Spinatranke / rankspenat

Som følgere af bloggen vil vide, har vi fået høns. Som følgere af bloggen også vil vide, har vi i år et (for) stort problem med rådyr. Denne kombination har nu fået konsekvenser for vores ældste spinatranke-plante.

Den første slyngplante, vi plantede på Gammelgård (og i øvrigt også en af de allerførste grøntsagsplanter i det hele taget), var en spinatranke / rankspenat (Hablitzia tamnoides). Vi var slet ikke klar til at plante grøntsager ind i skovhaven, så den landede under en ung bøg nord for laden, hvor den som klatrestativ fik et gammelt rio-net, der blev sat op mellem to træstubbe, der var fældet i et par meters højde.

Der har den haft det fantastisk. Skygge, aldrig helt tørt, masser af næring i jorden (vi tror, der har været mødding i det område engang i fortiden). Etablerede sig hurtigt og vokser hvert år med 2-3 meter lange ranker op i bøgen. De seneste to år er vi forsigtigt begyndt at høste unge skud i april-maj, som vi rister på panden i lidt smør og spiser som tilbehør. Uhmmm. Men ellers er det bladene, vi har høstet løbende. Både til salater og til varme retter. Flerårige spinatblade, der vokser oppe i en bøg fra sidst på foråret til først på efteråret. Og kommer igen år efter år, uden at vi egentlig behøver at gøre andet end at høste skud eller blade, og så huske at tage frø om efteråret til at lave nye planter.

Nu har jeg flyttet den. Hvilket umiddelbart kan lyde åndssvagt, men forklaringen kommer her.

Vi har fået høns. Det område, spinatranken vokser i, skal inddrages til hønsegård. Høns kratter i jorden og i alt muligt andet og ville hurtigt have gjort kål på spinatranken. Hvis vi altså ikke have indhegnet den, så hønsene ikke kunne nå den. Men så ville vi heller ikke selv kunne nå den …

Udover spinatranken skal jeg også have flyttet ramsløg og strudsvingebregner (Matteuccia struthiopteris), men det er en anden historie – og ramsløgene skal også lige titte op ad jorden først, så jeg kan finde dem. De er på vej, så det bliver måske her i påsken.

Vi har også fået rådyr. Eller – rådyrene har for alvor fundet vores skovhave. De æder simpelthen alt grønt, der vover sig op ad jorden. Kan åbenbart meget bedre lide seombadi, havesyre og skorzonerblade end den føde, de kan finde ude i skoven. Hvilket man jo i og for sig ikke kan fortænke dem i – men det var jo ikke meningen, at skovhaven skulle være rådyrsfoderplads. Så nu er vi i fuld gang med at sætte hegn op om hele skovhaven. Bestemt ikke nogen drømmeløsning, men når nu det SKAL være, så skal vi også prøve at udnytte de øvrige muligheder, et vildthegn giver. Som fx at være et mange meter langt klatrehegn for slyngplanter som fx spinatranke.

Det første stykke hegn er nu sat op et sted, hvor en spinatrankes nederste del (nede ved jorden) vil få skygge det meste af dagen, mens bladene oppe på hegnet vil få en del sol. Og den gamle plante, som viste sig at have udviklet et vældigt solidt rodsystem, er flyttet. Så får vi se, hvad den siger til det.

En af de tykke rødder knækkede af, da jeg gravede planten op. Den ligner til forveksling de tykke rødder fra kulsukkerplanterne, som vi også graver op på samlebånd i øjeblikket for at sende til diverse kommende Bocking 14-ejere rundt om i Sverige. Kulsukker er meget enkle at formere med rodstiklinger. Man tager en stump rod og lægger den i en krukke med jord, og så kommer der efter et par måneder en ny plante op.

B14-rødder

Vi kunne derfor ikke stå for fristelsen til at prøve, om man kunne lave det samme nummer med en spinatranke-rod. Steffen lagde et par rodstumper i en krukke, og jeg lagde en stor rod i jorden i samme område, hvor jeg plantede den resterende del af den gamle plante. Så får vi se, om de vil blive til nye planter.

Sidste vinter fik jeg 5-6 planter ud af de frø, jeg såede efteråret inden, og et par stykker af dem er plantet ud rundt om i skovhaven. I efteråret såede jeg så en ny portion, og nu er der 8-10 nye planter på vej. Når de er blevet lidt større, skal de også vokse op ad det nye vildthegn. Men helt inde i skyggen under det store lindetræ. Så får vi se, hvor spinatranken trives bedst. Og hønsene kan gå amok bag laden, når vi har fået fjernet de sidste planter, vi selv vil ha’.

Som följare av bloggen vet har vi skaffat höns. Som följare av bloggen också vet har vi i år ett (för) stort problem med rådjur. Denna kombination har nu fått konsekvenser för vår äldsta rankspenat.

Den första klätterväxt vi planterade på Gammelgård (och för övrigt också en av de allra första grönsaksväxterna överhuvudtaget) var en rankspenat (Hablitzia tamnoides). Vi var inte alls redo att plantera in grönsaker i skogsträdgården då, så den hamnade under en ung bok norr om ladan. Som klätterstöd fick den ett gammalt armeringsnät som sattes upp mellan två trädstubbar som kapats på ett par meters höjd.

Där har den haft det fantastiskt. Skugga, aldrig helt torrt och massor av näring i jorden (vi tror att det har funnits en gödselstack i det området förr i tiden). Den etablerade sig snabbt och växer varje år med 2–3 meter långa rankor upp i boken. De senaste två åren har vi försiktigt börjat skörda unga skott i april–maj, som vi fräser i pannan med lite smör och äter som tillbehör. Mums! Men annars är det bladen vi har skördat löpande, både till sallader och till varma rätter. Fleråriga spenatblad som växer uppe i en bok från senvåren till tidig höst. Och de kommer igen år efter år utan att vi egentligen behöver göra annat än att skörda skott eller blad, och så komma ihåg att ta frö på hösten för att driva upp nya plantor.

Nu har jag flyttat den. Vilket omedelbart kan låta dumt, men här kommer förklaringen:

Vi har skaffat höns. Området där rankspenaten växer ska bli hönsgård. Höns krafsar i jorden och i allt möjligt annat och skulle snabbt ha gjort slut på rankspenaten – om vi inte hade hägnat in den så att hönsen inte kom åt den. Men då skulle vi inte heller ha kommit åt den själva …

Utöver rankspenaten ska jag också flytta ramslök och strutbräken (Matteuccia struthiopteris), men det är en annan historia – och ramslöken måste titta upp ur jorden först så att jag hittar den. Den är på väg, så det blir kanske nu under påsken.

Vi har också fått rådjur. Eller rättare sagt – rådjuren har på allvar hittat vår skogsträdgård. De äter helt enkelt allt grönt som vågar sig upp ur jorden. De verkar tycka mycket bättre om seombadi, ängssyra och svartrotsblad än den föda de hittar ute i skogen. Vilket man i och för sig inte kan klandra dem för – men det var ju inte meningen att skogsträdgården skulle vara en foderplats för rådjur. Så nu är vi i full gång med att sätta upp stängsel runt hela skogsträdgården. Bestämt ingen drömlösning, men när det nu MÅSTE göras ska vi också försöka utnyttja de möjligheter som ett viltstängsel ger – som till exempel att fungera som ett många meter långt klätterstöd för klängväxter som rankspenat.

Den första biten stängsel är nu uppsatt på en plats där rankspenatens nedersta del (nere vid jorden) får skugga under största delen av dagen, medan bladen uppe på stängslet får en del sol. Och den gamla plantan, som visade sig ha utvecklat ett väldigt gediget rotsystem, har flyttats. Så får vi se vad den tycker om det.

En av de tjocka rötterna gick av när jag grävde upp plantan. Den liknar förvånansvärt mycket de tjocka rötterna från vallörtsplantorna, som vi också gräver upp på löpande band just nu för att skicka till diverse blivande Bocking 14-ägare runt om i Sverige. Vallört är väldigt enkel att föröka med rotsticklingar. Man tar en bit rot och lägger den i en kruka med jord, och efter ett par månader kommer det upp en ny planta.

B14-rødder

Vi kunde därför inte motstå frestelsen att prova om man kunde göra samma sak med en rankspenat-rot. Steffen lade ett par rotbitar i en kruka, och jag lade en stor rot i jorden i samma område där jag planterade resten av den gamla plantan. Så får vi se om de blir till nya plantor.

Förra vintern fick jag 5–6 plantor från fröna jag sådde hösten innan, och ett par av dem är utplanterade på olika ställen i skogsträdgården. I höstas sådde jag en ny omgång, och nu är 8–10 nya plantor på väg. När de har blivit lite större ska även de få växa uppför det nya viltstängslet, men helt inne i skuggan under den stora linden. Då får vi se var rankspenaten trivs bäst. Och hönsen kan gå bärsärk bakom ladan när vi väl har fått bort de sista plantorna som vi själva vill ha.