Hönsliv på Gammelgård

Det är kallt. Bara två grader varmt och dimman ligger över Gammelgård. Inte desto mindre är hönsmamma ute i skogen med sina fem nya kycklingar – bara två veckor gamle – för att lära dem att hitta mat på det sättet höns nu engång hittar mat i naturen.

De har såklart fri tillgång till hönshusets fem graders värme, kycklingfoder och lä – men de senaste tre dagarna har hon tagit dem med ut i hönsgården og sedan helt ut i skogen. De ska lära att överleva i naturen.

Det är inte särskilt smart att ruva fram kycklingar i november, och när hon i början av oktober insisterade på att ligga på ägg igen, var vi lite tveksamma. På andra sidan är hon vår mest kompetenta höna, och hon klarade sitt första kull med kycklingar väldigt bra i somras. Med vår begränsade erfarenhet – vi har bara haft höns i drygt två år – kändes det inte bra heller att insistera på att ta äggen ifrån henne. Hon bara ville ruva! Så vi gav henne fem ägg.

Vi har skånska blommehöns. En gammal svensk lantras som genom århundraden har levt på sydsvenska gårdar där jag inte föreställer mig att någon styrde när hönorna ruvade eller var hönan tog uppehåll med sina kycklingar, varken i juni eller november. Så vi låter henne styra. Tills vidare går det riktigt bra. Kycklingarna växer, äter, krattar, bajsar, dricker – och hittar alltså också nu mask i hönsgården och skogen som de kämpar med varandra om.

Vi fick våra första höns i augusti 2021, alltså för drygt två år sedan. Et liten flock unghöns i genbank som vi köpte av Emilie och Vincent. Våren 2022 var det två av hönorna som ville ruva, och tuppen hade lyckats att befrukta tre av de ägg vi gav dem. Vi utökade alltså flocken med tre hönor (lite ovanligt med 100% hönor, men vi var nöjda).

De tre veckor hönor ruvar värper de inte. De värper inte heller när de ruggar på hösten, och de värper väldigt litet på vintern. Det är helt naturligt – och bra. Jag tror inte det är sunt för någon höna att värpa varje dag året om. En flock på en tupp och åtta hönor är därför inte tillräckligt stor om man också vill låta dem ruva, gärna vill kunna förse grannen med ägg också – ock gärna vill ha en äggreserv till vintern. Vi ville därför gärna ha en större flock. 10-15 hönor och en tupp vore passande.

Denna vår (2023) var det hela fem av våra åtta hönor som ville ruva. Den höna som nu har kycklingar igen var den första – och hon hann ligga och ruva mer än två veckor innan vi upptäckte att äggen inte var befruktade. Man kan i ett mörkt rum med en kraftig ficklampa lysa igenom äggen och se om det finns en kyckling inuti. Inte ett enda ägg var befruktad – och nu var det tre hönor som ruvade.

Våra höns är i genbank därför att vi gärna vill vara med om att bevara de gamla robusta hönsraserna. Så vi kontaktade den genbanksansvariga för skånsk blomma och frågade vad vi skulle göra när tuppen inte förmådde befrukta äggen. Man kan ju införa en ny tupp i flocken (och slakta den gamla), men dels skulle det ta tid för oss att hitta en ny tupp, dels är det inte alltid enkelt att införa nya individen i flocken och äntligen skulle en ny tupp ju ha tid att befrukta de resterande äggläggares ägg. Det skulle betyda en väldigt lång ruv-period, särskilt för den höna som redan hade ruvat mer än två veckor.

Så vi ville helst köpa befruktade ägg från en annan genbank och lägga direkt under de ruvande hönor. Det fick vi lov att göra. Steffen hämtade ägg från två olika genbanker i närheten och sen fördelade vi äggen mellan de tre ruvande hönor. Efter ett par dagar var det två hönor mera som ville vara med, så vi fick stjäla ett par ägg från de tre första och ge till de två nästa. Sen var det bara att vänta.

I hönsskogen var det tre hönor och tuppen kvar. Vi lät honom leva tills vidare eftersom han året innan var en väldigt duktig kycklingpappa som var mycket omsorgsfull med kycklingarna. Kanske skulle han kunna ha den rollen igen även om det inte var hans kycklingar. Om vi fick tupp-kycklingar denna gång skulle han bort senare, men tills vidare lät vi honom leva.

17 kycklingar kläcktes. En av dom dog redan dagen efter, vilket gav en flock på 16 små djur. Eftersom vi la alla äggen under hönorna nästan samtidigt kläcktes de också samtidigt. Det är inte att rekommendera … Vilken röra av kycklingar och hönor!

Det var intressant att se att hönorna delade upp sig i två gruppen. Tre av hönorna passade kollektivt tre av kycklingarna som redan efter ett par dagar hade sprungit ut i hönsgården med en av hönorna (hon som också har kycklingar nu) och nu inte ville in igen. Så hönorna valde att stanna ute med dem på natten och hålla dem varma.

De två andra hönor tog hand om resten av kycklingarna – alltså 13 stycken – också kollektivt. I denna stora flocken fanns en kyckling som var annorlunda än resten. Vit på magen och svart på ryggen. Alla de andra var antingen gula eller bruna. Steffen kallade den ’kokycklingen’. En av de tre hönorna från ’ute-gruppen’ kunde inte als acceptera denna främling och jagade den runt i båda hönshus och hönsgård så snart den fick syn på den. Och kokycklingens två mammor försvarade den såklart. Vilken röra. Tuppen förmådde inte att hantera det, och efter ett par dagar blev jag så in i h… arg att jag skrek till Steffen om att hämta yxan, sprang in i hönsgården och fångade hönan – och lite senare satt jag på gårdsplanen och plockade en död höna. Jag vill INTE ha rasistiska höns!

Nu var det så två hönor kvar om varje grupp av kycklingar. Och frid i gruppen. Tuppen och de tre äggläggare passade sig själva och hönsmammorna passade kycklingarna. Men tuppen var inte särskilt involverad i kycklingarna denna gång. Kanske därför att det fanns så många mammor – och han jo också skulle ha koll på de tre hönorna i hönsskogen. Eftersom han också hade ett relativt ’ansträngt’ förhållande till den mest nervösa av hönorna (också kallad den tokiga) och ju alltså inte hade ’teknik’ och/eller sädkvalitet till att befrukta hönornas ägg, så valde vi redan mitt på sommaren att slakta honom. Bland 16 kycklingar var det högst osannolikt att det inte skulle finnas åtminstone 1 tupp! 

Vi gav den tokiga ett par veckor utan tupp, men hon var fortfarande väldigt nervös i sitt beteende, och eftersom vi nu visste att vi ville komma att ha alldeles för många djur, valde vi relativt snabbt att slakta henne också. De nya unghönorna skulle helst inte adaptera hennes beteende.

Vi skulle inte behålla alla 16 djur själva, så vi sålde i början av september fem unghönor till en annan genbank i behov av flera djur. Två unghönor sålde vi till en som inte var genbank – det fanns inte flera genbanker i behov av djur. Kvar i kycklinggruppen var nu tre ungtuppar och sex unghönor. Under oktober hade tupparna bestämt vem som skulle vara Tuppen – och de två andra ligger nu i frysen.

Resultatet av årets hönsäventyr är alltså att vi nu har en ny jättesnygg orange tupp och en hönsflock med sex gamla hönor, sex unghönor – och nu alltså också fem nya kycklingar som kläckte de sista dagarna i oktober. Nya tuppens sädkvalitet och teknik funkar! Den ruvande höna fick fem ägg – och alla visade sig att vara befruktade.

Det har varit mycket debatt i svenska medier om hönsvälfärd efter att Uppdrag Granskning 1 november offentliggjorde en dokumentär om livet för de avelsdjur (av rasen Ross308) som producerar flertalet av de kycklingar man köper i affären. Ross308 växer extremt snabbt – redan efter 35 dagar är kycklingarna klara för slakt. Det betyder att man bara ska fodra dem i 35 dagar, vilket igen betyder att produktionskostnaderna är låga, vilket igen betyder att priset på kyckling i affären är låg. Tänk på det nästa gång du köper billig kyckling i affären.

Kycklingarna slaktas när de är 35 dagar gamla och där slutar deras lidande. Men några av djuren måste ju bli vuxna och lägga ägg till nästa generation av billiga kycklingar. Och de slutar ju inte med att växa när de når 35 dagar. De fortsätter växa. Vilket de egentligen inte tål – deras skelett kan inte bära vikten. Därför svältar man dem. De hungriga hönor hackar varandra – ibland hackar de varandra ihjäl. Jag tror jag slutar här – troligen har ni fattat var jag tycker om billig kyckling och rasen Ross308.

Jag så gärna att många fler hade egna robusta höns och producerade egna ägg och till dels eget kött. Det är inte svårt, och det är inte dyrare än att köpa ägg – men ja, det krävs att man använder en del av sin tid och uppmärksamhet.

Här mitt i november får vi inga ägg als. De sex unghönorna har inte börjat värpa ännu, hönsmamma passar kycklingar och de resterande fem gamla hönor ruggar och håller vinterpaus. Så vi är glada att vi hann spara en del ägg i källaren i år, men hoppas också att unghönorna snart börjar värpa. Annars får vi köpa ägg i affären och helt ärligt – de smakar ingenting!

En hönsflock i den storlek vi har nu skulle kunna leverera tillräckligt med ägg till os året om plus ett supplement av kött så att vi inte behöver köpa särskilt många ekologiska kycklingar i affären. Ekonomiskt ger det plus även om vi köper ekologiskt foder till hönsen (i Danmark – helt omöjligt att köpa ekologisk hel säd till höns i Sverige, tyvärr. Konstigt!). Mängden av ägg vi får per år skulle kosta oss mera att köpa i affären än vad fodret kostar. Därtill kommer köttet (och gödningen till trädgården …).

PS Och hur gick det för kokycklingen? Jo, hon har blivit en stor, snygg, svart höna med vita blommar. Nyfiken, lugn och välfungerande i flocken.