Vores lille hønseflok har præsteret tre kanonsøde kyllinger i år.

Steffen så den første kylling 5. juni – så nu har vi mere end 3 måneders erfaring med den del af at have høns, som vi gerne deler her.

Vi har fem høner og en hane. Tre af hønerne og hanen fik vi hjem i august 2021, og de to sidste høner kom fra samme sted et par måneder senere, da vi syntes, at flokken var for lille. I princippet kan de være både halv- og helsøskende – men rent hierarkisk har vi godt kunnet mærke, hvilke der var de to ’nytilkomne’. Plet og ’den sidste/den skøre’ var hele vinteren lavest i hierarkiet, og især ’den røde’ var fra starten tydeligt høne-chefen. ’Den sorte’ og ’den hvide’ lå så lunt i svinget mellem de to grupperinger. Altså indtil der kom kyllinger til …

I starten af maj begyndte Plet at ville ligge på æg. Gennemsnitligt ligger en høne 21 dage og ruger, så det passede rigtig dårligt med vores planlagte skovhaverejse i starten af juni. Men vi ville jo også rigtig gerne have kyllinger, så det gik jo ikke helt at tage alle æggene fra hende. Så vi gav hende nye æg at ligge på hver dag, indtil vi var sikre på, at de første æg først ville klække, når vi var hjemme fra rejsen igen 5. juni.

Fra den 15. maj fik hun altså lov til at blive liggende på 11 æg. Fem dage senere lagde ’den røde’ sig også, og hende gav vi så 6 æg at ligge på. Hun var ret sur og syntes absolut ikke, det var okay, at vi sådan skubbede rundt med hende, så allerede dagen efter opdagede vi, at et af æggene var knust, og et andet skubbet ud på gulvet. Så gav vi hende 3 æg mere.

Nu burde Plet ligge på 11 æg og ’den røde’ på 7. Det holdt ikke ret længe. De resterende høner blev ved med at lægge sig ind til rugehønerne og lægge æg i deres reder. Vi prøvede at holde styr på det og fjerne nye æg (havde markeret de oprindelige æg), men rugehønerne var ikke særlig samarbejdsvillige, og det var ikke altid, vi opdagede, når de var ude af rederne for at spise, drikke og klatte.

Cirka halvvejs lagde ’den røde’ sig ind på Plets rede, mens hun var ude for at spise, og hun lagde sig så ind på ’den rødes’ æg, da hun var klar til at ruge videre. Som jo altså ikke var lige så gamle som hendes egne. Så det endte med, at det var ’den røde’, der først fik kyllinger, og Plet fortsatte troligt med at ruge. Hun endte med at have ligget på rede i godt halvanden måned!, og jeg var ved at blive grundigt bekymret for hende.

Det var ’den sidste’ – som nu blev til ’den skøre’ – også. Hun nægtede at forlade hønsehuset og møvede sig konstant ind til Plet for at lægge æg. Til sidst valgte vi at bure Plet inde, så hun kunne få fred. Med lidt af en krise til følge for ’den skøre’, som yderligere blev forværret, da ’den røde’ fik kyllinger og absolut ikke ville finde sig i ’den skøres’ nykker. Hanen måtte gentagne gange bryde ind og skille de sure høner. Sikke et cirkus!

Den 19. juni så vi endelig en kylling hos Plet – og efter al hendes møje og lange rugeperiode håbede vi længe, at der ville kommer flere. Det gjorde der ikke, men da hun blev ved med at ligge på reden, og hendes kylling derfor også hele tiden var i reden i stedet for at komme ud på gulvet som de andre kyllinger, tog vi til sidst de sidste æg fra hende.

Resultatet af to rugehøner i godt halvanden måned blev altså tre kyllinger.

Hvad vi har lært af det cirkus, er, at rugehøner skal have et ’bur’ at være i, hvor andre høner ikke hele tiden kan forstyrre dem. Så nu  har vi udtænkt en plan, og der er gjort klar til bur og lavet en hønselåge ud til et hjørne af hønsegården, der kan afspærres, så høne, æg og efterfølgende kyllinger kan få adgang til både inde- og udeområde, når vi forhåbentlig skal have kyllinger igen næste år.

Hvordan er det så gået med de tre kyllinger? Altså, da først rugecirkuset var overstået, har der overhovedet ikke være noget knas med noget som helst. Hønerne har været dygtige mødre, der er blevet hos deres kyllinger, mens de ikke var så mobile, har lært dem at finde mad og har lært dem at skrabe – og har passet på dem, da de nåede til at ville ud i hønsegården sammen med de andre. Og hanen har været en fantastisk far!! Vimsede rundt om dem, serverede korn lige foran dem, passede på dem, skrabede for dem … Helt eksemplarisk.

Alle tre kyllinger viste sig at være hønekyllinger. Efter hvad vi har hørt og læst, er det ret usædvanligt med 100% hønekyllinger – og da vi gerne vil have en større flok høner end de oprindelige 5, passer det os vældig godt. Der bliver så ikke noget unghanekød til os i år, men det må vi så leve med.

Hønnikerne (vi kan ikke rigtigt kalde dem kyllinger mere – det er de for teenage-agtige til) går rundt i en flok i flokken og foretrækker at være ’ude i skoven’. Vi har lavet en indhegning uden for selve hønsegården, som de ikke stikker af fra særlig ofte, og hvor de går under træer og buske og har masser at rode i. Indtil videre har vi ikke haft besøg af ræv eller rovfugle, og når vi ikke er hjemme, holder vi hele flokken inde i den sikrede hønsegård. De unge damer er de første til at løbe ud i skoven, når vi åbner den ydre låge om morgenen, og de sidste til at komme ind sidst på eftermiddagen. Som oftest er ’de gamle’ for længe siden gået på pinden, når det passer ’de unge’ at komme hjem. I starten var hanen temmelig frustreret over dette – han ville jo gerne holde styr på dem alle sammen – men nu virker han til at have opgivet teenagerne.

 

Der har været præcis 0 kriser mellem de gamle og de unge. De unge er lavest i hierarkiet, og det accepterer de bare. Kommer sidst til maden og tager de sidste pladser på pinden (hvilket også giver sig selv, når de kommer så sent hjem).

Hierarkiet i resten af flokken har derimod ændret sig i løbet af sommeren. Plet er helt i top nu og går rundt og hygger sig sammen med ’den hvide’ og ’den sorte’. ’Den røde’ og ’den skøre’ er om muligt endnu mere skøre end før. I øjeblikket sidder de mest bare på pinden og er sure. Og når de endelig kommer ud i hønsegården, gemmer de sig for det meste under en hasselbusk. Vi kan ikke se, at der er nogen af de andre, der er efter dem, og de sidder også sammen med resten af flokken på pinden om natten, så vi ved ikke rigtig, hvad der stikker dem. Men alle de gamle høns er nu ved at fælde og få nye fjer, så måske er det det, der generer dem. Forhåbentligt bliver de mere ’normale’ igen på et tidspunkt, og ellers må vi jo overveje at nakke dem.

 

Efter at have studeret høns, hane og kyllinger og deres adfærd intenst denne sommer kan jeg ikke lade være med at gyse ved tanken om de liv, produktionsdyrene lever. Især de konventionelle af dem. Vores høns er af landracen Skånsk Blomsterhøne. Den største af de svenske landracer, som gennem mange, mange år har tilpasset sig livet på landet i Sverige. Som er gode til søge føde og gode til at klare sig i naturen på en gård på landet. Vi har forsøgt at give dem livsvilkår, der så godt som muligt giver dem mulighed for en naturlig adfærd, men samtidig skåner dem for alt for mange farer fra rovdyr. De løber ikke helt frit omkring, men næsten, og de har masser af jord at skrabe i, planter at spise af og insekter og regnorme at fange. Og de bor jo altså i et hønsehus om natten og ikke på en gren i et træ.

Høns i industrien er ikke landracer. De er hybridracer, der er fremavlet til enten at producere mange æg uden at optage for meget plads (æglæggere, der altså er relativt små høner, der lægger relativt store æg) eller til at være kødproducenter, altså høner, der lægger æg, der bliver til kyllinger, der kan vokse sig meget store meget hurtigt, så de ikke optager plads for længe eller skal fødes på for længe. Disse kyllinger klækkes ikke af en høne, men af en rugemaskine, og de går ikke sammen med en hønseflok, hvor høner og haner lærer dem, hvordan man finder føde, skraber, støvbader osv.

Det var især de konventionelle slagte-kyllinger, jeg tænkte meget på, mens jeg i juli gik og holdt øje med vores kyllingers vækst og udvikling. En konventionel slagte-kylling (dem, der lægger kød til det billige, ikke-økologiske kyllingekød i supermarkedet), bliver slagtet, når den er gennemsnitligt 36-39 dage gammel!! Det er lidt mere end en måned. Det er den alder, vores kyllinger havde midt i juli.

For at dette skal kunne lade sig gøre, skal kyllingerne være enormt hurtigt-voksende. Ellers er der ikke meget kød at hente allerede efter 1½ måned. De høns, man typisk anvender i den produktion, er derfor fremavlet til at lave ekstremt hurtigt-voksende kyllinger, og de når en slagtevægt på cirka 2 kg efter 35 dage. Det er så ekstremt, at deres skelet ikke kan følge med, og mange af dem derfor ikke kan bevæge sig særlig meget. De kan bare æde kraftfoder og vokse. De opholder sig i kunstig belysning (kan ikke komme ud og har ikke adgang til dagslys), så de er vågne og kan æde så meget af døgnet som muligt – bare med korte mørkepauser af 6 timers varighed. Hvor de kan sove, men uden en siddepind at sidde på. Naturlig hønseadfærd kan de godt glemme alt om.

Det er absurd. Det er ulækkert! Det er i aller-højeste grad uetisk, og det er dyremishandling. Jeg fatter ikke, at det er lovligt. Og jeg fatter ikke, at der er nogen, der kan få sig selv til at støtte den industriproduktion gennem at købe det kød. Så hellere undvære kød, hvis man ikke har råd til at købe kød, der ikke er produceret på den måde.

Jeg orker slet ikke at researche på, hvordan æglæggerne har det. Udover at jeg ved, at en stor del af dem brækker brystbenet og derfor lægger æg under store smerter. Det skyldes, at de er fremavlede til at være små (så er der plads til flere pr. kvadratmeter i æggefabrikken) og til at lægge mange og store æg (for det er det, forbrugerne vil have).

Selv blandt vilde junglehøns er der brystbensfrakturer, men kun hos et fåtal af hønerne (man skyder på 10%). At risikere brystbensfraktur under æglægning er således en ’indbygget konstruktionsfejl’. Der så bare er blevet voldsomt forværret af, at vi i produktivitetens hellige navn har fremavlet små høner, der lægger mange og store æg. Det betyder, at det nu er 85-95% af alle æglæggere, der får brystbensfraktur.

Vores høner er relativt store og lægger ikke super-store æg. De lægger heller ikke æg hver dag – dvs. de lægger færre æg pr. år, hvilket giver større chance for, at eventuelle frakturer når at hele.

Det er naturligvis ikke alle, der har mulighed for at have høns på den måde, vi har høns på Gammelgård (men mange flere end i dag ville absolut kunne, hvis de ville prioritere det). Men som minimum kan man som anstændigt menneske fravælge de produkter, der er resultat af den værste dyremishandling. Dvs. konventionelt kyllingekød og konventionelle æg. Come on!

---

Vår lilla hönsflock har presterat tre kanonsöta kycklingar i år. Steffen såg den första kycklingen den 5 juni – så nu har vi mer än tre månaders erfarenhet av den delen av att ha höns, som vi gärna delar med oss av här.

 

Vi har fem hönor och en tupp. Tre av hönorna och tuppen fick vi hem i augusti 2021, och de två sista hönorna kom från samma ställe ett par månader senare eftersom vi tyckte att flocken var för liten. I princip kan de vara både halv- och helsyskon – men rent hierarkiskt har vi tydligt märkt vilka som var de två ”nykomlingarna”. Plet och ”den sista/den galna” var lägst i hierarkin hela vintern, och särskilt ”den röda” var från start den tydliga hönchefen. ”Den svarta” och ”den vita” låg bra till i mitten mellan de två grupperingarna. Alltså ända tills det kom kycklingar…

 

I början av maj började Plet vilja ruva. Genomsnittligt ruvar en höna i 21 dagar, så det passade riktigt dåligt med vår planerade skogsträdgårdsresa i början av juni. Men vi ville ju också väldigt gärna ha kycklingar, så det gick ju inte helt att ta alla ägg från henne. Vi gav henne nya ägg att ruvapå varje dag tills vi var säkra på att de första äggen skulle kläckas först när vi var hemma från resan igen den 5 juni.

Från den 15 maj fick hon alltså lov att ligga kvar på 11 ägg. Fem dagar senare lade sig ”den röda” också, och henne gav vi 6 ägg att ruva på. Hon var ganska arg och tyckte absolut inte att det var okej att vi föste runt med henne, så redan dagen efter upptäckte vi att ett av äggen var krossat och ett annat utskuffat på golvet. Då gav vi henne 3 ägg till.

Nu borde Plet ligga på 11 ägg och ”den röda” på 7. Det höll inte särskilt länge. De resterande hönorna fortsatte att lägga sig hos ruvhönorna och värpa ägg i deras reden. Vi försökte hålla koll och ta bort nya ägg (hade markerat de ursprungliga äggen), men ruvhönorna var inte särskilt samarbetsvilliga, och det var inte alltid vi upptäckte när de var ute ur redena för att äta, dricka och skita.

Ungefär halvvägs lade sig ”den röda” i Plets rede medan hon var ute och åt, och Plet lade sig då på ”den rödas” ägg när hon var redo att ruva vidare. Som ju alltså inte var lika gamla som hennes egna. Så det slutade med att det var ”den röda” som först fick kycklingar, och Plet fortsatte troget att ruva. Hon slutade med att ha legat på rede i drygt en och en halv månad!, och jag började bli ordentligt orolig för henne.

Det var ”den sista” – som nu blev ”den galna” – också. Hon vägrade lämna hönshuset och trängde sig konstant in hos Plet för att värpa. Till slut valde vi att bura in Plet så att hon kunde få fred. Det ledde till en mindre kris för ”den galna”, som ytterligare förvärrades när ”den röda” fick kycklingar och absolut inte ville finna sig i ”den galnas” nycker. Tuppen var tvungen att ingripa upprepade gånger och sära på de arga hönorna. Vilken cirkus!

Den 19 juni såg vi äntligen en kyckling hos Plet – och efter all hennes möda och långa ruvningsperiod hoppades vi länge att det skulle komma fler. Det gjorde det inte, men eftersom hon fortsatte ligga i redet, och hennes kyckling därför också hela tiden stannade där i stället för att komma ut på golvet som de andra kycklingarna, tog vi till sist de sista äggen från henne. Resultatet av två ruvhönor i drygt en och en halv månad blev alltså tre kycklingar.

Vad vi har lärt oss av den cirkusen är att ruvhönor ska ha en egen ”bur” att vara i, där andra hönor inte hela tiden kan störa dem. Så nu har vi uttänkt en plan: vi har förberett för en bur och gjort en hönslucka ut till ett hörn av hönsgården som kan spärras av. På så sätt kan höna, ägg och efterföljande kycklingar få tillgång till både inne- och uteområde när vi förhoppningsvis ska ha kycklingar igen nästa år.

Hur har det då gått med de tre kycklingarna? Jo, när väl ruvningscirkusen var över har det inte varit något krångel alls. Hönorna har varit duktiga mammor som stannat hos sina kycklingar medan de inte var så rörliga, lärt dem hitta mat och lärt dem sprätta – och vaktat dem när de väl ville ut i hönsgården tillsammans med de andra. Och tuppen har varit en fantastisk pappa!! Han vimsade runt dem, serverade korn precis framför dem, vaktade dem, sprätte åt dem… Helt exemplariskt.

 

 

Alla tre kycklingar visade sig vara hönor. Efter vad vi har hört och läst är det ganska ovanligt med 100% hönor – och då vi gärna vill ha en större flock än de ursprungliga fem passar det oss väldigt bra. Det blir alltså inget ungtuppskött till oss i år, men det får vi leva med.

Hönikorna (vi kan inte riktigt kalla dem kycklingar längre – de är för ”tonårsaktiga” för det) går runt i en flock i flocken och föredrar att vara ”ute i skogen”. Vi har gjort en inhägnad utanför själva hönsgården som de inte rymmer från särskilt ofta, och där går de under träd och buskar och har massor att rota i. Än så länge har vi inte haft besök av räv eller rovfåglar, och när vi inte är hemma håller vi hela flocken inne i den säkrade hönsgården. De unga damerna är de första att springa ut i skogen när vi öppnar den yttre grinden på morgonen, och de sista att komma in sent på eftermiddagen. Oftast har ”de gamla” för länge sedan gått och satt sig på pinnen när det passar ”de unga” att komma hem. I början var tuppen ganska frustrerad över detta – han ville ju ha koll på allihop – men nu verkar han ha gett upp tonåringarna.

 

Det har varit precis noll kriser mellan de gamla och de unga. De unga är lägst i hierarkin och det accepterar de bara. De kommer sist till maten och tar de sista platserna på pinnen (vilket också ger sig självt när de kommer hem så sent).

Hierarkin i resten av flocken har däremot ändrats under sommaren. Plet är helt i topp nu och går runt och har det trevligt tillsammans med ”den vita” och ”den svarta”. ”Den röda” och ”den galna” är om möjligt ännu galnare än förut. Just nu sitter de mest bara på pinnen och är sura. Och när de väl kommer ut i hönsgården gömmer de sig för det mesta under en hasselbuske. Vi kan inte se att någon av de andra är på dem, och de sitter också tillsammans med resten av flocken på pinnen på natten, så vi vet inte riktigt vad det är med dem. Men alla de gamla hönorna håller på att rugga och få nya fjädrar nu, så kanske är det det som stör dem. Förhoppningsvis blir de mer ”normala” igen så småningom, annars får vi väl överväga att nacka dem.

 

Efter att ha studerat hönor, tupp och kycklingar och deras beteende intensivt denna sommar kan jag inte låta bli att rysa vid tanken på de liv produktionsdjuren lever. Särskilt de konventionella. Våra höns är av lantrasen Skånsk Blommehöna. Den största av de svenska lantraserna, som under många, många år har anpassat sig till livet på landet i Sverige. De är bra på att söka föda och bra på att klara sig i naturen på en bondgård. Vi har försökt ge dem livsvillkor som så gott det går ger dem möjlighet till ett naturligt beteende, men som samtidigt skonar dem från för många faror från rovdjur. De springer inte helt fritt, men nästan, och de har massor av jord att sprätta i, växter att äta av och insekter och daggmaskar att fånga. Och de bor ju faktiskt i ett hönshus på natten och inte på en gren i ett träd.

Höns i industrin är inte lantraser. De är hybridraser som är framavlade för att antingen producera många ägg utan att ta för mycket plats (värphöns, som alltså är relativt små hönor som värper relativt stora ägg) eller för att vara köttproducenter, alltså hönor som värper ägg som blir till kycklingar som kan växa sig mycket stora mycket snabbt, så att de inte tar upp plats för länge eller behöver utfodras för länge. Dessa kycklingar kläcks inte av en höna utan i en kläckningsmaskin, och de går inte tillsammans med en hönsflock där hönor och tuppar lär dem hur man hittar mat, sprättar, dammbadar osv.

Det var framför allt de konventionella slaktkycklingarna jag tänkte mycket på medan jag i juli gick och höll koll på våra kycklingars tillväxt och utveckling. En konventionell slaktkyckling (de som ger kött till det billiga, icke-ekologiska kycklingköttet i mataffären) slaktas när den är i genomsnitt 36–39 dagar gammal!! Det är lite mer än en månad. Det är den ålder våra kycklingar hade i mitten av juli.

 

För att detta ska vara möjligt måste kycklingarna vara extremt snabbväxande. Annars finns det inte mycket kött att hämta redan efter 1,5 månad. De höns man typiskt använder i den produktionen är därför framavlade för att ge extremt snabbväxande kycklingar, och de når en slaktvikt på cirka 2 kg efter 35 dagar. Det är så extremt att deras skelett inte hinner med, och många av dem kan därför inte röra sig särskilt mycket. De kan bara äta kraftfoder och växa. De vistas i artificiell belysning (kan inte komma ut och har inte tillgång till dagsljus) så att de är vakna och kan äta så stor del av dygnet som möjligt – bara med korta mörkerpauser på 6 timmar. Då kan de sova, men utan en sittpinne att sitta på. Naturligt hönsbeteende kan de glömma helt.

Det är absurt. Det är äckligt! Det är i allra högsta grad oetiskt och det är djurplågeri. Jag fattar inte att det är lagligt. Och jag fattar inte att någon kan förmå sig att stödja den industriproduktionen genom att köpa det köttet. Då avstår jag hellre från kött om man inte har råd att köpa kött som inte är producerat på det sättet.

Jag orkar inte ens efterforska hur värphönsen har det. Förutom att jag vet att en stor del av dem bryter bröstbenet och därför värper ägg under stora smärtor. Det beror på att de är framavlade för att vara små (då får det plats fler per kvadratmeter i äggfabriken) och för att värpa många och stora ägg (för det är det konsumenterna vill ha).

 

Även bland vilda djungelhöns förekommer bröstbensfrakturer, men bara hos ett fåtal av hönorna (man gissar på 10%). Att riskera bröstbensfraktur under äggläggning är således ett ”inbyggt konstruktionsfel”. Som sedan bara har förvärrats våldsamt av att vi i produktivitetens heliga namn har avlat fram små hönor som värper många och stora ägg. Det betyder att det nu är 85–95% av alla värphöns som får bröstbensfraktur.

Våra hönor är relativt stora och värper inte superstora ägg. De värper inte heller ägg varje dag – de värper alltså färre ägg per år, vilket ger större chans för att eventuella frakturer hinner läka.

 

Det är naturligtvis inte alla som har möjlighet att ha höns på det sätt vi har höns på Gammelgård (men många fler än idag skulle absolut kunna om de prioriterade det). Men som minimum kan man som anständig människa välja bort de produkter som är ett resultat av det värsta djurplågeriet. Det vill säga konventionellt kycklingkött och konventionella ägg. Come on!