8’eren

I godt et år har jeg haft et ’lille’ projekt, der bestod i at befri 8’eren for rodskud og rødder. Nu er jeg næsten færdig!!!

8’eren er bed nr. 8 i skovhaven (ja, vi har stadig ikke fundet på mere begavede navne til bedene, og tal-navnene begynder at hænge fast, så hvis nogen har bud på bedre navne, må de meget gerne komme frem med dem, inden vi ikke kan finde ud af andet end kedelige tal-navne). Det område, 8’eren ligger på, var, før vi gik i gang, helt tilvokset med popler og poppelskud, vilde hindbær, brændenælder og kvikgræs. Det er, hvad det er – hvad værre var: Nogen havde også engang i fortiden lagt en stor bunke grus iblandet ral og en stor bunke jord. Begge bunker var også gennemvokset med poppelskud og kvikrødder.

Udover at fordele jord fra søudgravningen har vi jo ellers ikke gravet i skovhaven – hvad der måtte være af rodukrudt er vi lige så stille og roligt ved at have udryddet med jorddække. Men den metode gik altså ikke her. Poppelskud er ret ligeglade med jorddække, og rødderne, de skød fra, flettede sig ind imellem hinanden – og altså også ind i grus/ral bunken. Jeg kunne ikke fjerne grus/ralbunken uden også at fjerne poppel-rødderne – og omvendt.

Så siden sidste efterår har jeg altså gravet. Og gravet. ’Min kone gravemaskinen’, siger Steffen. ’Siler du det?’, spørger en nabo? ’Det skal nok gå, bare du tager lidt ad gangen’, siger en anden nabo. ’Graver du nu igen?’, spørger en tredje nabo. Alle følger nysgerrigt mit mulvarpearbejde og ryster måske også lidt på hovedet, når jeg ikke ser det.

Men i søndags nåede jeg igennem!! På et område på ca. 30-40 m2 er der ikke en eneste rod tilbage. Eller ral, for den sags skyld. Rallen er kørt hen på dæmningen vest for Nordsøen, hvor efterårets regn har nødvendiggjort en hævning af stien op til skoven nord for Nordsøen. Så er det jo praktisk, at man lige har en bunke ral ved hånden … Rødderne har jeg dumpet i ’fågeldammen’, som bagbo kalder et lidt utilsigtet vandhul nord for Nordsøen, som kun eksisterer, når det er så vådt i vejret, som det har været dette efterår. Fågeldammen skal fyldes op med tiden – og det er faktisk ret praktisk at have den til losseplads til poppelrødder, kvikrødder og andet ukrudt, som jeg ikke vil anvende i komposten.

Jeg begyndte som sagt sidste efterår og fortsatte indtil frosten gik i jorden. Så gravede jeg lidt i foråret, da frosten var væk igen, men det var den temmelig sent, så jeg nåede ikke så meget, før der var for mange insekter til, at det var sjovt med lige den opgave (der var også lige et par brædder, der skulle males …). Og så er jobbet altså færdiggjort her efter vækst- og insektssæsonens slut. Jeg tør slet ikke gætte på, hvor mange timer jeg har anvendt på det. ’Hvorfor får du ikke nogen med en maskine til at grave det?’ Endnu et godt spørgsmål – men det har jeg så et par rigtig gode svar på. For det første kommer der ikke flere tunge maskiner ind i skovhaven, hvis vi overhovedet kan undgå det. Stierne er ikke lavet til store maskiner, og jorden skal ikke komprimeres af tunge maskiner. Men derudover kan maskiner heller ikke sortere jord fra rødder og ral. Og jorden skal jeg jo bruge.

Jorden ligger nu i bunker langs kanten af 8’eren – jeg nåede ikke at fordele den ud over hele bedet inden frosten ankom i mandags, og der lagde sig et 15 cm tykt lag sne over det hele. Men når jorden er fordelt, kommer der en rigtig hyggeopgave: planlægning af, hvad der skal plantes i bedet. Her får Steffen så lov til at være med – og vi har allerede mange idéer og drømme.

8’eren har en super placering i den nordlige ende af skovhaven. Når læhegnet ud mod vejen vokser op, og vi får plantet buske, der kan læ for vestenvinden, bliver det et rigtigt smørhul. Fuld sol frem til v 4-tiden om eftermiddagen om sommeren. Og jo altså læ – og garanteret ingen rødder!

I drygt ett år har jag haft ett ”litet” projekt som bestått i att befria ”Åttan” från rotskott och rötter. Nu är jag nästan klar!!!

Åttan är bädd nr 8 i skogsträdgården (ja, vi har fortfarande inte kommit på några mer begåvade namn på bäddarna, och siffernamnen börjar sätta sig, så om någon har förslag på bättre namn får de gärna komma med dem innan vi inte kan komma ihåg annat än tråkiga siffernamn). Området där Åttan ligger var, innan vi satte igång, helt igenvuxet med popplar och poppelrotskott, vildhallon, brännässlor och kvickrot. Det är vad det är – men vad som var värre var att någon, någon gång förr i tiden, hade lagt dit en stor hög med grus blandat med singel och en stor hög med jord. Båda högarna var också genomvuxna av poppelskott och kvickrotsrötter.

Utöver att fördela jord från dammutgrävningen har vi ju annars inte grävt i skogsträdgården – det som kan finnas av rotogräs håller vi på att utrota i lugn och ro med hjälp av marktäckning. Men den metoden fungerade alltså inte här. Poppelskott bryr sig inte nämnvärt om marktäckning, och rötterna de sköt ifrån flätade sig in i varandra – och alltså även in i grus- och singelhögen. Jag kunde inte ta bort gruset utan att också ta bort poppelrötterna, och tvärtom.

Så sedan förra hösten har jag alltså grävt. Och grävt. ”Min fru grävmaskinen”, säger Steffen. ”Silar du det?”, frågar en granne. ”Det går nog bra, bara du tar lite i taget”, säger en annan granne. ”Gräver du nu igen?”, frågar en tredje granne. Alla följer nyfiket mitt mullvadsarbete och skakar kanske också lite på huvudet när jag inte ser på.

Men i söndags blev jag klar!! På ett område på ca 30–40 m2 finns inte en enda rot kvar. Eller singel, för den delen. Singeln har körts bort till fördämningen väster om Nordsjön, där höstens regn har gjort det nödvändigt att höja stigen upp till skogen norr om Nordsjön. Då är det ju praktiskt att man råkar ha en hög med singel till hands… Rötterna har jag dumpat i ”fågeldammen”, som grannen kallar ett litet oavsiktligt vattenhål norr om Nordsjön, som bara existerar när det är så blött i vädret som det har varit denna höst. Fågeldammen ska fyllas upp med tiden – och det är faktiskt rätt praktiskt att ha den som ”tipp” för poppelrötter, kvickrot och annat ogräs som jag inte vill ha i komposten.

Jag började som sagt förra hösten och fortsatte tills frosten gick i jorden. Sedan grävde jag lite i våras när frosten var borta igen, men det var den ganska sent, så jag hann inte så mycket innan det blev för mycket insekter för att det skulle vara roligt med just den uppgiften (det var ju också ett par brädor som skulle målas…). Och så har jobbet alltså slutförts nu efter att växt- och insektssäsongen tagit slut. Jag törs inte ens gissa på hur många timmar jag har lagt på det. ”Varför tar du inte dit någon med en maskin som gräver ur det?” Ännu en bra fråga – men den har jag ett par riktigt bra svar på. För det första kommer det inte in fler tunga maskiner i skogsträdgården om vi överhuvudtaget kan undvika det. Stigarna är inte gjorda för stora maskiner och jorden ska inte packas av tunga fordon. Men därutöver kan maskiner inte heller sortera jord från rötter och singel. Och jorden behöver jag ju.

Jorden ligger nu i högar längs kanten av Åttan – jag hann inte fördela ut den över hela bädden innan frosten kom i måndags och det lade sig ett 15 cm tjockt lager snö över alltihop. Men när jorden är utspridd väntar en riktig mysuppgift: planering av vad som ska planteras i bädden. Här får Steffen vara med – och vi har redan många idéer och drömmar.

Åttan har ett suveränt läge i den norra änden av skogsträdgården. När lähäcken ut mot vägen växer upp och vi får planterat buskar som kan ge lä för västanvinden, blir det ett riktigt smultronställe. Full sol fram till 4-tiden på eftermiddagen om sommaren. Och så lä förstås – och garanterat inga rötter!