Bi lidt …

Siden vi købte Gammelgård, har vi vidst, at vi skulle have bier. Vi har derfor begge gået på både almindelige begynder-bikurser, og er nu i gang med et kursusforløb om toplistekuber. Midt i april ringede Christinas lærer fra begynderkurset: ”Er I klar? Jeg har en bi-familie, der trænger til et nyt sted at bo!”. Det var vi ikke. Planen har hele tiden været, at vi skulle have bier efter vores sidste kursusgang i starten af juli, så jeg ville ha’ hele foråret til at bygge kuben færdig og finde ud af, hvor den skulle stå.

Men klar blev vi! Jeg fik bygget toplistekuben færdig (mere om toplistekuber og byggeprojektet i senere indlæg), og vi fandt ud af, at de da skal ha’ søudsigt, så vi fik lavet en lille terrasse, som kuben kan stå på nede ved ’Sydhavet’. En terrasse, fordi bier ikke er glade for græsslåmaskiner.

Overfladebehandling med linolie og bivoks

Toplistekuben på plads ved søen på den nye terrasse. Nu mangler kun bierne!

Det tog 1½ uge, så sidste weekend i april var vi en tidlig morgen ovre hos Alice og hente vores første bier. Tidlig morgen, fordi så er bierne ikke fløjet ud endnu, og vi får dem alle med. ”Lidt” spændende: Bikuben med titusindvis af bier blev lukket med fiberdug og lidt gaffa-tape og smidt i bagagerummet. Gæt, om jeg kørte forsigtigt! Det gik nu fint. Ikke en eneste af ’damerne’ slap ud i bilen.

Og så afsted …

Vel fremme på Gammelgård blev kuben sat på et lille bord, der hvor toplistekuben skal ende med at stå. Når bierne kommer ud et nyt sted, hvor de ikke kender omgivelserne, tænker de: ”Hvor pokker er jeg nu?”, flyver en lille tur og nulstiller GPS’en. Herefter vender de tilbage til præcis dette sted, når de har været ude at flyve. Flytter man kuben en meter, ka’ de ikke finde hjem! Nå – iført fuldt biudstyr fjernede jeg fiberdugen og tapen og trådte hastigt et par skridt tilbage. Der skete ikke en pind. Det var gråt og lidt fugtigt i vejret, så bierne blev fornuftigt nok inden døre. De begyndte først at flyve om eftermiddagen, da solen kom frem.

Spændende var det

Næste dag skinnede solen, og bierne skulle flyttes over i toplistekuben. Udfordringen her er, at de rektangulære rammer med bikagerne på skal ned i en toplistekube med skrå sider. Det kan man ikke. Så må man låne … Øvelsen bestod i, at den enkelte ramme skulle saves i stykker og skrues på en topliste, bikagens sider skæres skrå (i den rigtige vinkel) og listen løftes forsigtigt over i toplistekuben, uden at bikagen knækker, og uden at tabe en masse bier på jorden (specielt dronningen skal man selvfølgelig være opmærksom på!). Det hele foregik, medens 1000-vis af bier kravlede rundt på kagerne og i øvrigt fløj rundt og passede deres arbejde. Lige dér fandt vi ud af, at vi har flinke bier: På trods af at vi skilte deres hjem ad, skar det i småstykker og samlede det igen, fortsatte de bare med at passe deres arbejde, som om intet var hændt. På trods af dette var det et lidt hektisk moment, som krævede al vores opmærksomhed og alle vore fire hænder, så vi har ingen billeder af det.

Bikuben på plads foran toplistekuben

En af de rammer, vi har skåret til. De bier, der hænger i kæder nederst, er byggebier

Nu tre uger efter at bierne flyttede ind, har de det stadig godt. Samfundet trives og vokser støt. De startede på 10 lister og fylder nu det dobbelte, og de bygger fortsat. Vi har været i kuben tre gange, hvor de vigtigste opgaver var at tjekke, at bierne har det godt, og så at sørge for, at de har plads nok. Hvis arbejderne ikke har plads til den nektar og pollen, de slæber hjem, så deler samfundet sig, og halvdelen flyver væk – de sværmer. Hvis dronningen ikke har ledig plads til at lægge æg, sker det samme, så en gang om ugen åbner vi kuben og lægger tomme lister ind, som de kan bygge på.

En af de kager, bierne har bygget selv fra bunden (eller rettere ‘fra toppen’) af. De har kun brugt 14 dage!

Derudover kigger vi selvfølgelig til bierne dagligt. Dels er der en inspektionsrude, så man kan kigge ind uden at forstyrre, dels kan man sidde og kigge på bierne, der flyver til og fra. Dybt fascinerende og helt sikkert. Bier stikker ikke, hvis man lader dem være i fred. Det er hvepsene, der er aggressive.

Et kig ind gennem inspektionsruden. Nybyggede bikager og mange bier.

Bier under indflyvning. De orange ‘bukser’ er pollen.

Nu går vi så og lurer på, om ikke vi skal ha’ en bifamilie mere. Måske til sommer?

Bierne trækker på mælkebøtter/maskros lige nu. Strengt taget ved jeg ikke, om bien er en af vores (en af naboerne har også honningbier), men mælkebøtten er …

Sedan vi köpte Gammelgård har vi vetat att vi skulle skaffa bin. Vi har därför båda gått på både vanliga nybörjarkurser i biodling och går nu en kursmodul om topplistkupor (top bar hives). I mitten av april ringde Christinas lärare från nybörjarkursen: ”Är ni redo? Jag har en bifamilj som behöver ett nytt ställe att bo på!”. Det var vi inte.
Planen har hela tiden varit att vi skulle skaffa bin efter vårt sista kurstillfälle i början av juli, så jag ville ha hela våren på mig att bygga färdigt kupan och klura ut var den skulle stå.

Men redo blev vi! Jag fick byggt färdigt topplistkupan (mer om topplistkupor och byggprojektet i senare inlägg), och vi kom fram till att de självklart ska ha sjöutsikt, så vi byggde en liten terrass som kupan kan stå på nere vid ”Sydhavet”. En terrass, eftersom bin inte är förtjusta i gräsklippare.

Ytbehandling med linolja och bivax

Topplistkupan på plats vid sjön på den nya terrassen. Nu saknas bara bina!

Det tog en och en halv vecka, så sista helgen i april åkte vi en tidig morgon över till Alice för att hämta våra första bin. Tidig morgon, för då har bina inte flugit ut än och vi får med oss allesammans. ”Lite” spännande: Bikupan med tiotusentals bin stängdes med fiberduk och lite silvertejp och in i bagageutrymmet. Gissa om jag körde försiktigt! Det gick dock fint. Inte en enda av ”damerna” slapp ut i bilen.

Och så iväg

Väl framme på Gammelgård ställdes kupan på ett litet bord där topplistkupan till slut ska stå. När bin kommer ut på ett nytt ställe där de inte känner till omgivningen tänker de: ”Var i hela friden är jag nu?”, flyger en liten tur och nollställer GPS:en. Därefter återvänder de till exakt denna plats när de har varit ute och flugit. Flyttar man kupan en meter hittar de inte hem! Nåväl – iförd full biutrustning tog jag bort fiberduken och tejpen och tog hastigt ett par steg tillbaka. Det hände absolut ingenting. Det var grått och lite fuktigt väder, så bina stannade förnuftigt nog inomhus. De började först flyga på eftermiddagen när solen tittade fram.

Spännande var det

Nästa dag sken solen och bina skulle flyttas över till topplistkupan. Utmaningen här är att de rektangulära ramarna med vaxkakorna på ska ner i en topplistkupa med sneda sidor. Det går inte. Så man får trixa lite… Övningen bestod i att varje enskild ram skulle sågas i bitar och skruvas fast på en topplist, vaxkakans sidor skäras snett (i rätt vinkel) och listen lyftas försiktigt över i topplistkupan, utan att vaxkakan knäcks och utan att tappa en massa bin på marken (speciellt drottningen måste man självklart vara uppmärksam på!). Det hela pågick medan tusentals bin kröp runt på kakorna och för övrigt flög runt och skötte sitt arbete. Just där upptäckte vi att vi har snälla bin: Trots att vi tog isär deras hem, skar det i småbitar och satte ihop det igen, fortsatte de bara att sköta sitt jobb som om inget hade hänt. Trots detta var det ett lite hektiskt moment som krävde all vår uppmärksamhet och alla våra fyra händer, så vi har inga bilder på det.

Bikupan på plats framför topplistkupan

En av ramarna vi har skurit till. Bina som hänger i kedjor längst ner är byggbin

Nu, tre veckor efter att bina flyttade in, mår de fortfarande bra. Samhället trivs och växer stadigt. De började på 10 lister och fyller nu det dubbla, och de bygger fortfarande. Vi har varit i kupan tre gånger, då de viktigaste uppgifterna var att kolla att bina mår bra och se till att de har tillräckligt med plats. Om arbetarna inte har plats för nektarn och pollenet de släpar hem, så delar sig samhället och hälften flyger iväg – de svärmar. Om drottningen inte har ledig plats att lägga ägg på händer samma sak, så en gång i veckan öppnar vi kupan och lägger in tomma lister som de kan bygga på.

En av kakorna som bina har byggt själva från grunden (eller rättare sagt ‘från toppen’). Det har bara tagit dem 14 dagar!

Därutöver tittar vi naturligtvis till bina dagligen. Dels finns det ett inspektionsfönster så att man kan titta in utan att störa, dels kan man sitta och titta på bina som flyger till och från. Djupt fascinerande och helt lugnt. Bin sticker inte om man låter dem vara i fred. Det är getingarna som är aggressiva.

En titt in genom inspektionsfönstret. Nybyggda vaxkakor och många bin

Bin under inflygning. De orangea ‘byxorna’ är pollen

Nu går vi och funderar på om vi inte ska skaffa en bifamilj till. Kanske till sommaren?

Bina drar på maskrosor just nu. Strängt taget vet jag inte om biet är ett av våra (en av grannarna har också honungsbin), men maskrosen är vår …