Biåret er slut

Så er biåret 2018 slut, og det er tid at gøre status. ‘Damerne’ er indvintrede, dvs. vi har fodret dem med sukker i stedet for al den honning, vi har taget fra dem i løbet af sommeren. De har fået alt det, de ville ha’ = ca. 15 kg. økologisk sukker.

Foderglas med sukker. Det viste sig dog at være alt for småt, så det blev i stedet til en brødform.

Sukkeret har de så omdannet til ‘sukkerhonning’ – det er deres forråd, som de skal leve af hele vinteren. Vi begyndte indvintringen i august, og bierne har fløjet mindre og mindre indtil for en uges tid siden, hvor de klumpede sig sammen i det ene hjørne af kuben. Der sidder de nu og vibrerer med brystmusklerne for at holde varmen. Dronningen sidder et sted inde i midten, og resten skiftes til at sidde yderst, hvor der er koldest. I midten holder de ca. 25 graders varme! Hen over vinteren vil klyngen af bier stille og roligt bevæge sig gennem kuben, mens de spiser den oplagrede honning. Bierne forlader ikke kuben igen før til foråret. Mange af bierne dør i løbet af vinteren, men hvis bare dronningen og nok bier klarer den, begynder det hele forfra til marts eller april. Det spændende er nu, om de har mad nok til at klare vinteren – man kan ikke fodre dem undervejs – og om der er blomstrende planter nok, når bierne beslutter, at det er tid til at begynde at flyve igen til foråret. De flyver som sagt slet ikke i løbet af vinteren, hvilket også betyder, at de skal holde sig i ca 5 måneder!!!

Gennem inspektionsruden kan man se, at bierne nu har klumpet sig sammen for vinteren.

Sidst jeg skrev, var jeg lidt bekymret for aflæggeren i den lille kube. Og det gik ikke: De lavede aldrig en dronning, og det lille samfund gik til. Vi har altså fortsat kun en bifamilie, og det er lidt for sårbart. I løbet af sommeren har jeg derfor lavet endnu en lille terrasse ved Sydhavet og bygget endnu en toplistekube. Denne gang fra et byggesæt. Kuben står klar i laden, og til foråret skaffer vi endnu en bifamilie. Enten køber vi en familie som sidst, ellers prøver vi at lave en aflægger igen.

Den nye kube står klar i laden

Og så har vi høstet! Siden sidst har vi taget honning to gange mere. 11 kg i alt blev det til, hvilket er voldsomt meget mere, end vi forventede, specielt i betragtning af, at vi mistede dronningen i juni. Som jeg skrev i et tidligere indlæg, rørte vi den første portion honning. De to efterfølgende portioner har jeg i stedet prøvet at ‘pode’. På papiret en nemmere og sikrere metode at styre honningens konsistens på, men i praksis har det drillet lidt: Honningen smager fantastisk, men vil ikke stivne. Det, man risikerer, er, at honningen bliver lidt grynet på sigt pga. store sukkerkrystaller. Der er meget at lære! I øvrigt vældigt interessant, hvor forskellig honningens smag og farve falder ud. Den første var meget lysegul og mild, den sidste var brun og karamelagtig, indtil den blev podet med noget af den første honning – så blev også den lys.

Årets sidste honning

Når vi tager bikagerne, tager vi også voks, da bikager fra toplistekuber ikke kan slynges. Det er blevet til godt et kilo af den fineste bivoks, som vi skal finde ud af, hvad vi kan bruge til: salve, lys, læderfedt, møbelpolitur osv. Også spændende! Jeg har smeltet noget af det sammen med kogt linolie og brugt det til at overfladebehandle kuberne med.

Så: Biåret 2018 er slut, og vi har gjort, hvad vi kan. Henover vinteren kan vi bare sørge for, at kuben ikke bliver så dækket af sne, at bierne ikke kan få luft, og for at vilde dyr ikke går i kuben (vi har ikke bjørn her, men vildsvin skulle også kunne lave ulykker). Til foråret skal vi holde øje med, hvornår bierne vælger at gå i gang, og så støttefodre med mere sukker, hvis der er behov for det.

Så är biåret 2018 slut, och det är dags att göra bokslut. ”Damerna” är invintrade, det vill säga att vi har matat dem med socker istället för all den honung vi har tagit från dem under sommarens lopp. De har fått allt de ville ha = ca 15 kg ekologiskt socker.

Foderglas med socker. Det visade sig dock vara alldeles för litet, så det blev en brödform istället..

Sockret har de sedan omvandlat till ”sockerhonung” – det är deras förråd som de ska leva av hela vintern. Vi påbörjade invintringen i augusti, och bina har flugit mindre och mindre fram till för en dryg vecka sedan, då de klumpade ihop sig i det ena hörnet av kupan. Där sitter de nu och vibrerar med bröstmusklerna för att hålla värmen. Drottningen sitter någonstans i mitten, och resten turas om att sitta ytterst där det är som kallast. I mitten håller de ca 25 graders värme! Under vintern kommer biklustret sakta men säkert att röra sig genom kupan medan de äter den lagrade honungen. Bina lämnar inte kupan igen förrän till våren. Många av bina dör under vintern, men om bara drottningen och tillräckligt många bin klarar sig, börjar allt om på nytt i mars eller april. Det spännande nu är om de har mat nog för att klara vintern – man kan inte mata dem under tiden – och om det finns tillräckligt med blommande växter när bina beslutar sig för att det är dags att börja flyga igen till våren. De flyger som sagt var inte alls under vintern, vilket också betyder att de måste hålla sig i ca 5 månader!!!

Gennem inspektionsruden kan man se, at bierne nu har klumpet sig sammen for vinteren.

Senast jag skrev var jag lite bekymrad för avläggaren i den lilla kupan. Och det gick inte vägen: de lyckades aldrig få fram en drottning, och det lilla samhället gick under. Vi har alltså fortfarande bara en bifamilj, och det är lite för sårbart. Under sommaren har jag därför byggt ännu en liten terrass vid ”Sydhavet” och snickrat ytterligare en topplistkupa. Denna gång från en byggsats. Kupan står klar i ladan, och till våren skaffar vi ännu en bifamilj. Antingen köper vi en familj som sist, eller så försöker vi göra en avläggare igen.

Den nya kupan står klar i ladan

Och så har vi skördat! Sedan sist har vi tagit honung två gånger till. 11 kg totalt blev det, vilket är betydligt mer än vi förväntat oss, speciellt med tanke på att vi förlorade drottningen i juni. Som jag skrev i ett tidigare inlägg rörde vi den första omgången honung. De två efterföljande omgångarna har jag istället försökt att ”ympa”. På pappret är det en enklare och säkrare metod för att styra honungens konsistens, men i praktiken har det krånglat lite: honungen smakar fantastiskt men vill inte stelna. Risken man löper är att honungen blir lite grynig på sikt på grund av stora sockerkristaller. Det finns mycket att lära! För övrigt är det väldigt intressant hur olika honungens smak och färg blir. Den första var mycket ljusgul och mild, den sista var brun och kolaaktig tills den ympades med lite av den första honungen – då blev även den ljus.

Årets sista honung

När vi tar vaxkakorna tar vi även vaxet, eftersom vaxkakor från topplistkupor inte kan slungas. Det har blivit drygt ett kilo av det finaste bivaxet, som vi ska klura ut vad vi kan använda till: salva, ljus, läderfett, möbelpolish osv. Också spännande! Jag har smält ner en del tillsammans med kokt linolja och använt det för att ytbehandla kuporna.

Så: Biåret 2018 är slut och vi har gjort vad vi kan. Under vintern kan vi bara se till att kupan inte täcks så mycket av snö att bina inte får luft, och att vilda djur inte tar sig in i kupan (vi har inte björn här, men vildsvin lär också kunna ställa till med oreda). Till våren ska vi hålla koll på när bina väljer att sätta igång, och då stödfodra med mer socker om det behövs.