Hønseharmoni

Vi har nu haft skånske blomsterhøns i knap fire måneder, og der er allerede sket store forandringer i flokken.

Sidst jeg skrev om hønsene, havde vi en grum mistanke om, at en af hønerne var en hane. Den mistanke blev efterhånden bekræftet, og de to haner brugte mere og mere krudt på at slås. Det gad vi ikke. En flok med to haner og tre høner er simpelthen ikke harmonisk. Tre høner er også for lidt, hvis man gerne vil være selvforsynende med æg og også gerne vil lade en eller to af hønerne ruge kyllinger ud til foråret. Noget måtte ske.

Sidst i oktober tilbød Emelie og Vincent to høner mere fra den samme flok som de første, ovenikøbet leveret på Gammelgård. Meget hyggeligt!! Det var sådan en fornøjelse at have Emelie i praktik for to år siden, og vi har besøgt dem et par gange på deres egen lille gård nu. Lille Hilma på alder med vores egen Sofus er siden kommet til, og hun vandrede fornøjet rundt på Gammelgård og plukkede af de sidste skovjordbær og hindbær.

Emelie og Vincent var helt enige med os i, at den ene høne var en hane – men til gengæld absolut uenige i, at det var den, der skulle overleve en haneslagt. De var ret overraskede over, hvor lille og uudviklet han var for sin alder, og ikke et splitsekund i tvivl om, at de ville satse på den store hane. Så det gjorde vi.

Samme aften, efter at hønsene var hoppet på pinden, sneg vi os ind i hønsehuset og pillede ‘lillehanen’ ned fra pinden. Det var han ikke vildt begejstret for, men faldt hurtigt til ro i mit greb. Jeg bar ham ud på gårdspladsen, og Steffen lukkede døren til de andre høns, så de kunne få nattero igen.

Vi havde forberedt en huggeblok og en spand, og Steffen havde slebet øksen og fundet en god, tyk pind frem til at gokke ham i hovedet med. Det gik hurtigt, og jeg tror ikke, han nåede at fatte ret meget af, hvad der skete. Gok i hovedet, så han blev bevidstløs, hovedet ned på huggeblokken og af med det med øksen. Tog det et minut? Næppe.

Derefter holdt jeg ham med halsen nedad over spanden, så blodet kunne rende derned i stedet for ud på græsset. Bagefter bar jeg ham ind i laden, hvor vi havde forberedt en plads med en stol at sidde på, en presenning og en papkasse til fjerene. Steffen kom med en stor spand med varmt vand (ikke kogende, men heller ikke håndvarmt – man anbefaler 80 grader. Vi målte dog ikke temperaturen), og så dyppede jeg hanen ned i spanden et par gange. Det løsner fjerene, og så var det bare at gå i gang med at plukke.

De forrige gange, vi har håndteret døde hanekyllinger, har vi fået dem af andre, og de var således ikke helt nyslagtede. Derfor har vi flået dem i stedet for at plukke dem. Men så friskslagtet, som lillehanen var, var det slet ikke noget problem at få fjerene af. Da de fleste fjer var fjernet fra kroppen, tog jeg den ind i køkkenet og overlod den til Steffen, der så fjernede resten og tog indmaden ud.

Knap et kg fin og frisk unghane blev det til. Ikke nogen imponerende vægt, hans alder taget i betragtning, så jeg tror, det var rigtigt at satse på den store hane. Lillehanens gener var vist ikke noget at give videre. Og en god suppe blev han til, den ringe vægt til trods. Vældigt fint og smagfuldt kød.

De to nye høner fik to dage i bur inde i hønsehuset. Så lukkede jeg dem ud til de andre. Det gik ikke helt stille for sig, der skulle jo lige etableres en ny hakkeorden. Men allerede efter et par dage var der fred i flokken igen, og selv natpinden i hønsehuset fik de nye adgang til allerede efter et par nætter.

Hanen blev pludselig en helt anden, nu hvor han ikke skulle fokusere så meget på lillehanens udfordringer. Trådte så at sige i karakter og tog lederskab, hvilket han ikke havde gjort tidligere. Hans svage position i flokken i starten var grunden til, at jeg først syntes, at det var ham, der skulle lade livet. Men nu blev han en helt anden. Sååå fin.

Hanen med de to nye høner

Da først den nye hakkeorden mellem hønerne var etableret, gik de to nye høner i gang med at lære de gamle høns nye kunster. Midt i hønsegården stod en ung røn, som Steffen havde skåret ned, da han lagde tag på hønsegården. Han havde efterladt en lang gren, som hang mere eller mindre vandret ud fra den afkortede stamme i cirka halvanden meters højde. Den havde ikke hidtil interesseret nogen af de første høns – men de to nye høner fløj ret hurtigt derop og satte sig til rette. De gamle stod under dem og gloede – men der gik ikke længe, før alle hønsene gerne ville op og sidde. Hvilket der jo ikke var plads til. Så nu har Steffen sat et par bukke ind til dem, som er vældigt populære. Høns kan åbenbart rigtig godt lide at sidde oppe og have overblik.

En sti ind til grenen og bukken blev da også prioriteret højt, da vi efterhånden havde fået gravet os selv og bilen fri af de snemasser, der faldt i starten af december. Taget over de første meter af hønsegården kom rigtig til sin ret, men ikke desto mindre var pladsen, de kunne røre sig på ude, blevet en anelse begrænset!

Flokken er harmonisk nu, og selvom de stadig ikke er håndtamme, kan vi komme tættere og tættere på. En trillebør med et hvilket som helst indhold er stadig vældigt populært – og så elsker de som sagt at få et neg hør at plukke i. Jeg har også tørrede neg af stolthenriks gåsefod og brændenælder, de får at supplere hønsefoderet med. Og så er de helt vilde med, hvad jeg nu kan finde af grønt i skovhaven, nu hvor sneen er smeltet igen.

Desværre er der ikke så meget – rådyrene har virkelig taget for sig. Men havde der ikke været rådyr, ville vi have haft både kål, seombadi og sibirisk vinterportulak at fodre dem med.

Der står desværre hegn om skovhaven på næste års projektliste!

Nu mangler vi bare, at hønerne skal begynde at lægge æg. Men det kan være, vi må vente på den oplevelse, til dagene begynder at være lidt længere igen. Om en uge vender det, og det gør bestemt ikke noget.

Vi har nu haft skånska blommehöns i knappt fyra månader, och det har redan skett stora förändringar i flocken.

Senast jag skrev om hönsen hade vi en stark misstanke om att en av hönorna var en tupp. Den misstanken blev så småningom bekräftad, och de två tupparna lade mer och mer energi på att slåss. Det ville vi inte ha. En flock med två tuppar och tre hönor är helt enkelt inte harmonisk. Tre hönor är också för lite om man vill vara självförsörjande på ägg och dessutom låta en eller två av hönorna ruva fram kycklingar till våren. Något var tvunget att hända.

I slutet av oktober erbjöd Emelie och Vincent två hönor till från samma flock som de första, dessutom levererade till Gammelgård. Mycket trevligt!! Det var ett sådant nöje att ha Emelie som praktikant för två år sedan, och vi har besökt dem ett par gånger på deras egen lilla gård nu. Lille Hilma, i samma ålder som vår egen Sofus, har tillkommit sedan sist, och hon vandrade nöjt runt på Gammelgård och plockade av de sista smultronen och hallonen.

Emelie och Vincent var helt eniga med oss om att den ena hönan var en tupp – men däremot absolut oeniga om att det var den som skulle få överleva en tuppslakt. De var ganska överraskade över hur liten och outvecklad han var för sin ålder, och inte ett dugg tveksamma om att de ville satsa på den stora tuppen. Så det gjorde vi.

Samma kväll, efter att hönsen hade hoppat upp på sittpinnen, smög vi oss in i hönshuset och lyfte ner “lilltuppen”. Det var han inte jätteförtjust i, men han lugnade ner sig snabbt i mitt grepp. Jag bar ut honom på gårdsplanen och Steffen stängde dörren till de andra hönsen så att de kunde få nattro igen.

Vi hade förberett en huggkubbe och en hink, och Steffen hade slipat yxan och tagit fram en bra, tjock pinne att bedöva honom med. Det gick snabbt, och jag tror inte att han hann fatta mycket av vad som hände. Ett slag i huvudet så att han blev medvetslös, ner med huvudet på huggkubben och av med det med yxan. Tog det en minut? Knappast.

Därefter höll jag honom med halsen nedåt över hinken så att blodet kunde rinna ner där i stället för ut på gräset. Efteråt bar jag in honom i ladan där vi hade förberett en plats med en stol att sitta på, en presenning och en pappkartong för fjädrarna. Steffen kom med en stor hink med varmt vatten (inte kokande, men heller inte bara ljummet – man rekommenderar 80 grader, men vi mätte inte temperaturen), och så doppade jag tuppen i hinken ett par gånger. Det löser upp fjädrarna, och sedan var det bara att sätta igång och plocka.

De tidigare gångerna vi har hanterat döda ungtuppar har vi fått dem av andra, och de var därför inte helt nyslaktade. Därför har vi flått dem i stället för att plocka dem. Men så nyslaktad som lilltuppen var, var det inga som helst problem att få av fjädrarna. När de flesta fjädrarna var borta från kroppen tog jag in den i köket och lämnade över den till Steffen, som tog bort resten och tog ur inälvorna.

Knappt ett kilo fin och färsk ungtupp blev resultatet. Ingen imponerande vikt med tanke på hans ålder, så jag tror det var rätt beslut att satsa på den stora tuppen. Lilltuppens gener var nog inget att föra vidare. Men en god soppa blev han, trots den låga vikten. Väldigt fint och smakrikt kött.

De två nya hönorna fick sitta två dagar i bur inne i hönshuset. Sedan släppte jeg ut dem till de andra. Det gick inte helt lugnt till, en ny hackordning skulle ju etableras. Men redan efter ett par dagar var det fred i flocken igen, och till och med sittpinnen i hönshuset fick de nya tillgång till redan efter ett par nätter.

Tuppen blev plötsligt en helt annan nu när han inte behövde fokusera så mycket på lilltuppens utmaningar. Han “klev in i handlingen” så att säga och tog ledarskap, vilket han inte hade gjort tidigare. Hans svaga position i flocken i början var anledningen till att jag först tyckte att det var han som skulle slaktas. Men nu blev han en helt annan. Sååå fin.

Hanen med de to nye høner

To af de gamle høner

När väl den nya hackordningen mellan hönorna var etablerad började de två nya hönorna lära de gamla hönorna nya konster. Mitt i hönsgården stod en ung rönn som Steffen hade skurit ner när han lade tak på hönsgården. Han hade lämnat kvar en lång gren som hängde mer eller mindre vågrätt ut från den kapade stammen på cirka en och en halv meters höjd. Den hade hittills inte intresserat någon av de första hönsen – men de två nya hönorna flög ganska snabbt upp dit och satte sig till rätta. De gamla stod under dem och glodde – men det dröjde inte länge förrän alla hönsen ville upp och sitta. Vilket det ju inte fanns plats för. Så nu har Steffen satt in ett par bockar till dem, som är väldigt populära. Höns tycker uppenbarligen mycket om att sitta högt och ha överblick.

En stig in till grenen och bocken prioriterades också högt när vi väl hade lyckats gräva fram oss själva och bilen ur snömassorna som föll i början av december. Taket över de första metrarna av hönsgården kom verkligen till sin rätt, men icke desto mindre hade ytan de kunde röra sig på ute blivit en aning begränsad!

Flocken är harmonisk nu, och även om de fortfarande inte är handtama kan vi komma närmare och närmare. En skottkärra med vilket innehåll som helst är fortfarande väldigt populärt – och så älskar de som sagt att få en kärve lin att plocka i. Jag har också torkade kärvar av lungrot och brännässlor som de får för att komplettera hönsfodret. Och så är de helt galna i vad jag nu kan hitta av grönt i skogsträdgården nu när snön har smält igen.

Tyvärr finns det inte så mycket – rådjuren har verkligen tagit för sig. Men om det inte hade varit för rådjuren skulle vi ha haft både kål, seombadi och sibirisk vinterportlak att mata dem med.

Hägn runt skogsträdgården står tyvärr på nästa års projektlista!

Nu väntar vi bara på att hönorna ska börja lägga ägg. Men det kan hända att vi får vänta på den upplevelsen tills dagarna börjar bli lite längre igen. Om en vecka vänder det, och det gör absolut ingenting.