Inlägg av Christina

Konsumentens val?

/0 Kommentarer/i , , /av

För många, många år sedan bestämde vi oss för att dra ner ordentligt på våra utgifter för mode, dyra semesterresor, smink, frisörbesök, fitness- och Netflix-abonnemang … för att ha råd att köpa ekologisk och helst närproducerad mat från små producenter som tar den hänsyn till dricksvattenkvalitet, biologisk mångfald, havsmiljö och framtida matproduktion som vi anser är nödvändig.

Ekologiska produkter är dyrare, och för att slippa diskutera med oss själva varje gång vi handlar har vi haft glädje av ett principbeslut om att bara se de ekologiska produkterna i stormarknaden. Alltså selektiva glasögon. Om det inte finns ekologisk yoghurt, så kan vi helt enkelt inte köpa yoghurt. Det gör det superenkelt och effektivt att handla (särskilt i Sverige): Vad står det på inköpslistan? Gå in och hitta det (det finns en sorts påläggsskinka att välja på, två salami, två ostar, en yoghurt utan tillsatt socker, en chokladserie med 3–4 olika sorters choklad, en sorts frukt (bananer) … – så man behöver inte lägga tid på att stå och välja vad man vill ha), gå och betala, ut igen.

Med ett sådant principbeslut är konsumentens val enkelt – men utbudet är kanske lite för litet.

Nu i påsk ska det bland annat bakas paj till påskbordet – och vi saknade smör till pajdegen. Jag körde därför en sväng till Älmhult för att handla. Det brukar vara Steffen som handlar, så jag fick leta lite för att hitta smöret. Det stod lite lågt, så jag fick böja mig ner för att hitta det ekologiska smöret, och reagerade då på siffran på prislappen. 98 kronor för 500 gram. Det hade jag aldrig varit med om förut. Eftersom jag precis hade läst i nyheterna om momssänkningen på livsmedel undrade jag ännu mer – men om det är vad det kostar att producera, så är det väl det priset som gäller, tänkte jag. Sedan föll min blick på prislappen bredvid: 50 kronor för 500 gram icke-ekologiskt smör. Va?!! Skulle jag betala dubbelt för att få ekologiskt? Det hade jag faktiskt aldrig heller varit med om förut.

Det måste ha skett ett fel, tänkte jag. Jag kollar för säkerhets skull. Fick tag i en trevlig ung medarbetare och frågade hövligt om det inte hade blivit något fel här – det kunde väl inte vara meningen att det ekologiska skulle vara dubbelt så dyrt? Han gick iväg en sväng till lagret för att kontrollera, kom sedan tillbaka och berättade för mig att jojo, det stämde. Men …? Menar du på allvaratt jag ska betala dubbelt för det som är minst miljöskadligt? Alltså, det var ICA centralt som hade valt att köra en kampanj på det icke-ekologiska smöret just denna vecka. Det var inte hans fel/ansvar. Jag blev helt paff. Men fick frammumlat att jag tänkte lägga tillbaka mitt smörpaket och istället åka till Willys för att se om de hade samma prispolitik. Det hade de helt säkert, menade den unge mannen.

Det hade de inte. På Willys kostade 500 g ekologiskt smör 68 kronor, och det låg INTE bredvid ett paket icke-ekologiskt smör till halva priset. Dessutom hade de ekologiska äpplen 😊. Nu har konsumentens val blivit lite enklare: Vi är färdiga med att handla på ICA.

Helt principiellt är jag motståndare till att det är den enskilda konsumenten som ska stå i sådana dilemman. I den ideala situationen vore alla produkter i stormarknaden okej. Politikerna tog ansvar för att bekämpningsmedel, PFAS, konstgödsel och djurplågeri var förbjudet enligt lag, så att vi med gott samvete kunde välja bland alla produkter på hyllorna, och även låta vår ekonomiska lust och behov av att välja det billigaste styra. I Danmark har det precis varit ”Svinval” och ”Dricksvattenval”, där det helt osedvanligt lyckades en rad partier och organisationer att få misshandel av grisar och gift i dricksvattnet högst upp på dagordningen. Det har inte bildats någon regering ännu, men jag har ett svagt hopp om att den kommande regeringen denna gång faktiskt kommer att agera på den indignation som kandidaterna gav uttryck för i valrörelsen. Time will tell.

Om politikerna, i brist på mod att förbjuda det som skadar oss, djuren och naturen, ändå skulle vilja främja mindre skadliga produkter, så skulle de till exempel kunna använda moms- och avgiftssystemet. Istället för att sänka momsen på alla livsmedel (som man har gjort här i Sverige), kunde de välja att nöja sig med att sänka momsen på de ekologiska livsmedlen. Då skulle prisskillnaden för konsumenten i butiken plötsligt inte vara lika markant.

I den näst mest ideala situationen skulle producenter och återförsäljare helt av sig själva vara så etiska att de inte förgiftade oss och miljön omkring oss eller misshandlade djuren. Producenterna skulle producera mer etiskt ansvarsfullt (ev. hjälpta av politikerna genom avgiftssystemet), och återförsäljarna skulle genom produkternas placering i butiken och kampanjer på ekologiskt smör istället för icke-ekologiskt smör försöka få oss att välja de produkter som skadar minst.

Så etiska är vissa – men flertalet är tyvärr inte det. Och då hamnar ansvaret plötsligt på konsumenterna. Och precis som det finns medborgare som röstar på partier som struntar i djurvälfärd, dricksvattenkvalitet, bekämpningsmedel och PFAS, så finns det naturligtvis också konsumenter som inte bryr sig. Priset är det viktigaste.

 

 

 

Bär, bär och bär ...

/0 Kommentarer/i /av

Under juni, juli och augusti kan vi plocka alla de jordgubbar, svarta vinbär, röda vinbär, krusbär och blåbär som vi behöver för den kommande vinterns dagliga bärkonsumtion. Frysen fylls sakta och säkert, dag för dag skördas, rensas och sorteras bären och fryses löst på bakplåtar för att sedan läggas i fryspåsar så vi kan ta ut den mängd vi behöver. Förra året var skörden överväldigande, så vi gjorde så mycket saft och sylt att vi inte behöver safta och sylta i år.

I frysen slåss bären om utrymmet med rabarber, zucchini, tomater och grönkål. Senare måste vi göra plats för tupparna.

Igår åkte vi till stormarknaden för att köpa mjölk och andra råvaror som vi inte producerar själva. Vi passerade en jordgubbsförsäljare vid ingången. 60 kronor för en liten bricka med besprutade jordgubbar. Vi insåg att vi samlar in bär värda en förmögenhet varje dag – vad skulle jordgubbarna ha kostat om de var ekologiska och plockade av någon med en anständig lön och goda arbetsvillkor (som vi själva har)? Hur många timmar skulle vi ha behövt arbeta inom antingen korrekturläsning eller tandvård om vi hade varit tvungna att köpa alla de bär som vi nu lägger i frysen varje dag (förutom alla de som går rakt in i munnen)?

Självklart tar det också tid att samla bär. Ibland får vi frågan om vi säljer bär nu när vi har så många? Det gör vi inte – om jag ska välja mellan att tjäna pengar på korrekturläsning eller bärplockning är det ingen tvekan om vilket som är mest lönsamt. Även om 60 kronor för en liten bricka med bekämpningsmedelsbehandlade bär är mycket pengar tror jag inte att någon vill betala det pris som det faktiskt kostar att producera, plocka och sälja bär om arbetsvillkoren och lönerna ska motsvara något som vi känner igen från vår egen vardag (kom ihåg moms och skatter!).

Nej, om folk vill ha mycket bär får de plocka dem själva. Och varför inte odla dem själv? Jag lovar att kvaliteten blir helt annorlunda också!

Ett av många svar på den frågan är att folk inte är hemma. När trädgårdarna producerar som mest bär är det många som åker på semester. Så till den grad att tidningsartiklarna om överbelastade turistmål är nästan lika många som bären i vår skogsträdgård.

Ett annat svar är att dagens svenskar och danskar har blivit så vana vid att mat är något man köper i affären. Enkelt och bekvämt, utan myggbett, smuts under naglarna och svett på pannan. Långt borta från de människor som producerar den. Och därmed långt från de etiska dilemman som är förknippade med livsmedelsproduktion. Bekämpningsmedel är ett dilemma. Arbetsvillkor och löner för dem som tar hand om produktionen är ett annat. Men alla dessa är lätta att bortse från när produkterna ligger snyggt förpackade i den svala stormarknaden – kanske till och med i förpackningar som utstrålar sol, sommar och ingen fara.  Och så billiga att det också finns utrymme i budgeten för boende i landets dyraste områden, semesterresor och snygga kläder som vi ju inte behöver smutsa ner i trädgården.

Men sanningen är att många av de livsmedel som vi inte längre prioriterar att lägga tid och energi på att producera själva (t.ex. bär och frukt) numera produceras av underbetalda migrantarbetare med dåliga arbetsvillkor – och ofta med metoder som förstör miljön och den biologiska mångfalden. Men om vi gör lite ”vildt med vilje” i vår trädgård (så att vi inte behöver lägga tid på att ta hand om den överhuvudtaget), då har vi gjort vårt, eller hur?

Om vi verkligen vill göra något för miljön, klimatet och de mänskliga rättigheterna kanske vi ska titta på vår livsstil. Fundera på om det skulle vara möjligt för oss att lägga ut mindre av vår livsmedelsproduktion på andra och i stället producera lite mera själva. Och om det inte är möjligt, då vara villiga att betala priset för att andra producerar vår mat på ett etiskt sätt. Där människorna som producerar den har lika bra villkor som vi och där miljön inte förorenas och den biologiska mångfalden inte ruineras.

Alternativet är att avstå från jordgubbar (och annan god mat, såklart). Lyckligtvis behöver vi inte göra det här på gården. Däremot avstår vi från moderiktiga kläder, dyra bostäder och långa, dyra semesterresor. Allting har en pris.

Det är inte en hobby!

/0 Kommentarer/i , /av

Nyligen föreslog Jordbruksverket nya regler för ”djur som hålls som sällskaps- och hobbydjur”. Förslaget omfattade allt från akvariefiskar, möss, ormar, kaniner – och även höns.

De föreslagna reglerna innebar bland annat strängare krav på yta för att hålla hobbyhöns. Inte för industriell fjäderfäuppfödning. Medan industrin kunde fortsätta att hålla höns och kycklingar under absurt dåliga förhållanden, behövde hobbyhöns plötsligt så mycket utrymme att det skulle bli praktiskt taget omöjligt för de flesta människor som har höns i sin trädgård att hålla höns.

Låt oss bara säga att förslaget var hett omdebatterat…! Reaktionerna var många och långt ifrån alla var positiva.

Konsekvenserna av att färre människor skulle kunna hålla höns under betydligt bättre förhållanden än industrihöns skulle bli att fler skulle behöva köpa ägg från industrin. Med andra ord skulle fler höns behöva leva under betydligt sämre förhållanden än vad som är fallet med nuvarande regler.

Onekligen en märklig inställning från en myndighets sida – inte minst eftersom argumentet var att det var för djurens välbefinnande.

Nu har förslaget dragits tillbaka och ska omarbetas, den här gången med bättre dialog med olika organisationer i det civila samhället. Vi väntar alla med spänning på att se hur det omarbetade förslaget kommer att se ut.

Enligt min mening finns det en aspekt av det nu tillbakadragna förslaget som är särskilt problematisk. Och det går mycket längre än bara det här förslaget. Och det är definitionen av HOBBY.

Jag tycker nämligen att det är principiellt rätt att förbättra levnadsvillkoren för djur som hålls i fångenskap enbart som en ”hobby” för vissa människor – för skojs skull. Till exempel akvariefiskar eller kanariefåglar eller möss eller ormar. Om de inte erbjuds förhållanden som möjliggör naturligt beteende tycker jag inte riktigt att det är okej att hålla dem i fångenskap enbart för skojs skull.

Höns och kaniner kan vara (är inte alltid, så kanske bör man göra en distinktion) något annat. Höns och kaniner kan producera mat som ERSÄTTER mat som producerats under mycket sämre djurskyddsförhållanden. Och om man håller höns eller kaniner för detta ändamål (och inte t.ex. för att visa upp höns och kaniner, eller som keldjur), då anser jag faktiskt inte att det är en hobby, utan en del av en familjs (och ett lands) livsmedelsproduktion. Och faktiskt också en del av en familjs (och ett lands) beredskap att producera mat i händelse av krig eller annan kris.

Jordbruksverket definierar i sitt förslag hobby på följande sätt:

En hobby är något som utövas på fritiden för att tillfredsställa personliga intressen och som inte utgör den huvudsakliga försörjningen. Det är inte heller arbete som utförs för någon annans räkning. Verksamheten bedrivs utan något egentligt vinstsyfte.

Enligt denna definition är all verksamhet som du bedriver och som inte kan hänföras till lönearbete eller annan inkomst (egenföretagande) en hobby.

Jag tror att de flesta av oss snabbt kan enas om att vi inte betraktar dammsugning, diskning eller tvätt som en hobby … Ändå är det något de flesta av oss utöver på fritiden utan att tjena pengar på det. Så det är helt klart en kategori (eller flera) som saknas här.

Vår tid

Alla har samma antal timmar per dygn. 24 timmar är tilldelade oss. I modern tid, där en mycket stor andel av den vuxna befolkningen är lönearbetare och köper det mesta av vad de äter från någon annan, och mycket, mycket få lever ett liv som liknar det som de levde när majoriteten av befolkningen bodde på landsbygden och producerade det mesta av sin egen mat, har det gradvis etablerats en förståelse för att dessa 24 timmar är uppdelade i ungefär en tredjedel sömn, en tredjedel betalt arbete och en tredjedel fritid. Och på fritiden har det under de senaste 100 åren blivit mer och mer tid för hobbys (med möjligt undantag för de år då barnen är mycket små – såvida de inte också ingår i hobbybegreppet …).

På samma sätt ägnar vi i genomsnitt allt mindre tid åt att sköta våra hem och hushåll – kläder tvättas i tvättmaskin, allt fler betalar för städning och fönsterputsning och allt fler ”lägger ut” även matlagningen på andra genom att köpa take-away eller färdigmat från snabbköpet. Den andel av befolkningen som faktiskt ägnar sin fritid åt att producera ingredienser till matlagningen är försvinnande liten. Så nästan alla – både barn och vuxna – har nu mycket mer tid att ”ägna sig åt personliga intressen” i form av att gå på sport eller andra hobbys, gå på konserter, titta på TV, spela spel på datorn eller telefonen, gå ut, shoppa, resa flera gånger om året, …

Om man i stället väljer att ägna en del av sin fritid – en tredjedel av dygnets 24 timmar – åt att producera en stor del av sin egen mat, med hänsyn till miljö, klimat och djurskydd, OCH – och detta är viktigt av definitionsskäl – dessa egenproducerade livsmedel ERSÄTTER livsmedel som producerats under kritiska förhållanden på andra håll på jorden (t.ex. i äggindustrin), då tycker jag inte att det är att likställa med hobbys som fotboll och dataspel som bara ”tillgodoser personliga intressen” – för skojs skull.

Det är en del av familjens (och landets) livsmedelsproduktion, en del av familjens (och landets) beredskap – och om det görs på ett förnuftigt sätt är det också en del av landets arbete med miljö, biologisk mångfald och klimatförbättring.

Även om många människor idag är stressade och lever liv som de knappt står ut med (kanske skulle de faktiskt vara lyckligare om de avsatte tid för att odla potatis eller föda upp kycklingar), har moderna människor idag mycket, mycket mer tid för sig själva och sina personliga intressen (även kallade hobbys) än någon gång tidigare i historien.

Och detta är möjligt FÖR ATT vi låter andra göra de nödvändiga hushållssysslorna, inklusive produktionen av livsmedel. Och eftersom det har gått några generationer sedan de flesta människor hade händerna i jorden, är majoriteten nu så främmande för livsmedelsproduktion att det enda som räknas är att maten inte är för dyr. Även om det här i Sverige just nu pågår kampanjer mot ”stigande matpriser” och människor bojkottar de stora livsmedelskedjorna i den naiva tron att varorna är billigare någon annanstans, så har matens andel av hushållsekonomin aldrig varit lägre.

Men om vi skall ha råd med alla våra hobbys och vår höga konsumtion av kläder, smink, heminredning, semesterresor, prylar, bilar, dyra bostäder i storstäderna etc. etc. etc. etc. då har vi inte heller råd att betala vad det kostar att producera mat med hänsyn till klimat och miljö. Och om vi skall hinna med alla våra hobbys och semesterresor, så hinner vi inte heller odla potatis och ha höns.

Någon sa en gång till mig att allt vi gjorde här uppe på Gammelgård var något vi gjorde för att vi tyckte att det var roligt (underförstått att det var vår hobby – för skojs skull). Det provocerade mig ganska mycket, men jag kunde inte riktigt själv sätta ord på vad det var som provocerade mig. Jag kanske borde ha frågat om politiskt arbete för att förändra saker också bara är något man gör för skojs skull?

Jag tror att bönderna (och kanske framför allt deras fruar) på landsbygden för 100 år sedan skulle ha skrattat om någon hade kallat deras potatisland eller hönshållning för en hobby eller något de bara gjorde för att de tyckte att det var roligt. De var ju helt beroende av potatisen, äggen och kycklingarna, även om de inte tjänade några pengar på dem.

Och allt som Steffen och jag experimenterar med på Gammelgård – ja, det ÄR roligt (för det mesta). Men vi gör det också för att vi tycker att det är nödvändigt – för skojs skull. Vi gör det därför att vi tror att de som vi annars skulle behöva lägga ut uppgifterna på helt enkelt inte löser uppgifterna med nödvändig hänsyn till klimat, miljö, djurskydd och mänskliga rättigheter. Och för att vi har tappat tron på att den globala marknaden kan ”fixas” (av politiker eller företag) så att allt vi behöver så småningom kommer att produceras på rätt sätt av andra. Därför att vi tror att vi – som befolkning – måste ta hem en del av det som vi under de senaste 50 åren i allt högre grad har outsourcat till den globala marknaden – antingen hem på vår egen egendom eller i samarbete med andra i lokalsamhället. Även om det innebär att vi får lite mindre tid och pengar till hobbys och semester.

Kärl och tålamod

/0 Kommentarer/i /av

För några veckor sedan hade vi vår tredje träff i vår nya studiecirkel. Den här gången handlade det om krukväxtjord.

Vi odlar alla mycket grönsaker och vi har alla (eller har haft) en relativt hög konsumtion av planteringsjord för förkultivering av växter. Här i Småland finns det många grönsaker som man inte kan så direkt i bäddarna utan måste förkultivera i krukor inomhus om man inte vill att säsongen ska bli för kort för att grönsakerna ska hinna mogna. Det betyder att du behöver jord att lägga i krukorna, och de allra, allra flesta som odlar grönsaker köper denna jord i påsar från antingen trädgårdscentret eller stormarknaden.

Det mesta av denna påsade jord är torvbaserad. Att utvinna torv för att göra jord i påsar är både mycket skadligt för miljön och klimatet. Utvinning och användning av torv släpper ut mycket CO2 i atmosfären, och efter att ha utvunnit torv från en torvmyr förändras denna biotop, som i Danmark är en sällsynt biotop. Det finns inte många högmossar kvar i Danmark – och när sällsynta biotoper försvinner helt försvinner också de livsmiljöer för djur och insekter som är knutna till högmossar.

Torv är ett ”dött” material, utan liv och utan näringsämnen, så mycket av den jord i påsar som du kan köpa har ”berikats” med näringsämnen. Det innebär konstgödsel eller torkad hönsgödsel eller kogödsel. Så förutom energiförbrukning och miljö- och klimatskador från torvutvinning, betyder jord i säckar ofta också energiförbrukning och miljö- och klimatskador från produktionen av näringsämnen.

Så – torvbaserad plantjord i säckar är en dålig sak som vi alla borde försöka minska vårt beroende av. Men det är inte alltid så enkelt …

I Danmark finns det nu många alternativ – dvs jord i säckar UTAN torv. Tyvärr är vi inte lika lyckligt lottade i Småland. Kanske för att det finns så många torvmossar i Sverige. De är inte, som i Danmark, en sällsynt biotop – men utvinningen är fortfarande lika CO2-utsläppande, oavsett om den sker i Danmark eller Sverige.

Att använda påsjord för att odla grönsaker är relativt nytt. För sextio år sedan fanns det inget sådant som påsad jord. Du hade den jord du hade på din tomt och du blandade den med olika typer av organiskt material för att göra den lättare och mer näringsrik. Varje hushåll hade sin egen blandning, beroende på jordtyp (sandig, lerig, hög mullhalt eller låg…) och det organiska material som fanns tillgängligt (lövkompost, trädgårdskompost, kökskompost, hönsgödsel, kogödsel, hästgödsel …).

Kunskapen och erfarenheten av att blanda sin egen planteringsjord har i stort sett försvunnit eftersom vi alla har vant oss vid att köpa jord i påsar. Någon annan har blandat jorden åt oss, så vi kan köpa rosenjord, såjord, planteringsjord, rhododendronjord, … Det mesta är torvbaserat och tillsatt industriellt producerade näringsämnen. Eftersom ingen av oss har lärt oss att göra vår egen planteringsjord hemma är det enklast för de flesta trädgårdsodlare att bara köpa ett gäng påsar med jord när säsongen börjar.

Ämnet: ”Hur kan vi göra våra egna så- och planteringsjord” passar perfekt in i vår nya studiecirkel, där vi vill hjälpa varandra att minska vårt beroende av skadlig, extern produktion.

Innan vi kom igång med dagens ämne pratade vi lite om något som är typiskt för allt vi tar upp i studiecirkeln: ändring av vanor. För att ändra en vana – som att producera så- och planteringsjord istället för att köpa jord i påse – räcker det inte med att veta varför det är vettigt att ändra vanan och vad som ska ingå i jordblandningen. Det krävs mycket mer än så för att det ska bli en inarbetad rutin och vana.

Att veta varför och vad är verkligen viktigt, men lika viktigt är hur man gör det så enkelt som möjligt. Och det måste vara hur helt ner på mikronivå. Man kan ha hur mycket kunskap som helst om hur viktigt det är och vara hur motiverad som helst, men om det blir för svårt kommer det för de flesta ändå aldrig att bli en ny rutin och vana.

Att förändra vanor och rutiner och bygga upp ny kunskap och erfarenhet betyder ofta att man gör misstag under inlärningsprocessen. Ingen kan cykla första gången de försöker sätta sig på en cykel. Ingen kan gå, prata, ta på sig skor, … utan att öva – försöka, misslyckas och försöka igen.

Om du har blandat din första såjord och resultatet är att inga frön gror, behöver du tillräckligt med motivation för att försöka ta reda på vad som gick fel – och försöka igen. För vissa frön kommer det inte att ske förrän nästa säsong eftersom det är för sent på året (detta är till exempel vår erfarenhet av purjolök, som vi sådde i för bastant jord och kvävde. När vi väl insåg det var det för sent att så om). När man sedan kommer till nästa säsong är nog de flesta lite nervösa för att det ska gå fel igen. Det var vi till exempel. Då är det verkligen frestande att köpa en påse jord istället, precis som man alltid gjort innan!

Om det till och med har varit lite för besvärligt att producera den där såjord, krävs det extra motivation. Och en god dos envishet på köpet.

I takt med att medvetenheten om problemen med torvjord har ökat har det under de senaste åren dykt upp många recept på jordblandningar i tidningar, diskussionsforum och på webbplatser. Det är ju fantastiskt! Varför och vad är fortfarande det som måste komma först. Men om det inte följs av hur, kommer det fortfarande att vara en uppförsbacke för många att göra sin egen planteringsjord som ett rejält alternativ till jord i påse.

Det är här vi har en förväntan om att vi kan göra skillnad om vi hjälper varandra med hur. Om fler av oss experimenterar med olika metoder, misslyckas, berättar för de andra vad som gick fel, hör och ser vad de andra lyckades med – och försöker igen – då är vi övertygade om att våra chanser att lyckas kommer att bli större. Så när vi träffades i vår lilla cirkel hade vi ställt upp hela vår utrustning på gårdsplanen och gick igenom alla steg och alla praktiska lösningar som vi här på Gammelgård har experimenterat med under de senaste tre åren i vår jordproduktion, och de andra deltagarna i dagens jordmöte bidrog sedan med berättelser om hur de gör hemma.

Maskkompost

Färdig jord

Vi tittade på och pratade om olika typer av ingredienser (lövkompost, hönsgödsel, jord från trädgårdsgångar och hönsgård, maskkompost) och vad de kan användas till, ”skördemetoder och verktyg” (spade, skottkärror i olika storlekar, grovsåll, finsåll), förvaringsplatser och mängder (två råttsäkra maskkompostbehållare för köksavfall, tunnor med lock för hönsgödsel, kompostlåda för lövkompost, två lådor med lock för färdigblandad växtjord, tunna med lock för färdigblandad såjord) och årshjul (man bör alltid ligga 1-2 år före… )

Slutsatsen av dagen var mer eller mindre titeln på detta inlägg: Kärl och tålamod.

Med andra ord: förvaringsbehållare och tålamod. Om du inte har någonstans att förvara hönsgödseln medan den komposteras är det svårt att använda den i jordblandningen. Om du inte har en bra kompostbehållare för köksavfall (helst två) är det svårt att kompostera köksavfallet och använda det i jordblandningen. Om du inte har tillräckligt med förvaringsutrymme (helst två stora trälådor) för färdigblandad jord, kommer du oundvikligen att få slut på planteringsjord när du behöver den som mest. Och så vidare. Allt detta ”gånger två” beror på att många av ingredienserna behöver tid för att komposteras och bli klara. Därför måste de vila i en behållare medan du börjar fylla den nästa.

Och tålamod kompletteras också av uthållighet och envishet. Fortsätt. Ge inte upp. Försök igen när saker går fel. Även om det tar åratal att hitta den metod och det upplägg som passar dig och ditt ställe bäst.

Slutligen vill jag upprepa det som alla våra praktikanter förmodligen vet i sömnen vid det här laget: Tänk på ergonomin!!!! Hitta en metod och ett upplägg som är så enkelt och skonsamt för kroppen som möjligt. Tänk på arbetsställningar vid de olika arbetsstationerna. Tänk på antalet steg som behövs (placering av de olika funktionerna i förhållande till varandra). Fysisk aktivitet är hälsosamt, men ta hand om din kropp, den ska hålla i många år framöver.

 

 

 

 

Ny studiecirkel - Till växten

/0 Kommentarer/i /av

I slutet av 2024 bjöd vi in goda vänner från närområdet att delta i en ny studiecirkel: Till växten.

På svenska betyder tillväxt ekonomisk tillväxt, vilket är vad våra politiker har som sitt främsta politiska mål tillsammans med ökad konsumtion för alla (som då också leder till ekonomisk tillväxt), oavsett typ av konsumtion och var den ekonomiska tillväxten kommer ifrån.

En liten språklig finess är att växt på svenska betyder planta. Till växten betyder ”till plantan” (förutom att ”tillväxt” betyder ”ekonomisk tillväxt”).

Till växten är titeln på en bok av författaren och debattören Maja Alskog Bredberg som kom ut förra året och som handlar om både ekonomisk tillväxt och odling av matproducerande växter. Boken handlar annars om Maja själv. Maja arbetade som PR-konsult på stora reklambyråer och försörjde sig på att hjälpa stora företag och organisationer med vad hon alltmer såg som greenwash av deras verksamhet, och på så sätt hjälpa dem att skapa ekonomisk tillväxt. Tills hon inte längre kunde leva med det, sa upp sig och flyttade från stan, dels för att odla mer egen mat, men också för att hitta något annat än göra än greenwash.

Boken handlar om hennes liv före och efter uppbrottet, men den handlar också mycket om den globala livsmedelsproduktionen, där t.ex. frukt och grönsaker till stor del produceras i enorma monokulturer i Spanien, med hög förbrukning av vatten, bekämpningsmedel och gödningsmedel, underbetalning av migrantarbetare och stora miljöproblem – allt för att vi konsumenter ska kunna köpa blåbär och jordgubbar i januari och ha tillgång till billig frukt och grönsaker i våra supermarknader.

Min reaktion när jag läste boken var först att bli arg. Sedan gav den mig en enorm energi och ännu mer lust att bli mycket mer oberoende av alla dessa globala system som förser oss med mat, kläder, prylar, energi, … Och tillväxt i alla fel saker, allt det som planeten inte tål. Jag har inget emot ekonomisk tillväxt som sådan – den behövs för att kunna driva sjukvård, skolar, …, men skulle den inte kunna baseras på något som inte är skadligt?

Andra kanske riktar sin ilska utåt och demonstrerar eller på annat sätt protesterar eller försöker påverka politiska och affärsmässiga beslut (och tack för det), och ytterligare andra blir bara deprimerade och modfällda. Och så finns det förstås alla dem som bara inte bryr sig och blundar för detta elände och fortsätter med sin blinda och ansvarslösa konsumtion (men de läser förmodligen inte dessa böcker). Men min reaktion var ilska och energi att agera i mitt eget liv. Att bli ännu mer involverad i en motrörelse underifrån mot att stora aktörer (som Elon Musk) kontrollerar mitt liv. Och att jag ska göra dem rikare genom min privata konsumtion.

Som av en händelse träffade jag strax därefter en lokal vän som också hade läst boken – och som hade upplevt samma ilska och energi som jag. Det fick mig att tänka – kanske skulle det vara ännu mer energigivande att agera tillsammans med andra som också var frustrerade över beroendet av och stödet till system som de inte sympatiserade med.

Resultatet blev därför inledningsvis en studiecirkel. Jag började med att fråga de närmaste vännerna, och eftersom väldigt få tackade nej till att vara med (eftersom de hade för mycket annat att tänka på just då), hann jag aldrig fråga längre bort, där det kanske hade funnits ännu fler som skulle ha velat vara med. Vi är nu 10 personer som har startat studiecirkeln.

Och vad ska det handla om? I ett nötskal handlar det om att vi tillsammans och bland annat av varandra ska lära oss allt möjligt för att öka vår förmåga att minska vårt beroende av och inte minst ekonomiska stöd till de stora globala system vi inte sympatiserar med – och ge oss självförtroende att det faktiskt är möjligt. Vi hade ett första möte före jul där vi pratade om boken, och i januari hade vi ytterligare ett möte där vi diskuterade beredskap.

Krisberedskap är ett annat sätt att vara mer oberoende av de stora, globala systemen (bara i mer akuta situationer) – och därför är det meningsfullt att ta upp det i vår lilla krets. Vi har turen att en av deltagarna i studiecirkeln faktiskt arbetar med krisberedskap på kommunal nivå, och det var intressant att höra mer om hur kommuner arbetar med ämnet. En av de saker de gör är att säkra att de kan fortsätta att uppfylla kommunernas eget ansvar för t.ex. hemsjukvård i en krissituation. Men de ger också råd till medborgarna om hur de kan ta ansvar för sin egen situation i en akut kris. Och det är så långt det räcker – för om krisen är längre än en akut kris finns det för närvarande inte mycket konkret information tillgänglig om (eller planer för) vad man ska göra härnäst. I kommunerna (i alla fall bland de anställda) skulle man gärna vilja kunna arbeta med att göra medborgarnas situation mer robust i vardagen, men det finns sällan medel avsatta för detta.

Förra året fick alla hushåll i Sverige en liten broschyr som heter ”Om krisen eller kriget kommer”. Den har väckt en hel del debatt och våra vänner på Östängs gård utanför Göteborg skrev ett inlägg på sin blogg https://ostangsgard.se/nar-krisen-eller-kriget-kommer-till-sveriges-lantbruksforetagare/#more-17513 där de ifrågasatte hur långt råden i foldern egentligen räcker om krisen eller kriget faktiskt kommer och visar sig vara längre än en vecka.

I händelse av kris eller krig kommer vi förmodligen alla att tvingas hitta sätt att bli mer oberoende av globala system och särskilt inom livsmedelssektorn kommer det snabbt att uppstå stora problem i Sverige om vi inte kan importera livsmedel eller bränsle till jordbruksmaskiner. Det är därför rimligt att fråga sig om inte även livsmedelsstrategin borde ändras så att vi som nation bättre klarar oss om den internationella handeln av en eller annan anledning blockeras. Några av våra bekanta har funderat på detta och har på uppdrag av ett antal svenska organisationer tagit fram ett alternativ till den ”Livsmedelsstrategi 2.0” som den svenska regeringen precis har presenterat. Den alternativa strategin heter ”En strategi för bra mat” och kan läsas här https://omstallning.net/om-oss/alternativ-livsmedelsstrategi-strategi-for-den-goda-maten/

Nu är det tur att dessa ämnen är perfekt kopplade till en mycket mer hållbar livsstil – om vi med hållbar livsstil menar en livsstil som är mindre skadlig för klimat och miljö. Att bygga krisberedskap och vara mindre beroende i vardagen av alltid att kunna köpa allt möjligt innebär nämligen oftast en livsstil som förbrukar långt, långt färre materiella resurser än vad allt fler tar för givet som en del av en vanlig livsstil. Att träna beredskap och större oberoende leder därför nästan automatiskt till en livsstil som belastar planetens resurser mycket mindre. 

Vår lilla grupp kommer att träffas några gånger per år framöver, och ämnena på det preliminära programmet spänner över ett brett fält: reparera och underhålla verktyg så att de håller längre (och så att man kan reparera dem längre om det plötsligt inte finns nya att tillgå), producera egen så- och  planteringsjord (så att man slipper köpa torvbaserad jord i plastpåsar och därmed stödja torvutvinningsindustrin), baka med surdeg och tips om var man kan köpa närproducerad spannmål till mjöl (eventuellt etablera gemensamma inköp), odla egen frukt och grönsaker på ett sätt som gynnar den biologiska mångfalden (och därmed minska behovet av och stödet till den del av livsmedelsindustrin som låter producera sina produkter i stora miljöförstörande monokulturer i södra Europa, hönshåll (och därmed minskat stöd till produktion av ägg och kycklingkött i stora ägg- och kycklingfabriker), renovering av gamla fönster, medicinalväxter i kök och badrum, lerputsning av väggar, lieslåtter, kompost, fröodling, färgning med växtfärger, reparation av kläder, …

Ideer

Vi kommer definitivt att komma på fler idéer längs vägen. Förutom att vi får tillgång till varandras kunskaper och erfarenheter och förhoppningsvis blir bättre på en massa saker, tror jag att den viktigaste nyttan med studiecirkeln är att vi har någon att prata med om saker som är obekanta, svåra eller går fel – och att vi får mer kunskap om vem i vår närmaste krets som kan hjälpa oss med vad. Att vara ensam om att bygga kunskap ska inte vara ett hinder för att lära och få kunskapen in i vardagen som rutiner och vanor. Det är ju trots allt vad man vill få ut av det. En massa kunskap som sedan inte används till något är inte till någon hjälp i den stora sammanhang. Om du fortsätter med din materiella konsumtion på samma nivå som tidigare, kommer du inte att göra någon skillnad för någon annan än dig själv med en sådan studiecirkel.

Samma sak gäller för alla dem som riktar sin frustration mot politisk aktivism: Om de fortsätter med den del av sin konsumtion som gör onödig skada (billiga kläder från Kina, flygresor jorden runt, jordgubbar från Spanien, …), så riskerar alla deras politiska aktivisminsatser att vara bortkastad energi om politikerna inte gör rätt (det händer ibland …). 

Dessutom bör ett resultat av studiecirkeln vara att vi alla får ett större förtroende för att var och en av oss faktiskt kan lära oss allt det vi kan behöva kunna för att klara oss ”om krisen eller kriget kommer”.

Slutligen – och detta är kanske det viktigaste av allt i dessa fruktansvärda Trump-tider: Vi kan förhoppningsvis vara en del av en rörelse underifrån, tillsammans med många, många fler som också organiserar sig för att minska sitt stöd till alla dessa stora, globala, oetiska system som inte gör något gott för världen. Vaar en del av motståndet mot det överdrivna konsumtionssamhället. Och visa alla dem som fortfarande tror att de faktiskt är beroende av hög materiell konsumtion för att vara lyckliga och inte har något ansvar för att minska den att vi faktiskt mår väldigt bra utan den.

Amträd

/1 Kommentar/i /av

Några av de allra första träden vi planterade i vår skogsträdgård var några handfullar klibbal. Knappt en meter höga små pinnar som vi planterade vintern 2016-17. Nu är alla utom en borta igen.

Vi har haft klibbal som amträd i skogsträdgården. De har haft två primära funktioner:

– De växer extremt snabbt och kommer därför snabbt upp och bildar ett tak över de andra växterna, vilket ger skydd och skugga.

– De är kvävefixerande och genom denna förmåga bidrar de till hela skogsträdgårdens system genom att fånga upp kväve från luften, vilket genom de kvävefixerande växternas rötter och blad även gynnar alla icke-kvävefixerande växter.

En fullstor klibbal är mycket hög. 25 meter hög kan den bli. Och vi insåg under vår skogsträdgårdsutbildning på Holma folkhögskola att klibbalarna kan bli FÖR stora i mindre skogsträdgårdar. De kan skugga för mycket och inte ge träden under dem utrymme att komma upp i ljuset och på annat sätt utvecklas. Så vi har hela tiden haft som plan att våra klibbalar inte skulle stå lika länge som de vi såg i Holma skogsträdgård (som för övrigt har avverkats sedan dess). Vi ville också få ner dem innan de blev så stora att vi inte kunde hugga ner dem själva utan att skada alla omgivande träd och buskar. Nu, nio år efter att vi planterade dem, var det dags att säga hej då och tack för hjälpen till nästan alla.

Våra praktikanter i skogsträdgården ville vara med, så vi sparade aktiviteten till en praktikdag. Vi började med att kapa och såga av så många av de breda, nedre grenarna som vi kunde nå från marken. På så sätt minskade risken för skador på omgivande buskar och träd. Sedan började Steffen med den stora motorsågen och vi andra släpade iväg så fort vi kunde.

Vi släpade alla grenar och toppar till en stor hög utanför skogsträdgården, där de förvandlades till en flishög samma eftermiddag.

Steffen sågade upp stammarna direkt, så de fick vi också in samma eftermiddag. Man ser tydligt varför klippal kallas för rödel på danska!

Vad effektiva vi var! Och nu har jag till och med lyckats klyva alltihop till ved.

All flis har nästan fördelats, dels i blåbärsbädden i skogsträdgården och dels i gångarna i köksträdgården. Under den närmaste veckan kommer det att bli mycket, mycket mer flis och ved när vi årets stora trädfällningsprojekt äger rum. Mer om det en annan gång.

Skogsträdgården ser mer öppen ut nu, men jag tror inte att vi riktigt kommer att se skillnaden förrän träden och buskarna slår ut om några månader. Nu är det stora hasselbuskar och fruktträd som är kronskikt istället för klibbal.

Vi har kontinuerligt delegerat den kvävefixerande uppgiften till andra kvävefixerande växter, främst häckkaragan (Caragana arborescens ) och koreanska och japanska silverbuskar (Elaeagnus umbellata och multiflora), som alla är riktigt bra nektarväxter (klibbal bidrar inte med nektar). Silverbuskarna är också bärproducerande.

Den sista klibbalen – den som inte höggs ner – fick stå kvar av flera skäl. För det första är den inte särskilt stor och kan därför lätt fylla sin kvävefixerande funktion i några år till innan vi behöver hugga ner den. På grund av sin begränsade tillväxt har den varit ett intressant studieobjekt och samtalsämne i stort sett sedan den planterades. Den sydligaste delen av skogsträdgården präglas i hög grad av två stora gamla träd som vi lät stå kvar när vi högg ner de flesta träden i det område som skulle bli skogsträdgården. Det ena trädet är en stor gammal lind i skogsträdgårdens sydvästra hörn, som är en fantastisk insektsmagnet när den blommar i juli. Man kan höra den på hela gårdsplanen när den blommar!

Det andra trädet är en stor, gammal björk som står i det sydöstra hörnet av skogsträdgården. Vi misstänker att den är orsaken till att den sista klibbalen bara har blivit hälften så stor som de andra alarna under de nio år som de har stått i skogsträdgården. Det fanns ytterligare två klibbal i den änden av skogsträdgården. De dog relativt snabbt. Vi planterade också två stora hasselbuskar som knappt har vuxit (och en, precis under björken, som dog). Ett äppelträd finns också där, men det har inte heller vuxit. Päronträdet i det området dog för ett år sedan. Överlag är hela den sydligaste delen av skogsträdgården inte särskilt lyckad – och vi har kunnat jämföra just klibbalen med den rekordartade tillväxten hos de andra klibbalarna i skogsträdgården.

Vi tror att det är björken som dricker så mycket att det inte finns tillräckligt med vatten för de andra träden. Men vi vet inte. Och vi kanske lär oss mycket mer om det här under de kommande åren. För nu är det dags att hugga ner björken!

Vi har diskuterat det varje år sedan vi började med skogsträdgården. Jag ville att den skulle huggas ner, Steffen tyckte att den var för vacker (den ÄR vacker!). Men så kom sonen förra sommaren och dömde ut den: ”Om den där björken hade stått i en av mina parker (han har varit parkförvaltare) hade den varit nedhuggen för länge sedan. Man riskerar att den välter i en storm och träffar någon.”

Det är en gammal björk, med tre stammar och en del skador och svamp. Och björkar blir ofta inte så gamla. För en månad sedan föll en av våra andra björkar omkull i en storm (lyckligtvis långt från huset och vägen), och den björken var inte alls lika stor och gammal som den här. Så nu måste mastodonten tas ner.

Och sedan ska det bli superspännande att se vad som händer med dynamiken i den sydligaste delen av skogsträdgården. Om t.ex. den sista klibbalen plötsligt börjar växa! För då VAR det nog björkens fel – och det vil vi verkligen gärna veta.

 

Nyt kök

/4 Kommentarer/i /av

Vi har fått ett nytt kök! Eller, strängt taget har vi inte det, men det känns nästan så.

Det viktigaste projektet på Gammelgård i 2024 har legat i pipeline nästan sedan vi tog över gården 2015. Och det visade sig vara välgrundat. Pyyyyha. Men nu är det över – och det har bara blivit så bra!

När vi flyttade in på Gammelgård 2015 hade ett helt nytt IKEA-kök installerats några år tidigare. Väldigt stort (vi har inte mindre än 30 lådor i köket!) och helt i en stil som vi hade kunnat välja själva. Stor metalldiskbänk, som är lätt att använda när man ska rengöra massor av smutsiga grönsaker, och en enorm gasspis. Ägarna före oss var en dansk ungdomsinstitution och de behövde uppenbarligen mycket köksutrymme. Vi gillar också att ha gott om plats i köket, och vi tycker verkligen om att ha armbågsutrymme och att vi båda kan röra oss där ute med gott om bänkyta. Så långt, så bra.

Ägarna före dem hade byggt tillbyggnaden där köket ligger i början av 90-talet. I en ”gammal” och mycket rustik stil – dvs. med råa, ohyvlade brädor på innerväggarna. En gasspis och råa, ohyvlade brädor precis bredvid varandra är mycket ohygieniskt. Det är faktiskt omöjligt att hålla ens någorlunda rent. Men som sagt, köksinredningen var nästan ny och gasspisen fungerade (ugnen bara sådär), så att göra något åt köket var definitivt inte högst upp på prioriteringslistan under de första många åren.

För ca 4-5 år sedan började jag (Christina) få en hel del luftvägsinfektioner som satte sig i lungorna. Mellan lunginflammationerna hade jag en konstant känsla av obehag i mina bronker. Jag genomgick många tester för alla möjliga åkommor, och bortsett från lunginflammationen visade det sig att jag var mycket frisk och stark. Det är skönt att veta, men jag mådde inte bra. Vi har också en vedeldad spis och en braskamin, och även om båda är relativt nya var vi nervösa för att det var de som orsakade symptomen. Vi köpte en sensorstyrd luftrenare som även håller koll på luftkvaliteten i en app (partiklar, gaser, fukt etc.) och det fanns inga partiklar i luften. Däremot var det en nästan konstant förhöjd gasnivå. Även när braskaminen och vedspisen INTE var i bruk! Så strålkastarljuset riktades nu mot gasspisen. Eftersom ugnen minst sagt krånglade och bröd- och ugnsrätter är något vi lagar mycket mat i, bestämde vi oss för att byta spishäll.

Och bara så där försvann symptomen. Nästan samtidigt hade jag COVID-19 och efterföljande lunginflammation, fick penicillin och därefter en pneumokockvaccination, så vi är inte 100% säkra på att gasspisen verkligen VAR den skyldige, men det känns riktigt, riktigt bra att bli av med gasspisen. Samtidigt har vi också blivit av med vårt gasberoende.

Gashällen var 90 cm bred. En ny 90 cm bred induktionshäll kostar spetsen av ett jaktplan, så vi köpte en vanlig 60 cm häll. Så nu fladdrade hällen i ett alldeles för stort hål! Det var dags att ”fixa” köket!

Vi ville inte ha råa, ohyvlade brädor i köket, även om vi inte längre hade någon gasspis. Vad var alternativet? Vi kunde sätta upp gipsskivor och måla? Sätta upp gipsskivor och kakla? Ta ner de ohyvlade brädorna och hyvla dem eller sätta upp nya, släta brädor i stället? Lerputsa väggarna? Eller slipa brädorna så att de blev släta?

Vår son och svärdotter har precis byggt färdigt ett hus i Danmark, och våren 2024 fick vi möjlighet att prova på att putsa innerväggarna med lera. Så det var mycket frestande att putsa väggarna med lera. Lera har en fantastisk förmåga att absorbera och avge fukt, gaser och partiklar, så ur inomhusklimatsynpunkt skulle det inte vara någon dålig idé att göra det. Men å ena sidan kände vi oss inte säkra och erfarna med lerputsning och å andra sidan skulle det verkligen förändra kökets utseende (liksom gipsskivor och kakel), så vi bestämde oss till slut för att slipa ner brädorna och sedan måla dem med lerfärg.

Att slipa brädorna för att göra dem släta skulle innebära att köket måste tömmas på grund av damm. Vi skulle alltså vara utan kök under tiden. Och vi hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Samma ohyvlade brädor fanns i trappan upp till första våningen, och golvet i köket, matsalen, hallen och golvet på trappavsatsen var också i stort behov av slipning. Badrummet på övervåningen, sovrummet och vardagsrummet skulle alltså också behöva tätas hermetiskt. Samtidigt skulle köket vara ur funktion.

Vi hade haft en känsla i några år att det var dit vi var på väg – så 2022-23 prioriterade vi att göra en grovkök i källaren. Det hade vi ändå tänkt göra någon gång (och oj, vad det har varit användbart till mycket redan!), men nu behövde det fixas så att vi åtminstone inte skulle stå utan kök under en odefinierad period medan väggar och golv slipades.

Självklart kan man bo på fältet och klara sig utan kök, men grovköket visade sig (delvis på grund av juli månads regniga väder) vara ganska avgörande för att det inte skulle bli så illa som det kunde ha blivit (jag är riktigt, riktigt, riktigt dålig på att saker inte är på plats!)

Vi formulerade det som en campingsemester i källaren och vardagsrummet… 😉

Vintern innan (strax efter att vi hade skaffat en ny kamin) bestämde vi att 2024 skulle bli ”slipåret”. Steffens sommarlov i juli skulle vara tidpunkten för det värsta, så familj och vänner ombads att hålla sig borta under hela juli, och för första gången som egenföretagare stängde jag verksamheten i tre veckor för att kunna stänga kontoret.

Kontoret holder sommerferie

Detaljerade projektplaner och att-göra-listor upprättades i god tid, massor av mat producerades och förpackades i portionsförpackningar till frysen (som tack och lov finns i källaren!), och vi lånade och hyrde de slipmaskiner, sandpapper, färg, vax och penslar som vi inte redan hade.

När ”semestern” kom började vi med att flytta allt från köket som (vi trodde) att vi skulle behöva till grovköket och resten till övervåningen. Sedan flyttade vi allt (vi trodde) att vi behövde från övervåningen till gästrummen på nedervåningen, och sedan tätade vi dörrarna till badrummet, sovrummet, resten av övervåningen, kontoret och vardagsrummet. Det är lustigt när man förseglar ett rum – det tar inte lång tid innan man kommer ihåg något som man borde ha fått ut ur rummet innan …

Lyckligtvis finns det en ingång till vardagsrummet från utsidan genom en gammal entréhall, och från vardagsrummet har vi tillgång till två av gästrummen, så vi skulle kunna bo i vardagsrummet och gästrummen och ha ett kök i källaren.

kælderkøkken

picnic ved skrivebordet

Dock lite besvärligt med regnet när man måste gå ut i trädgården och runt huset för att komma ner till källaren varje gång man ska till köket. Vi lämnade det lilla badrummet på bottenvåningen öppet för damm och skräp – det finns inte riktigt något annat än sanitet som kan bli dammigt där inne.

Sedan var vi redo att sätta igång. Det gick förvånansvärt snabbt att slipa väggarna i köket. Vi slipade med en excenterslip och en triangelslip – 40 korn och 80 korn. Väggen vid trappan var lite svårare. Steffen gjorde en byggnadsställning så att han kunde komma ända upp till toppen. Han placerade några reglar (45×95) vertikalt på halvväggen ovanför trappan och skruvade sedan fast en plywoodskiva ovanpå. Enkelt och helt stabilt. (Av någon anledning har vi inget foto av arrangemanget…). I mitten behövde vi en stege för att nå toppen, men det gick bra. Resten av väggen kunde vi nå från trappan.

Det slutade med att det var golvet som nästan knäckte oss, inte väggarna. Jag kunde inte hantera den stora golvslipmaskinen, så det var Steffen som fick kämpa sig igenom alla golv själv. Han var helt slut när han var klar efter fyra dagar.

Efter det var det mina knän och armar som fick ta över när golven skulle vaxas. Istället för lack eller olja valde vi att behandla golvet med ett klart linoljevax (https://linoljeprodukter.se/linoljevax/) som masserades in med en svamp och sedan torkades av med en trasa. Och efter att det hade behandlats en gång bestämde vi oss för att det skulle behandlas en gång till, eftersom dessa golv är de mest trafikerade golven i hela huset.

Efter två till tre veckor kunde vi flytta in i köket igen. Vi var inte als klara med projektet, men nu skulle vi inte damma mer och vi kunde gå på halva golvet (sista gången vaxades det i remsor om 3 golvbrädor, så vi kunde gå på de remsor som inte var nyvaxade). Katterna var fortfarande utestängda och fick inte öppnat sina kattluckor förrän golvet var helt torrt efter den sista vaxningen.

Resten av året ägnades åt att färdigställa projektet. Köksväggarna målades med marmorfärg, som vi köpte via Levende farver i Danmark, och väggarna ovanför trappen målades med lerfärg från samma leverantör . Marmorfärgen är något mer hållbar och fuktavvisande än lerfärgen, så vi valde den till köket.

Väggarna i trappen har mörkt linoljevax från Allbäck och alla lister, foderbräddar och fönsterbänkar är vitmålade med Silkematfärg från Auro . Trappan upp till första våningen var lackad och har inte slipats den här gången, så den har bara fått ett nytt lager lack.

Hålet där den nya spisen är placerad har varit ett projekt i sig. När gasspisen stod där fanns det trekantiga, tjocka stenplattor att ställa kastruller på i mellanrummet mellan spisen och bänkskivan. Dessa plattor var nu för små. Först tänkte vi att vi skulle skaffa nya, likadana plattor i rätt storlek, men det är för enkelt.

Sonen och svärdottern hade marockanskt kakel över från sitt nya badrum, så vi fick några från dem, och sedan började Steffen göra mosaik. I sitt första försök gjorde han mosaiken på två limträskivor i grovköket, som han sedan flyttade fram och tillbaka i köket medan han arbetade med konstruktionerna som skulle hålla uppe skivorna. Konstruktionerna var tänkta att innehålla två smala skåp för brickor och skärbrädor.

Det visade sig att skivorna inte var helt formstabila, så när mosaiken var klar upptäckte han att hela bänkskivan böjde sig något uppåt. Fogarna sprack också hela tiden och ibland föll plattorna av under förflyttningen. Han blev alltmer missnöjd med resultatet (som annars var riktigt, riktigt vackert!), men fortsatte ändå. ”Jag får väl göra om det vid ett senare tillfälle …”

Den sista dagen innan han var helt klar, tappade han en av skivorna och mosaiken gick i tusen bitar. Det är inte ofta Steffen gråter, men det var ändå gränsen … Jag sopade upp alltihop och bjöd mannen på en drink, och sedan var det dags att tänka. Bara ett par timmar … 😊

Det var upp på hästen igen, och lyckligtvis är resultatet nu perfekt. En helt formstabil bänkskiva från IKEA köptes in och kapades till rätt mått och fästes i stativ, vägg och skåp (så att den inte kunde vridas och vändas och inte tappas på golvet) – och sedan lades mosaiken igen, nu uppe i köket och utan att flytta runt på skivorna.

Bara ett skåp för skärbrädor och i övrigt lermålade vertikala paneler framför, så att man inte kan se konstruktionen bakom. Stickproppen för spiskabeln har flyttats något så att spisen nu kan dras ut utan att man behöver ta bort panelerna för att dra ut kabeln ur stickproppen.

Bakom spishällen och köksfläkten har även väggskivan målats i marmorfärg. En stor panel av härdat glas har också installerats precis bakom hällen under spiskåpan. Så nu kan vi steka och fräsa hur mycket vi vill – fettstänk är lätt att torka bort. Hurra!

Från början av juli fram till jul hade vi avsatt för projektet. Det innebar att vi INTE fick sätta igång några andra större projekt under den perioden (det finns ju också drift att ta hand om och det var verkligen mycket att skörda i 2024!), och omvänt var det INGEN stress med att få listor etc. på plats, men ändå en tydlig bakkant så att vi inte skulle stå med ett ofärdigt kök under resten av vår tid på Gammelgård. Om inte mosaikplattan hade fallit i golvet hade deadline bara skjutits fram en vecka. Nu gick vi in i januari innan projektet var helt klart. Men nu är det också perfekt.

Projektet har inte varit lika omfattande vad gäller pengar eller materiella resurser som många av de andra vi har genomfört på Gammelgård (det har faktiskt inte kostat särskilt mycket). Men det har utan tvekan varit det projekt som har haft störst inverkan på vår vardag. Alla andra stora projekt (nytt tak, skogsträdgård, grönsaksland, äppelodling, hönshusbygge, renovering av undantagsstugan, skafferi, bioreningsanläggning etc.) har vi kunnat ”leva i och runt” och ta pauser från utan att de påverkat var vi sovit, lagat mat och duschat. Men inte det här projektet. Vi tog en lång startsträcka och nu är det över – och vi är båda väldigt nöjda med att vi väntade tills vi var redo och hade energin. Det borde inte finnas några fler projekt på gården av den här kalibern i vår tid. Det är helt okej!!

Nu har vi världens vackraste och mest användbara kök – tycker vi själva. Golven är solgula, väggarna har en riktigt mysig, varm grå lerfärg, mosaiken är SÅ vacker, och Steffen har sågat, slipat och linoljevaxat de finaste hyllorna för kryddor etc. av en gammal golvbräda från lagret i ladan så att vi nu har ännu mer bänkyta. Och viktigast av allt: Spisen läcker inte gas, väggarna är lätta att torka av och inomhusklimatet är fantastiskt.

 

 

Gott nytt år!

/4 Kommentarer/i , , /av

Gott nytt år!

Vi hann precis ett par dagar med snö och frost kring nyår, men nu är det grått i vått igen.

Det gör inget – hönsen gillar verkligen inte det där vita fluff och njuter att de nu igen kan kratta i hela hönsgården och också ta ett sväng i hönsskogen. Jag passar grannens höns denna vecka, och de vill absolut inte ut, även om också deras hönsgård nu är snöfri. Så roligt hur olika höns är.

Julrosen blommar också nu, och de första snödroppar börjar titta fram. När det är vindstilla som i dag kan man också börja höra flera fåglar. Även om vi fortfarande bara är mitt i januari så börjar det småningom bli ljusare – och vår-energin börjar komma.

2024 var ett magert år på bloggen! Men en uppsummering av året som gick och av planerna för 2025 ska jag ta tid till.

2024 var ett gott år med mycket att se till (och därför inte så mycket tid till bloggen). Året var präglat av fem aktivitetsområden.

Först på året skulle sonens och svärdotterns hus i Danmark byggas färdigt för inflyttning i maj. Det gav oss möjlighet att passa barnbarn ofta, och gav oss också möjlighet att prova delar av husbygge vi inte hade provat innan. Bland annat lerputsning av väggar, som vi länge gärna hade villat prova. Det var roligt!

Och inte alls så svårt som vi trodde. Lera är tacksamt att jobba med sammanliknat med cementputs. Blir det fel kan man bara skrapa av och göra om. Vi har inga aktuella planer om att putsa med lera här på Gammelgård, men tror nu mera på att vi faktiskt kan om vi skulle vilja göra det. Men under året har vi målat en hel del med lerfärg, både i sovrum och kök, och det är fantastiskt läckert att jobba med.

Under våren fick vi också gjort hönsskogen färdig. 500 m2 stängslat yta med fruktträd och bärbuskar, som både vi och hönsen bara älskar.

Vi njuter att ta ett kort sväng ner i hönsskogen och prata med hönsen som en liten paus i vad vi annars håller på med, och hönsskogen verkar också nästan som en magnet på våra gäster.

2024 har varit ett fantastiskt matproduktionsår. Alla rekord har slåtts för båda kycklingproduktion – ALLA hönor ruvade och vi håll nästan på att drunkna i kycklingar – bär- och äppelskörd, grönsaksskörd från köksträdgården, honung …

 

Goumi

Kræge/Krikon

Det har såklart påverkat vår tidsanvändning, både till passning av odlingar och djur, till skörd och till hantering av skörden i form av sylt, saft, must, fermentering, slakt, … Vi fick köpa ännu en skåpsfrys och också den blev fyllt helt. Alla hyllor i skafferiet är fulla med saft, sylt, honung, torkade svamp och fermenterade grönsaker. Det enda vi inte fick mycket av var hasselnötter. Vi hoppas att 2025 blir ett bättre hasselår.

Också i 2024 har vi haft riktigt många besök i skogsträdgården. Skogsträdgårdsfika en lördag eftermiddag varje månad börjar bli ett arrangemang folk återkommer till. Också många föreningar – trädgårdsföreningar, biodlarföreningar, skogsföreningar – kommer förbi på studiebesök. Vi har själv haft praktikanter från Holma Folkhögskola, men också haft besök från andra folkhögskolar. Det är väldigt trevligt, och vi njuter att vi kan bidra med praktiska erfarenheter i dos and don’ts så att andra förhoppningsvist kan få lika stor glädja och nytta av deras utomhusareal som vi har.

Och sen har det helt stora projekt i varit vårt köks- och golv-projekt. Det kommer att få ett helt blogg-inlägg för sig själv när det är färdigt – men i korta drag har det handlat om att slipa en massa golv och väggar och efterföljande behandla dem med antingen lerfärg eller linoljevax. Och sen allt det sista – bordskivor och listor.

Hela sommarlovet gick med att slipa och behandla, och resten av året har Steffen så pusslat med att göra färdigt, när inte han skulle vara med om att safta, sylta, musta och slakta.

Ett år som där så mycket lyckas produktionsmässigt och därför behöver hanteras är vi glada för att vi har kommit så långt med alla de stora konstruktions- och renoveringsprojekt. I alla fall med de av dem som är viktiga för det praktiska i vardagslivet och inte bara kan pausas eller skjutas. Vi kan nu använda den tiden på drift som behövs utan att det stressar oss att inte hinna med i andra viktiga projekt. Det är väldigt tillfredsställande. Inte minst nu när vi har börjat använda så mycket tid på sociala aktiviteter och nätverk.

Men vi har såklart också projektplaner för 2025. Nu tar vi bara ett projekt i taget och ser till att det också finns tid och energi till att färdiggöra gamla projekt, till att reparera, till spontana idéer – och till drift.
Årets första stora projekt blir att påbörja bytet av fasadbrädar på den gamla ladan. Det går tyvärr inte att skjuta längre eftersom syllen bakom fasadbrädarna börja ruttna. Det får den inte – så nu har vi beställt plockhugst brädar från en liten lokal såg till att byta fasadbrädar på ladans västra och södra fasad. Det är lyckligtvis ett projekt som inte behöver göras på en gång, men kan delas upp i mindre delar. Mera om det senare på året.

Vi hoppas att ni alla trivs ’out-there’ – och ser fram emot att ses eller höra från er i 2025. Trots alla världens förfärliga olyckor finns det fortfarande mycket vi alla själv kan göra för att bidra positivt – och samtidigt njuta livet. Gör det!

 

 

 

 

Lungrot - Goda Henriks Målla

/2 Kommentarer/i /av

Vi får ofta frågan vilken flerårig grönsak vi använder mest – och vi svarar alltid lungrot, eller Gode Henriks målla, som den också heter (Blitum bonus-henricus). Det kanske inte är helt sant, för under året äter vi också mycket rankspenat, bladlök, hostablad, svartrotsblad, syror, kål, … men lungroten är den vi skördar till frysen så vi har bladgrönt till vintern. (hele teksten står på dansk efter den svenske tekst)

Ganska ofta blir folk besvikna. De som har provat lungrot gillar den oftast inte. Men när vi frågar hur de har ätit den, är det nästan alltid så att de har ätit den rå eller direkt i en gryta eller stekpanna. Och så smakar den helt enkelt äckligt.

Lungrot innehåller saponiner. Alltså lätt giftiga, organiska substanser, som smakar bittert och äckligt. Man behöver både tvätta och förvälla bladen INNAN man använder dem i maten. Eftersom lungrot också innehåller oxalsyra och nitrat, vilka bådadera reduceras om man kokar bladen, är det i alla fall bäst att inte äta lungrotsblad rå.

Under våren skördar vi bara det vi behöver samma dag, och under sommaren – när plantan sätter frö och bladen är grova – skördar vi inte alls. Men när vi har skördat de frön vi behöver (man kan också använda fröna likt quinoa, men det är en annan historia) för att göra nya plantor, skär vi ner plantorna helt. Det gör vi oftast i juli. Sen under augusti/september kommer plantorna med nya, friska blad, och ett bra år med mycket regn och sol, kan vi under sensommaren eller hösten skörda en eller två gångar till.

Och då skördar vi till vinterförrådet. Jag klipper av stjälken nästan ända nere vid marken, och tar med mig allt i en skottkärra. Sen sätter jag mig på en bra stol i skuggan och klipper av de finaste bladen i en balja. Resten – fula blad och stjälkar – lägger jag i komposten. Hönsen gillar inte lungrotsblad (troligen gillar de inte heller saponiner), så det är ingen idé att ge bladen till dem. Jag slänger bara omogna frön i komposten. Jag har provat att slarva och haft i mogna frön – det gav rätt så många lungrotsplantor i krukor och köksträdgård, så det gör jag inte mera.

Bara plantor med friska blad

Inte klippa blad i skogsträdgården

… utan bekvämt i en stol

Till komposten

Baljan med fina blad tar jag med in i köket, där jag först sköljer dem i kallt vatten, förväller dem, sköljer dem i kallt vatten igen, silar av och till sist kramar jag vattnet ur dem och fryser in dem. Ungefär som man gör med spenat från köksträdgården.

Skölja

Förvälla

Skölja

Krama

Jag lösfryser dem antingen i kulor i en plastlåda eller utspridda på en bakplåt (om jag har gott om plats i frysen) och efter ett par timmar lägger jag över dem i en fryspåse. Sen är det bara att hämta den mängd man behöver till en gryta, en lasagne, en paj, … eller vad man nu vill ha bladgrönt (typ spenat) i.

Efter denna behandling smakar lungrot inte längre äckligt. Men är fortfarande lika god som (eller godare än) spenat. Till skillnad från spenat behöver man inte allt besväret med att så och sköta småplantor – och man kan skörda flera gångar om året på samma planta. När lungroten är etablerad är det enda man behöver göra att skörda och skära ner.

Lungrot växer bäst där det inte är för torrt. Den gillar vatten och näring. Står gärna halvskuggigt, men klarar också stå i full sol om det bara inte är för torrt och magert. Kanske de som inte gillar Henrik har skördat från plantor som inte har stått optimalt? I så fall – prova på ett nytt ställe. Fjäska lite för Henrik och du har lättskördat bladgrönt till hela vintern.

 

Nu drar säsongen igång!

/2 Kommentarer/i /av

Solen skiner, fruktträd och bärbuskar blommar, det finns SÅ mycket bladgrönt att skörda i skogsträdgården och nykläckta kycklingar springer omkring i hönsskogen. SÅ härligt!!

Lördagen 18 maj bjuder vi in till årets första skogsträdgårdsfika. Mellan 14 och 15 är vi i skogsträdgården och sen kan de som vill stanna och fika med den egna fikakorgen mellan 15 och 16

Vi hoppas att se er!!

Vi kommer att ha skogsträdgårdsfika en lördag varje månad under sommersäsongen:

Lördag 18 maj kl 14-16
Lördag 15 juni kl 14-16
Lördag 20 juli kl 14-16
Lördag 24 augusti kl 14-16

Om det sker ändringar annonseras detta på hemsidan och på Facebooksidan.

I år kommer vi också att vara med i Tusen Trädgårdar. Söndagen 30 juni kl 10-17 öppnar vi trädgårdarna och bjuder välkommen. Också här är det möjligt att fika med den egna fikakorgen.

Alla är naturligtvis fortfarande också välkomna att kontakta oss för besök en annan dag.

 

Praktikanter på Gammelgård

/2 Kommentarer/i /av

Denna våren har vi besök av praktikanter från Holma Folkhögskolas profilkurs Skogsträdgård och småskalig agroforestry en gång i månaden fram till juni.

Det är fjärde gången vi har praktikanter från Holma och vi tycker vi börjar hitta en bra form.

Vi är på intet sätt beroende av praktikanterna för att driva våra odlingar. Tvärtom har vi en princip om att vi SKALL kunna lösa gårdens uppgifter själva – annars har vi tagit på oss för mycket. Vi försöker därför verkligen att stämma av förväntningarna med årets praktikanter innan vi börjar. Vi vill att de aktiviteter vi involverar dem i så vitt möjligt möter de behov de själva har av praktisk kunskap som kan användas i deras egna projekt hemma.

Vårt mål som praktikvärd är att dela med oss av våra bra och mindre bra erfarenheter till andra som också gärna vill etablera skogsträdgård eller dylikt, så att vi bidrar till att fler kan odla framgångsrikt på det sättet.

Årets praktikanter började sin kurs på Holma redan i augusti, men på grund av olika förhinder har vi inte kunnat påbörja praktiken förrän nu. De var på besök och såg Gammelgårds olika odlingar och pratade om praktikinnehållet i mitten av januari, och 1:a mars var så den första praktikdagen.

Snön är borta, tjälen är borta – och snart börjar allting att växa på riktigt. 1:a mars var därför en perfekt tidpunkt att prata om, se på och i praktiken jobba med aktiviteter man med stor fördel kan se till att få gjort INNAN växtsäsongen sätter fart.

Alla praktikanterna har konkreta projekt hemma, och när vi pratade förväntningar erfor vi att alla också tyckte att det var en stor utmaning att hinna med att förhindra att ogräs – särskilt kvickrot som också vi har problem med – tar över alla bäddarna. Så på första praktikdagen fokuserade vi på hur man genom ’rettidig omhu’ (att göra åtgärden rättidigt, ungefär), som gamla Mærsk kallade det, kan försöka att ge sig själv ett försprång och på sikt säkra en mindre arbetsmängd. 

Det handlade med andra ord om att avlägsna befintliga marktäckare som har visat sig inte kunna hålla undan invaderande ogräs i en bädd och efterföljande täckning med tidningar och hö för senare utplantering av potatis-plantor. Därefter var huvudaktiviteten att sprida träflis i de av gångarna jag inte redan hade täckt själv. Vi pratade såklart marktäckare och vad vi ska plantera senare i de bäddarna där vi nu kväver bort kvickroten.

Steffen passade på att producera mer flis med flismaskinen, bland annat av några sälgskott som vi började med att hämta i ett blött område vi har nära Sydhavet. Det gav anledning till att prata om att sådana blöta områden är perfekta till odling av material till flisproduktion och att sälg är ett fantastiskt och snabbväxande träd som är väldigt bra till flisproduktion OCH älskar att stå blött. Sälg går att hamla och på 2-3 år har det producerats nya skott i perfekt tjocklek till vår flismaskin. Om man låter ett skott per planta – och gärna från hanplantorna – etablera sig som ett stort träd, så får man också en väldigt fin och tidig pollenproduktion till bina.

Ett blött område behöver därför inte vara ett problemområde utan kan leverera näringsrik flis till gångarna i både köksträdgård och skogsträdgård (som sedan, när det förmultnat, blir till fantastisk bra jord till bäddarna) och bra pollen till bina. Det var en poäng som gick hem hos en av praktikanterna, som har ett sådant område hemma hos sig som de inte riktigt hade hittat ett bra sätt att använda.

Seombadi, som är en av de riktigt tåliga fleråriga grönsakerna som har stått gröna hela vintern och redan nu börja skjuta ordentligt, gav anledning till att prata om olika växtstöd i skogsträdgården. Förra året hade vi nämligen en liten utmaning med några av de mest livskraftiga seombadi-plantorna, som blev så höga att de ramlade ut över den lilla gången som annars gav tillträde till resten av bädden. Jag hade i all hast konstruerat ett litet växstöd med två pinnar och ett snöre, men det var varken särskilt hållbart eller särskilt snyggt. Så praktikanterna tog sig an utmaningen att designa och konstruera en mera hållbar och snyggare lösning.

Seombadi-støtte

Knölvial-”støtte”

Samtidigt skulle de fundera på stöd till en rosenkvitten och ett par anisisopar som spärrar en annan gång, och ett nytt stöd till knölvialen som annars har klängt på en ställning vi gjorde mellan två björkstammar vi lämnade när vi fällde träd innan vi anlade skogsträdgården. Dessa björkar är helt ruttna nu och ställningen har fallit isär.

Vi hann rädda en hög med pilgrenar från Steffen hög innan han flisade dem, så tillsammans med hasselkäppar har de nu ett material att experimentera med. Jag ser fram emot att se vad de hittar på.

Även om det kanske låter tråkigt att köra flis med skottkärra och lägga det på gångerna så fick precis denna dagens sista aktivitet ett bra betyg i utvärderingen. 😉Man kan läsa mycket om fördelarna med flis i gångarna, men det är faktiskt en stor fördel att också ha praktisk erfarenhet av att sprida ut flisen. Att i praktiken uppleva hur mycket flis det går åt, att se hur enkelt det är att skyffla gångarna och inte minst att känna under fötterna hur det är att gå på flisbelagda gångar. Också relevant att själv höra hur mycket en flismaskin bullrar, inte minst om man har grannar nära.

Nästa gång skal vi plantera träd och buskar i hönsskogen, ännu en bädd med ogräs ska rensas från gamla ineffektiva marktäckare og täckas med tidningar och hö, och om vädret tillåter och vi hinner ska vi sätta potatis. Hinner vi inte det, sätter Steffen och jag själv potatisen senare i april.

Även om det var en kall dag med dimma och duggregn det mesta av tiden var det också en riktigt, riktigt trevlig dag där vi fick jobbat praktiskt men också pratat mycket om hur och varför.

Vi ser redan fram emot nästa praktikdag i början av april.