Høns på Gammelgård

Vi har haft høns knap to måneder nu, og vi har bestemt ikke fortrudt! Vi er stadig ved at lære hinanden at kende, og de er helt afgjort ikke tamme endnu! …, men jeg tror, de trives med deres nye hjem – og vi trives helt afgjort med dem.

Hverken Steffen eller jeg har haft høns før, som vi selv havde ansvar for, så der er meget, vi skal lære.Vi har naturligvis (da det nu engang er vores læringsstil) læst en hel masse – men ved jo også godt, at det er den praktiske erfaring med at have dem, der for alvor lærer os at have høns. Så vi observerer og evaluerer dagligt. Alene det er en kæmpe fornøjelse for sådan nogle som os.

Ligesom med det meste andet (skovhaver fx) kan der være mange forskellige årsager til at have høns i haven. Folks prioriteringer er jo forskellige. Men jeg tror ikke, der er nogen, der har høns, der ikke bryder sig om at have høns. Så en vigtig årsag (for de fleste) er naturligvis, at det er rart/hyggeligt/fornøjeligt. Det er det sandelig også for os.

Dernæst er en vigtig årsag for langt de fleste naturligvis at få æg – det er nok ikke flertallet af hønseejere, der har høns uden at ville have æg. Vores høns lægger ikke æg endnu, men vi har selvfølgelig også et højt prioriteret mål om at få æg. Helst æg nok til at være selvforsynende med æg det meste af året. Det kræver nok flere høner end de tre, vi har nu (vi fik fire høner og en hane – men en af hønerne har vist sig formentlig at være en hane …), så vi håber at få kyllinger (og gerne hønekyllinger) næste år.

Nysgerrig unghane

Lidt længere nede ad listen for de fleste ligger kødproduktionen. Faktisk kender jeg en del hønseejere, der ikke spiser deres høns og kyllinger, når de er nødt til at slagte dem. Ofte har jeg indtryk af, at de synes, de ‘kender dem for godt’ til at ville spise dem, men jeg er også stødt på dem, der synes, det er for besværligt at plukke eller flå dem og rense dem. Så er det alligevel nemmere at købe en frossen kylling i supermarkedet – og de koster jo ikke så meget… Jeg elsker kyllingeretter – det har altid været min livret, lige fra jeg var helt lille. Og vi skal ubetinget selv spise de høns og kyllinger, vi afliver af anden årsag end sygdom. Som nu den ekstra hane. Det bliver i øvrigt formentlig den oprindelige, ‘store’ hane, der ryger – den ‘lille hane’ virker til at være en bedre hane end den ‘store’. Indtil videre lever de begge videre sammen, så længe de ikke laver ballade. De markerer noget overfor hinanden, men er ikke for alvor faret i flæsket på hinanden (endnu), så vi venter lidt med øksen. Vil også gerne lige vide, hvordan den ‘lille’ opfører sig, når han bliver større.

For mange er årsagslisten nu udtømt – hvis altså ikke man har køkkenhave. Så skulle hønsegødning være helt fantastisk. Indtil videre er vi nået til at smide hønsemøget fra pladen under siddepinden i vores lukkede ormekompostbeholder sammen med det savsmuld, det lander på, når det forlader hønsene og daler ned på pladen. Det skulle sætte godt gang i omsætningen af køkkenaffald og give god kompost til køkkenhaven. Om det stemmer, bliver jeg klogere på næste forår, når jeg skal tømme kompostbeholderen.

Jeg har fundet en femte årsag til at have høns. Som meget nemt kan ende ret højt oppe på listen, fordi jeg allerede har så utrolig meget glæde af den. Vi har haft en meget frodig sensommer og første del af efteråret. Og det er altså ikke kun de planter, vi selv har plantet/sået, der vokser helt enormt. Det er der også en del ‘ukrudt’, der gør. En del af det kan man hive op og bare lade ligge som jorddække – men ukrudt med frø og ukrudt med rødder, der kan risikere at slå rod igen og vokse videre (græs fx), vil jeg helst have væk fra skov- og køkkenhave. Jeg kunne lægge det i kompostbeholderen, men så bliver den meget hurtigt fuld. Så hidtil har jeg dumpet det imellem træerne på resten af grunden. Det har træerne ikke noget problem med, men den næring, der er bundet i planterne, forsvinder jo så fra næringskredsløbet i skovhaven. Jeg tilfører løv som bunddække i skovhaven mellem planterne, så jorden ikke er bar over vinteren, men vissent løv er ikke helt så næringsrigt som frisk, grønt ukrudt.

Nu har jeg fået en flok ukrudtsomsætningsmedhjælpere. Der er super-glade, hver gang jeg kommer tøffende med en trillebør – for tænk nu, om der er ukrudt i!! Vores høns har en relativt stor hønsegård, som de af hensyn til rovfugle og andre rovdyr indtil videre skal holde sig i. Uden tilførsel af ukrudt tror jeg allerede, jorden i den ville være helt bar. Nu går de rundt på et blødt tæppe af diverse plante-rester, der hele tiden bliver suppleret op. De kratter efter insekter, orme og larver, og spiser visse af planternes grønne dele. Især er de helt vilde med fuglegræs (sjovt nok), skjoldsyre og fjeldsyre (som frøsår sig villigt i hele skovhaven og indimellem skal ‘begrænses’ lidt). Får de en hel græstue med medfølgende rødder og jord, bliver de ekstra glade og kaster sig over den og flår den fra hinanden. De er så glade for trillebørenes indhold, at de ovenikøbet accepterer min tilstedeværelse i hønsegården og kommer helt tæt på. Ikke så tæt, at jeg kan røre dem, men jeg tror ikke, det varer længe, før jeg kan håndfodre dem. Mega hyggeligt! Og altså super tilfredsstillende, at ukrudtet ikke længere er ukrudt, men hønsemad – som ovenikøbet forhåbentlig vil kunne tilbageføres til skovhaven i en ny form. Jeg forestiller mig nemlig, at jeg på et tidspunkt vil kunne hente god, næringsrig jord i hønsegården, som så kan anvendes i skovhaven. Også det bliver jeg klogere på næste år.

Princippet gælder naturligvis også i køkkenhaven (hvor ukrudtet også vokser lystigt!). Og der opdagede jeg forleden endnu en funktion (den 6.?) af hønseholdet: Mens jeg gik og samlede ukrudt ind til hønsene (det er lugning nemlig nu omdøbt til), opdagede jeg, at jeg gik og bremsede mig selv mentalt. “Nu må du ikke tage mere, Christina, der skal jo også være noget til i morgen.” Fremover vil der ikke længere være nogen indvendig pacer, der presser mig til at blive helt færdig, når der stadig er ukrudt i køkkenhaven. Nu er det blevet til et hønsefoderlager. 🙂

Vi har haft höns i knappt två månader nu, och vi har definitivt inte ångrat oss! Vi håller fortfarande på att lära känna varandra, och de är helt klart inte tama än… men jag tror att de trivs i sitt nya hem – och vi trivs verkligen med dem.

Varken Steffen eller jag har haft höns förut som vi själva haft ansvar för, så det är mycket vi måste lära oss. Vi har naturligtvis (eftersom det nu en gång är vår inlärningsstil) läst en hel massa – men vi vet ju också mycket väl att det är den praktiska erfarenheten av att ha dem som verkligen lär oss hur man håller höns. Så vi observerar och utvärderar dagligen. Bara det är ett enormt nöje för sådana som oss.

Precis som med det mesta annat (skogsträdgårdar t.ex.) kan det finnas många olika anledningar till att ha höns i trädgården. Folks prioriteringar är ju olika. Men jag tror inte att det finns någon som har höns som inte tycker om att ha dem. Så en viktig anledning (för de flesta) är naturligtvis att det är mysigt och trevligt. Det är det sannerligen för oss också.

Därefter är en viktig anledning för de allra flesta naturligtvis att få ägg – det är nog inte majoriteten av hönshållare som har höns utan att vilja ha ägg. Våra höns värper inte än, men vi har självklart också ett högt prioriterat mål om att få ägg. Helst tillräckligt med ägg för att vara självförsörjande under största delen av året. Det kräver nog fler hönor än de tre vi har nu (vi fick fyra hönor och en tupp – men en av hönorna har visat sig vara en tupp…), så vi hoppas på att få kycklingar (och gärna hönskycklingar) nästa år.

Nysgerrig unghane

Lite längre ner på listan för de flesta kommer köttproduktionen. Faktum är att jag känner en del hönshållare som inte äter sina höns och kycklingar även när de är tvungna att slakta dem. Ofta har jag intrycket av att de tycker att de “känner dem för väl” för att vilja äta dem, men jag har också stött på dem som tycker det är för krångligt att plocka eller flå dem och rensa dem. Då är det ändå enklare att köpa en fryst kyckling i mataffären – och de kostar ju inte så mycket… Jag älskar kycklingrätter – det har alltid varit min livrätt ända sedan jag var liten. Och vi ska tveklöst själva äta de höns och kycklingar som vi avlivar av andra orsaker än sjukdom. Som nu den extra tuppen. Det blir för övrigt förmodligen den ursprungliga, “stora” tuppen som ryker – den “lilla tuppen” verkar vara en bättre tupp än den “stora”. Än så länge lever de båda vidare tillsammans så länge de inte ställer till med bråk. De markerar lite mot varandra, men har inte på allvar rykt ihop än, så vi väntar lite med yxan. Jag vill också gärna veta hur den “lilla” beter sig när han blir större.

För många är listan på anledningar nu slut – om man inte har köksträdgård förstås. Då sägs hönsgödsel vara helt fantastiskt. Än så länge har vi kommit så långt att vi slänger hönsbajset från bajsbrädan under sittpinnen i vår slutna maskkompost tillsammans med det sågspån det landar på. Det ska sätta bra fart på nedbrytningen av köksavfallet och ge fin kompost till köksträdgården. Om det stämmer lär jag märka nästa vår när jag ska tömma komposten.

Jag har hittat en femte anledning till att ha höns. En som mycket väl kan hamna rätt högt upp på listan, eftersom jag redan har så otroligt mycket glädje av den. Vi har haft en väldigt frodig sensommar och första del av hösten. Och det är inte bara de plantor vi själva har planterat/sått som växer enormt mycket. Det gör även en del “ogräs”. En del av det kan man dra upp och bara låta ligga som marktäckning – men ogräs med frön och ogräs med rötter som riskerar att slå rot igen och växa vidare (gräs t.ex.), vill jag helst ha bort från skogs- och köksträdgården. Jag skulle kunna lägga det i komposten, men då blir den full väldigt snabbt. Så hittills har jag dumpat det mellan träden på resten av tomten. Det har träden inga problem med, men näringen som är bunden i växterna försvinner ju då från näringskretsloppet i skogsträdgården. Jag tillför löv som marktäckning i skogsträdgården mellan plantorna så att jorden inte är bar under vintern, men vissna löv är inte riktigt lika näringsrika som färskt, grönt ogräs.

Nu har jag fått ett gäng “ogräs-återvinnings-medarbetare”. De är superglada varje gång jag kommer rullande med en skottkärra – för tänk om det finns ogräs i den!! Våra höns har en relativt stor hönsgård som de, med hänsyn till rovfåglar och andra rovdjur, än så länge ska hålla sig i. Utan tillförsel av ogräs tror jag att jorden i den redan skulle vara helt bar. Nu går de runt på en mjuk matta av diverse växtrester som hela tiden fylls på. De krafsar efter insekter, maskar och larver, och äter vissa av växternas gröna delar. Särskilt förtjusta är de i våtarv, sköldsyra och fjällsyra (som fröar av sig villigt i hela skogsträdgården och emellanåt behöver “begränsas” lite). Får de en hel grästuva med tillhörande rötter och jord blir de extra glada och kastar sig över den och river isär den. De är så glada i skottkärrans innehåll att de till och med accepterar min närvaro i hönsgården och kommer riktigt nära. Inte så nära att jag kan röra dem, men jag tror inte det dröjer länge innan jag kan handmata dem. Jättemysigt! Och alltså supertillfredsställande att ogräset inte längre är ogräs, utan hönsmat – som dessutom förhoppningsvis kan återföras till skogsträdgården i en ny form. Jag föreställer mig nämligen att jag vid något tillfälle kommer kunna hämta fin, näringsrik jord i hönsgården som sedan kan användas i skogsträdgården. Även det blir jag klokare på nästa år.

Principen gäller naturligtvis även i köksträdgården (där ogräset också växer så det knakar!). Och där upptäckte jag häromdagen ännu en funktion (den sjätte?) med hönshållningen: Medan jag gick och samlade in ogräs till hönsen (det är vad rensningen nu har döpts om till), märkte jag att jag bromsade mig själv mentalt. “Nu får du inte ta mer, Christina, det måste ju finnas något till imorgon också.” Framöver kommer det inte längre finnas någon inre pacer som pressar mig att bli helt färdig när det fortfarande finns ogräs i köksträdgården. Nu har det blivit ett foderlager för hönsen. 🙂