At kalde biåret 2021 for fantastisk ville være en overdrivelse! Har man nej-hatten på, kan man fokusere på, hvor skidt det gik. Har man ja-hatten på, kan man fundere over, hvad der skete, og måske lære noget 🙂
I marts måned, da vi tjekkede kuberne første gang efter vinteren, opdagede vi, at den aflægger, vi havde lavet sidste år, var død. Alle bierne i ‘stade 3’ var døde, selvom der stadig var masser af mad. Vi ved, at der ikke var varroamider i kuben sidste efterår, så det er ikke det. En teori kunne være, at selv om der var mad nok, har bierne af en eller anden grund ikke kunnet finde den, og er derfor døde af sult, selvom der var masser af honning ca. 20 cm. fra dem. En anden mulighed er, at der ikke var bier nok, da vinteren kom. Hvis der ikke er bier nok, kan de ikke holde varmen, og så dør de. Bierne i ‘stade 1’ og ‘stade 2’ havde det fint.
I juni måned opdagede vi, at bierne i ‘stade 2’ desværre kun lavede droneyngel, altså hanbier. Det er der ikke meget fremtid i, da dronerne ikke samler honning og pollen eller passer ynglen. Når der kun er droneyngel, er det typisk, fordi dronningen ikke har mere sæd tilbage fra sin parringsflyvning. Da hun kun kan parre sig en gang i livet, var der ikke andet at gøre end at aflive hende og skaffe en ny. Vi valgte at flytte en vokskage med frisklagte æg fra ‘stade 1’ til ‘stade 2’. Så kan og bør bierne i kuben lave en ny dronning.
I ‘stade 1’ gik det fint i juni, ikke så meget honning, men masser af glade bier. Lidt rigeligt af disse bier var droner, syntes vi. Måske tilflyttere fra ‘stade 2’?
I det tomme ‘stade 3’ lavede vi i juni en ny aflægger ved at flytte bikager med æg, yngel og bier fra ‘stade 1’. Vi satte også en masse vinterfoder og en skål med vand ind til dem. Disse “ingredienser” burde betyde, at bierne laver en ny dronning – en ny bifamilie. Når man gør det så tidligt på året burde der være masser af tid til, at den nye dronning kan nå at flyve ud og parre sig og lave en stor stærk familie inden vinteren.
Midt i juli gik det heldigvis rigtigt fint i ‘stade 2’ og ‘stade 3’. De nye dronninger var i fuld gang med at lave nye bier. Vi kunne se, at der ikke blev honning til os fra disse stader, da de selv skulle bruge alt det, de producerede, og mere til.
Men i ‘stade 1’ var der heller ikke noget honning, og midt i juli betyder det, at noget er galt! Vi diskuterede meget frem og tilbage om, hvordan vi skulle gribe det an. Vi endte til slut med at beslutte, at vi også her skulle have en ny dronning. Midt juli er bare alt for sent på sæsonen til at bierne kan nå at lave en ny dronning og få hende parret i tide til at lave bier nok til, at de kan klare vinteren. Vi købte derfor en parret dronning, som kom med posten et par dage senere! Vi aflivede den gamle dronning, ventede en god times tid, og tilsatte så den nye dronning i hendes lille plastikbur.
Idéen er, at bierne i stadet så spiser den lille sukker-prop, der adskiller dem fra den nye dronning. Og i den tid, der går med det, vænner de sig til hendes lugt, så når hun slipper fri af buret, accepterer de hende som deres nye dronning. Sådan gik det desværre ikke.
14 dage senere var den nye dronning i ‘stade 1’ nemlig ikke til at finde, og bierne havde i stedet lavet en masse nye dronningeceller. Det er noget skidt, for det betyder, at de har slået den nye dronning ihjel og nu prøver at lave en ny selv, selvom det er alt for sent på året til, at det kan gå godt.
Vi overvejede ganske kort, om det gav mening at bestille endnu en dronning og prøve igen, men blev enige om, at nu var løbet kørt. Chancen for, at den bifamilie kunne overleve den kommende vinter, var meget, meget små.
I begyndelsen af september var der da også kun et par bikager med yngel i ‘stade 1’, ingen æg eller larver og kun ganske få bier. Vi valgte at flytte yngelkagerne til ‘stade 2’ og ‘stade 3’ for at forstærke dem med flere bier inden vinteren, selvom der var masser af glade bier i begge disse stader. Det betød, at bierne i ‘stade 1’ var tabt. Når de sidste sommerbier dør, er der slet ikke vinterbier nok i stadet til, at de klarer den gennem vinteren.
Så: Ham med nej-hatten på vil nok konkludere, at vi i 2021 – igen – ikke fik honning fra vores bigård, og at vi ovenikøbet går denne vinter i møde med en bifamilie mindre end sidste år ved samme tid.
Ham med ja-hatten vil måske hellere konkludere, at vi i år igen fik trænet at lave aflægger, at vi fik prøvet at købe og tilsætte en dronning, at vi igen i år ikke havde varroamide-angreb i en grad, så vi behøvede at bekæmpe dem, og at vi stadig har nemme og glade bier, der summer rundt på gården og bestøver alle vores planter!
Nu satser vi så på, at 2022 bliver aldeles fantastisk. At bierne klarer vinteren og foråret, at forsommer og sommer bliver lige tilpas, så vi får masser af bier, kan lave to aflæggere mere og – selvfølgelig – at der bliver så meget honning, at vi også kan få lidt! 🙂
Att kalla biåret 2021 för fantastiskt vore en överdrift! Om man har “nej-hatten” på sig kan man fokusera på hur illa det gick. Har man däremot “ja-hatten” på, kan man fundera över vad som hände och kanske lära sig något 🙂
I mars månad, när vi kontrollerade kuporna för första gången efter vintern, upptäckte vi att den avläggare vi gjort förra året var död. Alla bina i “kupa 3” var döda, trots att det fortfarande fanns gott om mat. Vi vet att det inte fanns varroakvalster i kupan i höstas, så det är inte orsaken. En teori kan vara att trots att det fanns tillräckligt med mat, har bina av någon anledning inte kunnat hitta den, och därför dött av svält trots att det fanns massor av honung ca 20 cm från dem. En annan möjlighet är att det inte fanns tillräckligt med bin när vintern kom. Om det inte finns tillräckligt med bin kan de inte hålla värmen, och då dör de. Bina i “kupa 1” och “kupa 2” mådde bra.
I juni upptäckte vi att bina i “kupa 2” tyvärr bara producerade drönaryngel, alltså hanbin. Det finns det inte mycket framtid i, eftersom drönarna varken samlar honung och pollen eller sköter om ynglet. När det bara finns drönaryngel beror det typiskt sett på att drottningen inte har mer säd kvar från sin parningsflykt. Eftersom hon bara kan para sig en gång i livet fanns det inget annat att göra än att avliva henne och skaffa en ny. Vi valde att flytta en vaxkaka med nylagda ägg från “kupa 1” till “kupa 2”. Då kan och bör bina i kupan föda upp en ny drottning.
I “kupa 1” gick det bra i juni; inte så mycket honung, men massor av glada bin. Lite väl många av dessa bin var drönare, tyckte vi. Kanske inflyttare från “kupa 2”?
I den tomma “kupa 3” gjorde vi i juni en ny avläggare genom att flytta bikakor med ägg, yngel och bin från “kupa 1”. Vi satte också in en massa vinterfoder och en skål med vatten till dem. Dessa “ingredienser” borde innebära att bina skapar en ny drottning – ett nytt bisamhälle. När man gör det så tidigt på året borde det finnas gott om tid för den nya drottningen att hinna flyga ut, para sig och bygga upp en stor, stark familj innan vintern.
I mitten av juli såg det lyckligtvis riktigt bra ut i “kupa 2” och “kupa 3”. De nya drottningarna var i full gång med att producera nya bin. Vi kunde se att det inte skulle bli någon honung till oss från dessa kupor, eftersom de själva behövde allt de producerade, och mer därtill.
Men i “kupa 1” fanns det heller ingen honung, och i mitten av juli betyder det att något är fel! Vi diskuterade mycket fram och tillbaka om hur vi skulle gå tillväga. Till slut bestämde vi oss för att vi behövde en ny drottning även här. Mitten av juli är dock alldeles för sent på säsongen för att bina ska hinna dra upp en ny drottning och få henne parad i tid för att producera tillräckligt med bin för att klara vintern. Vi köpte därför en parad drottning som kom med posten ett par dagar senare! Vi avlivade den gamla drottningen, väntade en dryg timme, och tillsatte sedan den nya drottningen i hennes lilla plastbur.
Tanken är att bina i kupan äter upp den lilla sockerproppen som skiljer dem från den nya drottningen. Under tiden det tar vänjer de sig vid hennes doft, så att de accepterar henne som sin nya drottning när hon väl slipper ut ur buren. Så gick det tyvärr inte.
Två veckor senare gick den nya drottningen i “kupa 1” nämligen inte att hitta, och bina hade istället skapat en mängd nya drottningceller. Det är illa, för det betyder att de har dödat den nya drottningen och nu försöker föda upp en egen, trots att det är alldeles för sent på året för att det ska gå vägen.
Vi övervägde helt kort om det var meningsfullt att beställa ännu en drottning och försöka igen, men enades om att loppet var kört. Chansen att det bisamhället skulle överleva den kommande vintern var mycket, mycket liten.
I början av september fanns det också bara ett par bikakor med yngel i “kupa 1”, inga ägg eller larver och bara ganska få bin. Vi valde att flytta yngelkakorna till “kupa 2” och “kupa 3” för att förstärka dem med fler bin inför vintern, trots att det fanns gott om glada bin i båda dessa kupor. Det innebar att bina i “kupa 1” var förlorade. När de sista sommarbina dör finns det inte alls tillräckligt med vinterbin i kupan för att de ska klara sig genom vintern.
Så: Han med “nej-hatten” på skulle nog dra slutsatsen att vi under 2021 – igen – inte fick någon honung från vår bigård, och att vi dessutom går denna vinter till mötes med ett bisamhälle färre än vid samma tid förra året.
Han med “ja-hatten” vill nog hellre dra slutsatsen att vi i år igen fick öva på att göra avläggare, att vi fick prova på att köpa och tillsätta en drottning, att vi även i år inte hade varroaangrepp i en grad som krävde bekämpning, och att vi fortfarande har snälla och glada bin som surrar runt på gården och pollinerar alla våra växter!
Nu satsar vi på att 2022 blir alldeles fantastiskt. Att bina klarar vintern och våren, att försommaren och sommaren blir precis lagom så att vi får massor av bin, kan göra två avläggare till och – självklart – att det blir så mycket honung att även vi kan få lite! 🙂