Årets kartoffelhøst – en dobbelt glæde

2021 er første år, vi dyrker kartofler helt oppe i trekanten. Det bliver ikke sidste gang!

Allerede i januar gik jeg i gang med årets kartoffelproduktion. Jeg var alene på Gammelgård og manglede desperat let-overskuelige udeprojekter, så jeg udnyttede glad to korte perioder med opholdsvejr til at lægge aviser og hø i to rektangulære bede mellem vores nyplantede nøddebuske.

I april var det så som forventet superenkelt at lægge kartofler: Et lille hul i avisen med planteskeen, ned på jorden med kartoflen, og på med mere hø. Alle læggekartoflerne var egne kartofler i år – enten små kartofler (som var for besværlige i køkkenet) eller kartofler, der var blevet grønne. De havde ligget i kælderen vinteren over og var så lagt til forspiring i et køligt vindue et par uger inden, de skulle lægges.

Kartoflerne passede sig selv over sommeren, bortset fra en ekstra hypning med hø i juni. Første weekend i oktober var vi så klar til årets kartoffelhøst. Også den skulle i år være lidt anderledes. Vores gode venner fra lidt længere inde i skoven, Anna-Lena og Håkan, har også fået lyst til at lave skovhave og vil inspireret af Gammelgård skovhave også lægge ud med at kvæle kvikgræs. Så vi aftalte simpelthen to fælles arbejdsdage i oktober til projekt ‘død over kvikken’.

På Gammelgård var det første weekend i oktober. Vi lagde ud med at hente endnu et par læs hø fra den gamle lade, og efter en suppe-pause midt på dagen gik vi så i gang med at afdække kartoffelmarken i trekanten og ‘plukke kartofler’. To store trillebørfulde kartofler blev det til, som blev lagt til tørre på ladegulvet inden de blev sorteret og lagt i tremmekasser i det store, kolde kælderrum.

Maaange kilo kartofler, som kommer til at række hele vinteren. Luksus. Dagene efter kartoffelhøsten vrikkede jeg jorden igennem med en greb og samlede enkelte oversete kartofler ind, og dækkede så begge bede igen med både aviser og hø.

Kvikken var ikke helt død, og nu er bedet allerede klar til næste forårs kartoffellægning. Det bliver nemmere og nemmere!

To uger senere var det tid til en tørn hos Anna-Lena og Håkan i Rishult. Deres kartofler (som ikke var så mange) var allerede høstet, så vi fokuserede i stedet på at få dækket to bede med aviser og hø og gangene omkring dem med dug og flis.

Nu skal også de to bede hvile over vinteren, og så kan der dyrkes kartofler i dem til næste sommer. Efter en kold dag i den kommende skovhave gjorde det godt med en god lammegryde og et glas rødvin inde ved brændeovnen!

Vi har ikke tidligere på den måde udvekslet arbejdsindsats med andre – men det var både forbavsende effektivt og meget hyggeligt. På en eller anden måde når man mere end dobbelt så meget, når man er dobbelt så mange! Det bliver bestemt heller ikke sidste gang, vi gør det.

Og så er det sjovt, at der begynder at komme flere skovhaver i lokalområdet. Jo flere der eksperimenterer, des flere er der at udveksle gode og dårlige erfaringer med.

2021 är första året vi odlar potatis ända uppe i trekanten. Det blir inte sista gången!

Redan i januari satte jag igång med årets potatisproduktion. Jag var ensam på Gammelgård och behövde desperat lättöverskådliga utomhusprojekt, så jag utnyttjade tacksamt två korta perioder med uppehållsväder till att lägga tidningar och hö i två rektangulära bäddar mellan våra nyplanterade nötbuskar.

I april var det, precis som förväntat, superenkelt att sätta potatis: Ett litet hål i tidningen med planteringsspaden, ner på jorden med potatisen och på med mer hö. Alla sättpotatisar var egenodlade i år – antingen småpotatisar (som var för krångliga i köket) eller potatisar som blivit gröna. De hade legat i källaren över vintern och lades sedan på förgroning i ett svalt fönster ett par veckor innan de skulle sättas.

Potatisen skötte sig själv under sommaren, bortsett från en extra kupning med hö i juni. Första helgen i oktober var vi redo för årets potatisskörd. Även den skulle vara lite annorlunda i år. Våra goda vänner från lite längre in i skogen, Anna-Lena och Håkan, har också blivit sugna på att anlägga en skogsträdgård och vill, inspirerade av Gammelgård, börja med att kväva kvickroten. Så vi bestämde oss helt enkelt för två gemensamma arbetsdagar i oktober för projektet “död åt kvickroten”.

På Gammelgård var det första helgen i oktober. Vi började med att hämta ytterligare ett par lass hö från den gamla ladan, och efter en soppa-paus mitt på dagen satte vi igång med att täcka av potatislandet i trekanten och “plocka potatis”. Det blev två stora skottkärror fulla med potatis, som lades på tork på ladugårdsgolvet innan de sorterades och lades i backar i det stora, kalla källarrummet.

Mååånga kilon potatis som kommer att räcka hela vintern. Lyx. Dagarna efter potatisskörden gick jag igenom jorden med en grep och samlade in enstaka bortglömda potatisar, och täckte sedan båda bäddarna igen med både tidningar och hö.

Kvickroten var inte helt död, och nu är bädden redan redo för nästa vårs potatissättning. Det blir enklare och enklare!

Två veckor senare var det dags för ett arbetspass hos Anna-Lena och Håkan i Rishult. Deras potatisar (som inte var så många) var redan skördade, så vi fokuserade istället på att täcka två bäddar med tidningar och hö, samt gångarna runt dem med markduk och flis.

Nu ska även de två bäddarna vila över vintern, så att det kan odlas potatis i dem nästa sommar. Efter en kall dag i den blivande skogsträdgården satt det fint med en god lammgryta och ett glas rödvin framför braskaminen!

Vi har inte tidigare bytt arbetsinsatser med andra på det här sättet – men det var både förvånansvärt effektivt och väldigt trevligt. På något sätt hinner man mer än dubbelt så mycket när man är dubbelt så många! Det blir definitivt inte sista gången vi gör det.

Och så är det roligt att det börjar dyka upp fler skogsträdgårdar i lokalområdet. Ju fler som experimenterar, desto fler finns det att utbyta både goda och dåliga erfarenheter med.