær-syltetøj, tror jeg, at første eksperiment bliver tranebær-syltetøj.

Förra året planterade vi blåbär, tranbär och lingon i en av de sista bäddarna i skogsträdgården. Med andra ord en riktig surjordsbädd.

Det var en riktigt svår bädd att förbereda. Ett område som låg precis vid kanten av skogsträdgården, ned mot Nordsjön, och som därför har riktigt fuktig jord och MASSOR av stenar från grävprojektet. Massor av kvickrot och vass. För att testa något nytt täckte vi den med tidningar och fårull – och försökte odla potatis i den. Det blev lite rörigt. I hålen där potatisplantorna växte växte också kvickrot. Som fastnade helt i ullen. En riktig röra. Det fanns också massor av sniglar i den. Jag tror att fårull kan användas för att täcka och kväva kvickrot, men då ska man inte göra hål mellan tidningarna som gräset kan växa igenom. Vi fick inte så många potatisar, men jag tror att det berodde mer på de många stenarna. Många av potatisarna hade placerats precis ovanpå en stor sten (som man inte kunde se på grund av kvickroten) och hade därför inget att växa i.

Men kvickroten var tillräckligt försvagad för att våra praktikanter från Holma kunde ta bort ullen, potatisen och kvarvarande grästuvor i augusti 2020 – och när gräset var borta var det mycket lättare att ta bort några av stenarna också. Åtminstone så pass att det fanns hål att plantera fleråriga växter i. Bädden får mycket ljus och är, som nämnts, en av de fuktigaste i skogsträdgården – och då hade Räveboda Plantskola ett specialerbjudande på storfruktiga tranbärsplantor, varav vi planterade tio under våren 2021. Den hösten kompletterades tranbärsplantorna med fyra blåbärsplantor för de fyra platserna där vi kunde göra ett ordentligt planteringshål, och ett par storfruktiga lingonbärsplantor som vi fick av Inger – och då blev det ett slags surjordstema.

Vi har ett ganska lågt pH i jorden från början, så vi tillsatte inget för att säkerställa att det skulle bli en ”riktig” surjordsbädd. Men vi täckte jorden mellan plantorna med träflis med rikligt med barr. Vi experimenterar lite med att skapa ”temabäddar” med växter som naturligt trivs under samma odlingsförhållanden, utifrån teorin att de då fungerar bättre tillsammans och åtminstone inte motverkar varandra. Kanske bevarar de till och med en redan existerande gynnsam jordmiljö, eller skapar en sådan med tiden.

Sedan var det bara att vänta och se om de gillade den nya bädden. Tranbär växer i naturen under mycket, mycket fuktiga förhållanden – nästan våta. Och bädden var inte riktigt så fuktig. Under sommarens värmebölja och torka var den faktiskt långt ifrån fuktig. Så vi förväntade oss inte mycket av skörden det första året, när alla plantor skulle etablera sig.

Vi blev därför mycket förvånade när vi började se en hel del ”röda fläckar” bland de gröna bladen. Detta kommenterades också av praktiskt taget alla besökare i skogsträdgården. Kan man odla tranbär så där? Och i slutet av oktober, bara ett och ett halvt år efter plantering, kunde vi skörda hela 400 gram stora, vackra tranbär från den nya bädden. Eftersom plantorna också är mycket flitiga med att skicka ut utlöpare, förväntar jag mig faktiskt att bädden inom ett par år kommer att vara helt täckt av tranbärsplantor.

Nu måste jag fundera ut vad jag ska använda skörden till. Och eftersom jag älskar den bittra smaken av lingonsylt, tror jag att mitt första experiment blir tranbärssylt.