Vintersticklingar

En av de sysslor man kan roa sig med under den tidiga våren är att ta sticklingar – vintersticklingar – om man på ett enkelt och billigt sätt vill skaffa sig en massa nya plantor eller bara föröka dem man redan har.

När man försöker sätta sig in i hur man gör finns det väldigt många bud, skolor och åsikter. Jag har beslutat att sticklingarna ska sättas i krukor på en skuggig plats i trädgården och sedan – i stort sett – sköta sig själva. Man kan förvisso bara ställa krukorna lite varstans under buskarna, men med förstahandskännedom om mitt eget ganska eländiga minne har jag skapat en skuggig plats där de kan stå samlade: en öppen kallbänk.

Bänken är gjord av det vanliga överskottsvirket från ladan. Jag har placerat den i den lilla trädgården norr om undantagsstugan, på en plats där den står i skugga av huset. Jag har ställt bänken med den höga sidan mot söder. För att minimera risken för ogräs har jag först lagt ett tjockt lager tidningspapper och sedan ca 5 cm packat grus. Det ger också ett stabilt underlag att ställa krukor och brätten på. Jag måste dock hitta ett sätt att snigelsäkra bänken. Förra året försökte jag ta sommarsticklingar av fläder. Det tyckte mördarsniglarna var väldigt smaskigt…

Nästa steg är själva sticklingarna. Vintersticklingar ska tas på vintern (duh!), när växterna är i vila. Om kvistarna inte sticks ner direkt kan de förvaras i kylskåpet inrullade i en fuktig tidning. Man klipper nya kvistar som helst ska vara 20–30 cm långa och tjocka som en blyertspenna.

Det ska finnas minst två par knoppar, och man klipper precis under de nedersta och 15–25 mm ovanför de översta knopparna och sticker sedan ner kvisten i jorden – det är viktigt att man inte sätter kvisten upp och ner (duh! igen). Jorden ska vara luftig, så jag blandade grus och planteringsjord 50/50. Man kan också blanda med perlit eller vermikulit. Det är enligt utsago en fördel att sticka längs kanten på krukan, då rotbildningen där till synes är bättre. En sista viktig detalj – som vi dessvärre har en tendens att glömma (duh, duh och åter duh!) – är att märka kvistarna, och senare de nya plantorna, så att man kan se vad man har.

Sticklingarna vi satte är inget vi har tagit själva. Vi har köpt dem via nätet hos Camilla Plum på Fuglebjerggaard. Hon har riktigt många spännande saker, även en massa fröer, plantor och ympkvistar, och allt är ekologiskt. Vi provar i den här omgången att sticka:

• 3 gamla sorters vinbär (en vit och två röda) (Ribes rubrum)
• 3 gamla sorters krusbär (Ribes uva-crispa)
• 5 olika vildplommon/krikon (Prunus domestica ssp. insititia)
• Ett taybär (Rubus fruticosus x idaeus) samt
• En ananaskvitten (Chaenomeles cathayensis)

När man kan se rötterna titta fram i hålen i botten av krukorna är det dags att skola om dem. Man ska inte låta sig luras och tro att plantan är klar bara för att kvistarna börjar skjuta blad. Det är rötterna som räknas. Nu är det bara att hålla krukorna fuktiga – inte blöta – och hålla tummarna.