Bina

Förra vintern var hård för bina. Vi vet inte varför, men när våren kom var våra två bifamiljer både små och svaga. Vi är dock både glada och lättade: många bisamhällen har dött den här vintern i vårt område.

Det är inte helt klart varför det gick snett för oss. En möjlighet är att bina hade mycket cementhonung i kupan, dvs. mycket kristalliserad och olöslig honung, som de kan äta på sommaren, men inte på vintern när de inte har tillgång till vatten. Cementhonungen är vanligtvis bladlösshonung, som bina gör på sensommaren och tidig på hösten. En annan faktor kan vara att drottningen i en av kuberna inte producerade som hon borde. Hon lade alldeles för få ägg för att familjen skulle kunna växa sig stor och stark. Förmodligen var hon dåligt parat.

Så i våras hade vi två mycket svaga bifamiljer, vilket är alldeles för sårbart. Vi kunde lika gärna ha varit helt utan bin, och det går inte! Vi bestämde oss därför för att vi skulle investera 2025 i att konsolidera och förstärka bigården så att vi kan övervintra tre starka bifamiljer i höst.

Det innebär bland annat att vi inte har skördat och inte kommer att skörda honung i år. Bina får behålla allt, så att de har energi att bygga vax och ta hand om ynglen som behövs för att familjerna ska växa sig starka. Vi ger också extra socker i den utsträckning vi anser vara nödvändigt.

Vi har också valt att ge bina några prefabricerade vaxtavlor, som man gör i konventionell biodling. Här kompromissar vi medvetet med en av dogmerna för biodling i topplistkupa: att bina måste producera allt sitt vax själva. Vi väljer att göra detta för att de snabbare och med mindre energiförbrukning kunde expandera vaxtavlorna i kuporna, så att vi snabbt kan få upp antalet bin. Vi vet ännu inte om det här är en bra idé. Det får tiden utvisa, men än så länge verkar det fungera. Rent praktiskt skär jag till en prefabricerad vaxtavla så att den passar i topplistkupan och smälter sedan fast den i en list som jag har sågat ett spår i med bordssågen.

I kupan (nr 2), där det inte producerades tillräckligt med ägg och yngel, avlivade vi drottningen för några veckor sedan. Bina i kupan gör då en ny drottning av några av de ägg som hon hade lagt innan hon avlivades, men eftersom vi inte vill fortsätta avla på en dåligt fungerande drottning har vi lagt till en bikaka med nylagda ägg från den andra kupan (nr 1) där drottningen fungerar bra. Det tar 16 dagar för bina att göra en ny drottning och vi har nu sett att den nya drottningen har kläckts. Om några dagar ska vi titta in i kupan igen för att se om hon har varit ute och parat sig och det finns nya ägg och larver. Spännande!

Slutligen har vi gjort en avläggare. Med andra ord har vi delat en av bifamiljerna så att vi nu har tre. Nu blir det lite komplicerat, så håll tungan rätt i mun:

Från den välfungerande kupan (nr 1) har vi tagit ungefär hälften av kakorna med yngel och hälften av kakorna med pollen, nektar och honung samt drottningen och flyttat alltihop till en tredje kupa. Här kommer de att fortsätta arbeta och, med lite stöd, växa sig stora och starka. En utmaning är att alla flygbin kommer att flyga tillbaka till kupan de kom ifrån – det är så de är ”programmerade”. Särskilt i början måste vi därför se till att drottningen och de bin som ännu inte är flygbin har mat och vatten inne i kupan, eftersom de inte själv kan flyga ut och hämta det de behöver.

De bin som blev kvar i kupan (nr 1) har också mat och yngel men nu ingen drottning. I princip skulle vi kunna låta dem göra en ny drottning själva, men Christina gav mig en kurs i drottningavel i födelsedagspresent, så idag har vi lagt till en egenproducerad drottning av – förhoppningsvis – högsta kvalitet. Så här gick jag tillväga:

För ungefär en månad sedan deltog jag i en informativ och mycket trevlig kurs om drottningavel hos den lokala biodlarföreningen. Det var en fantastisk förmiddag! Vi har haft bin i 7 år nu, vilket gör det till en helt annan upplevelse att gå en kurs: som nybörjare handlar det om att lära sig hur man ska göra. Allt är nytt och okänt. Nu handlar det mer om hur man kan göra. Och hur man väver in det i de kunskaper och färdigheter man har utvecklat under åren på ett praktiskt och rimligt sätt. Det är mycket roligare än att vara nybörjare!

Sättet vi lärde oss att göra bidrottningar på är i princip detsamma som jag beskrev ovan, men mer kontrollerat: I en liten parningskupa (Apidea) sätter man några vaxplattor, lite sockerdeg som bina ska äta och en bit av en honungskaka med nylagda ägg från en bra och välfungerande bidrottning. Slutligen häller man 3-4 dl bin från en välfungerande bifamilj i parningskupan. Den lilla kupan kom hem och sattes i köksträdgården där den stod tillsammans med våra andra kupor i ett par veckor. Efter 16 dagar kunde vi se att drottningen hade kläckts – hon hade tuggat sig ut ur sin cell. Det finns ett litet galler vid ingången till kupan så att drottningen inte kan flyga ut och para sig innan vi vill att hon ska göra det. Efter ytterligare en vecka tog vi den lilla kuben med drottningen till den lokala parningsstationen där hon kunde flyga ut och para sig. Parningsstationen är ett område på en ö där man kan kontrollera att det bara finns friska, välfungerande bifamiljer. Det innebär att hon parar sig med drönare från dessa familjer, och därför kommer hennes avkomma sannolikt att ha de goda egenskaperne som vi letar efter.

Hon var på parningsstationen i 14 dagar, men redan en vecka innan hon kom hem gjorde vi den avläggare som jag beskrev ovan. Detta innebar att när vi hämtade drottningen igår var bina i kuben (nr 1) där vi tog bort drottningen redan upptagna med att göra en ny drottning. Idag kontrollerade vi parningskuben. Det fanns ägg, larver och täckt yngel, så den nya drottningen har parat sig och lägger ägg. Vi tog bort alla drottningceller i kub 1 (jag tror att det var 16 celler!) och satte dit den nya drottningen från parningskuben. Det här skulle vara det säkraste sättet att få bina att acceptera sin nya drottning. Vi märkte henne med en liten färgklick på ryggen för att göra henne lite lättare att hitta, satte henne i en liten transportbur med öppningen förseglad med sockerdeg och hängde upp buren i kupan. Nu kommer bina att äta sockerdegen inom några dagar, vilket ger dem tid att vänja sig vid drottningen, så med lite tur kommer hon att promenera ut och börja lägga ägg om några dagar utan krångel. Detta är OCKSÅ mycket spännande!

På bilden av Apidea-ramen nedan kan du se täckt yngel i mitten, stora feta larver i cellerna runt dem och ägg eller mycket små larver i cellerna runt dem.

Status i bigården just nu är att vi i kub nr 1 har en ny drottning som hänger i en transportbur, från vilken hon förhoppningsvis kommer att komma ut om några dagar. I kub nr 2 har vi troligen en ny, äggläggande drottning som har parat sig här hemma, och vi kommer att hitta och märka henne om några dagar. Kub 3 är kupan med vår ”gamla” välfungerande drottning, som vi hoppas kan sköta drottningjobbet ytterligare en vinter, trots att hon börjar bli gammal. Förhoppningsvis kommer alla tre bifamiljerna att komma igång mycket snart, så att vi till hösten kommer att ha tre kuber fulla av friska, välfungerande bin. Så ser planen ut! Honungsskörden får vänta till nästa år.

Tillägg: Det har nu gått några dagar och vi har varit i kuberna igen. I kupa 1 har den nya drottningen från kursen kommit ut ur buren och går runt och letar efter tomma celler att lägga ägg i, och i kupa 2 har vi hittad och märkt den andra nya drottningen. Det finns gott om både ägg och yngel, så hon gör sitt jobb. Den gamla drottningen finns fortfarande i kupa 3, så hon har i alla fall lyckats bli flyttad utan problem. Allt är bra! 😊