Dannelse på Gammelgård

Jeg har et helt fantastisk arbejde, både når jeg ‘laver Gammelgård’, og når jeg laver oversættelser og korrekturlæsning.

Bøger har været min allerstørste fornøjelse, siden jeg lærte at læse som 6-årig – og at praktisere bæredygtighed her på Gammelgård, hvad enten det er i skov- eller køkkenhaven eller i de forskellige håndværksprojekter på gården, giver mig en så fin mulighed for at kombinere al den tankevirksomhed, læsningen stimulerer, med praktisk udførelse. Og har samtidig været min redning fra den stress og frustration, jeg oplevede i mine tidligere jobs, hvor min egen praksis var meget langt væk.

Det er ikke altid, min korrekturlæsning handler om noget, der er direkte relevant for skovhaver og håndværksprojekter ;-), men indimellem kan man snildt overføre diverse filosofiske, pædagogiske, ledelsesmæssige, organiseringsmæssige osv. betragtninger til det praktiske arbejde. I hvert fald når man har en så krøllet hjerne som min!

Og nu har en af mine korrekturopgaver ført endnu en dimension til dette for mig helt ideelle match. Jeg læste for nylig en antologi om dannelse, redigeret af Svend Brinkmann, Thomas Aastrup Rømer og Lene Tanggaard. Sidste chance, hedder den. I den er der et kapitel af Lene Tanggaard, Dannelse former os som ‘hele’ mennesker, som jeg kunne citere lange passager fra! Jeg vil begrænse mig til et par stykker …

Lene citerer fra en klumme i Mandag Morgen, skrevet af Ulla Ræbild og Karen Marie Hasling fra Designskolen Kolding. De skriver om bæredygtighed, og straks bliver mit fokus jo ekstra skærpet. Især da jeg finder ud af, at de skriver om bæredygtighed i praksis (som de, der har kendt mig længe, vil vide er en helt særlig kæphest for mig). Efter aftale med Lene gengiver også jeg citatet her:

Som samfund giver vi ikke vores unge (eller borgere i det hele taget) ret mange muligheder for at udøve praktisk bæredygtighed. Vi giver dem, over en bred kam, ikke de livsfærdigheder, der skal til for at praktisere bæredygtighed som borger. De har for eksempel ingen viden og kunnen i forhold til at vælge og vedligeholde materialer, de har ikke eksperimenteret med at ‘hacke’ ting og lave nye ting ud af gamle ting, de har ikke lært at reparere elkedlen og deres tøj, de ved ikke, hvordan man skaber biodiversitet i parcelhushaven og i parken. De har ikke lært at agere på et praktisk dagligt plan. De har lært, at de kan forbruge sig til bæredygtighed, og der er de unge kloge nok til at se, at det nok ikke er vejen frem. Men hvad er så vejen? (Ræbild & Hasling 2020)

Lene følger op med en kommentar lidt længere henne i kapitlet, som jeg også vil citere, fordi jeg er SÅ enig:

Jeg vil vove at påstå, at det at turde bryde et meget stort problem ned i konkrete handlinger er et godt bud (blandt flere andre) på, hvad det sige at være dannet i dag. Modet til at konkretisere er et udtryk for at kunne placere sig selv i forhold til andre og at kunne se ting i sammenhæng. Det er derfor, at dannelse også er at kunne sætte handling bag ordene og at kunne mestre helt dagligdags praktiske opgaver. (Tanggaard 2021)

Når jeg hører eller læser diverse skåltaler – hvad enten de kommer fra politikere, ledere eller demonstranter – så plejer min standardreaktion (enten højlydt eller bare inden i mig selv) at være: Jamen, hvad betyder det i praksis? Vi skal forbruge mindre, vi skal spare på energien, vi skal spise mere klimavenligt, vi skal reducere CO2-udledningerne, … (fortsæt selv). Men i praksis – i din og min og alle andres hverdag – hvad indebærer det så? Hvad indebærer det i form af helt konkrete valg (og fravalg) og handlinger? Hvis altså ikke det bare skal være vores alle sammens bla bla bla (for nu også at citere Greta, nu jeg er i gang med citaterne).

Det er blevet meget moderne (blandt andet blandt unge demonstranter – og ja, jeg har også læst korrektur på Esther Michelsen Kjeldahls Vi er sammen om at mærke det, som jeg blev mega-irriteret over!) at understrege, at det ikke er individet, der skal bære ansvaret for at redde jorden, men at ansvaret ligger hos ‘systemet’ (statsmagten, kapitalismen, de store virksomheder, …). En helt sindssyg dikotomi, som jeg ikke kan være mere uenig i. Du får da aldrig nogensinde ‘systemet’ til at ville ændre noget som helst for alvor, hvis ikke borgerne selv er interesserede i og indstillede på at praktisere de praktiske konsekvenser af forandringerne og dermed demonstrerer for systemet, at politikerne ikke risikerer noget til næste valg ved at være fortaler for radikale forandringer (altså konkrete forandringer, også dem, der måske er lidt småubehagelige og knap så bekvemme), og at virksomhederne ikke risikerer at gå konkurs ved at tilbyde andre typer af produkter og ydelser (og ophøre med at tilbyde dem, der er populære, men omverdensskadelige).

Jeg er dog enig med Esther i, at en 100% privat bæredygtighedspraksis i hverdagen ikke er nok til at ‘redde verden’. Det vil simpelthen gå for langsomt, hvis vi alle helt for os selv skal ‘danne os selv’ (nu er jeg ovre i Lenes dannelsesbegreb). Dels skal systemet bakke op på alle mulige måder og gøre det så let som muligt for os alle sammen at blive praktiske udøvere af alle bæredygtighedsidealerne (blandt andet i skolerne, men også gennem alle de incitamenter, vi får gennem fx afgifter, tilskud, restriktioner og muligheder). Og dels skal vi danne hinanden. Dvs. inspirere og udfordre og invitere hinanden alle sammen til at finde nye, smarte løsninger og få nye, mere bæredygtige kundskaber og vaner.

Og så er vi tilbage på Gammelgård. Som jo ikke bare er vores egen helt private nussen omkring inde og ude. Men hvor vi aktivt rækker hånden ud til andre og inviterer dem til at være med i udforskningen og deler vores egne eksperimenter, succeser og fejltagelser – via bloggen, artikler, forelæsninger, studiecirkler, fælles arbejdsdage, praktikantforløb, rundvisninger i skovhaven, samtaler med børnebørnene over solbærplukning osv. osv. Som alle handler om det, der for os er kernen i det hele: Hvad betyder det i praksis? Hvordan gør man det så i praksis?? Og hvordan hænger praksis sammen med de overordnede målsætninger?

Praktikanter på feltøvelse

Svampepodning i studiecirklen

Jeg vil vove at påstå, at DET er i hvert fald en del af vejen frem. Og glædes inderligt, hver gang vi gør nye bekendtskaber, der gerne vil være med.

• Ræbild, U & Hasling, K.M. (2020). Bæredygtighed. Mandag Morgen
• Tanggaard, L. (2021). Dannelse former os som ‘hele’ mennesker. I: Brinkmann, Rømer & Tanggaard, Sidste chance. Aarhus: Klim

Jag har ett helt fantastiskt arbete, både när jag “gör Gammelgård” och när jag gör översättningar och korrekturläsning. Böcker har varit min allra största glädje sedan jag lärde mig läsa som sexåring – och att praktisera hållbarhet här på Gammelgård, oavsett om det är i skogs- eller köksträdgården eller i gårdens olika hantverksprojekt, ger mig en så fin möjlighet att kombinera all den tankeverksamhet som läsningen stimulerar med praktiskt utförande. Det har samtidigt varit min räddning från den stress och frustration jag upplevde i mina tidigare jobb, där min egen praktik var väldigt långt borta.

Det är inte alltid min korrekturläsning handlar om något som är direkt relevant för skogsträdgårdar och hantverksprojekt ;-), men emellanåt kan man enkelt överföra diverse filosofiska, pedagogiska, ledarskapsmässiga och organisatoriska betraktelser till det praktiska arbetet. I varje fall när man har en så “krokig” hjärna som min!

Nu har ett av mina korrekturuppdrag tillfört ännu en dimension till denna för mig helt ideala matchning. Jag läste nyligen en antologi om bildning (dannelse), redigerad av Svend Brinkmann, Thomas Aastrup Rømer och Lene Tanggaard. Sidste chance heter den. I den finns ett kapitel av Lene Tanggaard, Dannelse former os som ‘hele’ mennesker, som jag skulle kunna citera långa passager ur! Jag ska begränsa mig till ett par stycken…

Lene citerar från en krönika i Mandag Morgen, skriven av Ulla Ræbild och Karen Marie Hasling från Designskolan i Kolding. De skriver om hållbarhet, och genast skärps mitt fokus extra mycket. I synnerhet när jag inser att de skriver om hållbarhet i praktiken (vilket de som känt mig länge vet är en rejäl käpphäst för mig). Efter avtal med Lene återger även jag citatet här:

Som samhälle ger vi inte våra unga (eller medborgare överlag) särskilt många möjligheder att utöva praktisk hållbarhet. Vi ger dem, överlag, inte de livsfärdigheter som krävs för att praktisera hållbarhet som medborgare. De har till exempel ingen kunskap eller förmåga när det gäller att välja och underhålla material, de har inte experimenterat med att “hacka” saker och skapa nya saker av gamla, de har inte lärt sig att reparera vattenkokaren eller sina kläder, de vet inte hur man skapar biodiversitet i villaträdgården eller i parken. De har inte lärt sig att agera på ett praktiskt vardagligt plan. De har lärt sig att de kan konsumera sig till hållbarhet, och där är de unga kloka nog att se att det nog inte är vägen framåt. Men vad är då vägen? (Ræbild & Hasling 2020)

Lene följer upp med en kommentar lite längre fram i kapitlet som jag också vill citera, eftersom jag är SÅ enig:

Jag vill påstå att det att våga bryta ner ett mycket stort problem till konkreta handlingar är ett bra bud (bland flera andra) på vad det innebär att vara bildad idag. Modet att konkretisera är ett uttryck för att kunna placera sig själv i förhållande till andra och att kunna se saker i ett sammanhang. Det är därför bildning också handlar om att kunna sätta handling bakom orden och att kunna bemästra helt vardagliga praktiska uppgifter. (Tanggaard 2021)

När jag hör eller läser diverse högtidstal – oavsett om de kommer från politiker, ledare eller demonstranter – brukar min standardreaktion (antingen högljutt eller bara inom mig själv) vara: “Jaha, men vad betyder det i praktiken?”. Vi ska konsumera mindre, vi ska spara energi, vi ska äta mer klimatvänligt, vi ska reducera CO2-utsläppen… (fortsätt själv). Men i praktiken – i din och min och alla andras vardag – vad innebär det då? Vad innebär det i form av helt konkreta val (och bortval) och handlingar? Om det inte bara ska vara allas vårt “bla bla bla” (för att även citera Greta, när jag ändå är igång med citaten).

Det har blivit väldigt modernt (bland annat bland unga demonstranter – och ja, jag har också läst korrektur på Esther Michelsen Kjeldahls Vi er sammen om at mærke det, som jag blev mega-irriterad på!) att understryka att det inte är individen som ska bära ansvaret för att rädda jorden, utan att ansvaret ligger hos “systemet” (statsmakten, kapitalismen, de stora företagen…). En helt vansinnig diktomi som jag inte kan hålla med mindre om. Du får väl aldrig någonsin “systemet” att vilja ändra på något på allvar om inte medborgarna själva är intresserade av och inställda på att praktisera de faktiska konsekvenserna av förändringarna. På så sätt demonstrerar man för systemet att politikerna inte riskerar något i nästa val genom att förespråka radikala förändringar (alltså konkreta förändringar, även de som kanske är lite obekväma), och att företagen inte riskerar att gå i konkurs genom att erbjuda andra typer av produkter och tjänster.

Jag är dock enig med Esther om att en 100 % privat hållbarhetspraktik i vardagen inte räcker för att “rädda världen”. Det går helt enkelt för långsamt om vi alla helt för oss själva ska “bilda oss själva” (för att återgå till Lenes bildningsbegrepp). Dels måste systemet backa upp på alla möjliga sätt och göra det så lätt som möjligt för oss alla att bli praktiska utövare av hållbarhetsidealen (bland annat i skolorna, men också genom alla incitament vi får via t.ex. avgifter, bidrag, restriktioner och möjligheter). Och dels måste vi bilda varandra. Det vill säga inspirera, utmana och bjuda in varandra till att hitta nya, smarta lösningar och få nya, mer hållbara kunskaper och vanor.

Och så är vi tillbaka på Gammelgård. Som ju inte bara är vårt eget helt privata påtande inne och ute. Utan där vi aktivt räcker ut handen till andra och bjuder in dem att vara med i utforskandet och delar med oss av våra egna experiment, framgångar och misslyckanden – via bloggen, artiklar, föreläsningar, studiecirklar, gemensamma arbetsdagar, praktikantperioder, rundvisningar i skogsträdgården, samtal med barnbarnen över vinbärsplockning osv. Allt handlar om det som för oss är kärnan i det hela: Vad betyder det i praktiken? Hur gör man det rent praktiskt?? Och hur hänger praktiken ihop med de övergripande målsättningarna?

Praktikanter på feltøvelse

Jag vågar påstå att DETTA i varje fall är en del av vägen framåt. Och jag gläds innerligt varje gång vi får nya bekantskaper som vill vara med.

• Ræbild, U & Hasling, K.M. (2020). Bæredygtighed. Mandag Morgen
• Tanggaard, L. (2021). Dannelse former os som ‘hele’ mennesker. I: Brinkmann, Rømer & Tanggaard, Sidste chance. Aarhus: Klim