At arbejde med eller imod naturen

Efter at vi købte Gammelgård og gik i gang med at etablere skovhave, er vi – primært gennem Facebook – kommet i kontakt med og mødes jævnligt med rigtig mange utrolig søde og spændende mennesker, der også pusler med skovhave o.lign. Det er først og fremmest rigtig rart, når man skal etablere sig et nyt sted, at få en masse nye bekendtskaber – det skaber tilhørsforhold eller integration, om man vil. Men derudover er det en rig kilde til information og sparring på et område, hvor stort set alle er nybegyndere.

Folk har alle mulige baggrunde for at ville lave skovhave, men rigtig mange er kommet ind på skovhavesporet gennem en interesse for bæredygtighed og permakultur. Der er dem, der tror, at skovhaver = permakultur, men skovhavedyrkning af mad er bare en ud af mange måder at udmønte permakulturens principper. Det kan der spindes en længere ende over, hvilket jeg vil udelade her.

Et centralt princip i den permakulturelle livsstil – og også helt centralt i skovhavedyrkning – er princippet om at forsøge at arbejde med naturen i stedet for at arbejde imod naturen. Altså at gøre brug af naturens egne måder at gøre tingene på, i stedet for at modarbejde den. I forhold til skovhavedyrkning handler det fx om ikke hele tiden at rydde jorden, så naturen skal fylde den igen (med hvad vi betragter som ukrudtsplanter, men som i bund og grund er pionerplanter, der altid vil forsøge at dække bar jord), men i stedet lade jorden være tilgroet (med det vi gerne vil have), så der ikke er nogen bar jord til pionerplanterne.

For nylig dukkede der en interessant diskussion op i et af de Facebook-fora, vi er medlem af: Er parasolbeskæring af æbletræer for meget ’at arbejde imod naturen’ til at kunne være en del af en permakulturelt inspireret skovhave?  

Som Steffen beskrev i sit indlæg om parasolbeskæring, så handler det i meget høj grad om at forme træerne på en ret unaturlig måde, og derefter konstant beskære dem, så de holder formen (hvilket man i øvrigt gør med alle beskæringsmetoder). Træerne bliver på ingen måde overladt til sig selv og deres naturlige vækstform. Så ja, parasolbeskæring af frugttræer er at arbejde imod naturen.

Men det er bekæmpning af kvikgræs vel så også? Og – for nu at starte helt forfra: Hvad med alle de poppeltræer, seljepil og birketræer, vi har fældet for overhovedet at kunne anlægge en skovhave? Søen, vi har fået gravet? Sagen er jo, at hvis vi ikke havde gjort noget som helst, og bare havde sat os og kigget på grunden og ladet naturen råde, så havde der jo slet ikke været noget spiseligt (udover brændenælder, naturligvis …) – endsige mulighed for at dyrke noget spiseligt. Og så skulle vi købe mad, der var produceret af andre – uden at have voldsomt stor indflydelse på, hvordan den var produceret. Se evt. indlægget Hvorfor egentlig dyrke mad selv? for en uddybning af, hvorfor vi gerne vil producere så meget som muligt at vores mad selv.

Al madproduktion – dvs. al mad, man ikke samler eller jager – indebærer en påvirkning, eller tilpasning, af naturen. Ligesom i øvrigt al anden bolig end den, der består i at finde en eksisterende klippehule at bo i. Og på vores breddegrader ville et bål – dvs. afbrænding af noget, der kan give varme – også være livsnødvendigt. Vi kommer altså ikke udenom at påvirke naturen.

Udfordringen må altså være i så høj grad som muligt at påvirke naturen positivt, når vi dyrker fødevarer.  Samt i så høj grad som muligt at lære af naturens egne metoder og processer og imitere dem, når vi dyrker spiselige planter. For eksempel ved at anvende planter til at tiltrække nyttedyr, lade være med konstant at grave i jorden, så svampemycelier kan bidrage til at fordele næringsstoffer, og lade jorden være tildækket – ligesom i den naturlige skov – så mulden ikke vasker bort under voldsom regn eller tørrer ud i tørre perioder.

Vi vil gerne finde en måde at dyrke så varieret som muligt. Både for at få varieret kost, men også for at have så stor diversitet som muligt på det område, vi dyrker. Fordi det er bedst for naturen, at der er så mange arter som muligt, og fordi stor diversitet mindsker sårbarheden overfor alt det, der kan gå galt. Tørke, megen regn, plantesygdomme, sen nattefrost, tidlig nattefrost, … Dyrker vi kun æbler, og der kommer et dårligt æbleår, så har vi ingenting.

Vi vil altså gerne have mange forskellige fødevareproducerende planter stående på samme område – og her er parasolbeskæring af frugttræer genialt. Grenene løftes, så der bliver plads og lys til at have buske og grøntsager nedenunder – og hvis ellers vi sørger for, at alle planterne får næring nok, så øger vi fødevareproduktionen pr. m2, samtidig med at vi øger biodiversiteten. Mængden af forskellige plantearter på det område, hvor vi nu har skovhave, var faktisk ikke specielt stor, da vi startede. Græsser, selje-pil, poppel, birk, enkelte grantræer, lidt brændenælder og bregner. Og stort set intet, der kunne spises.

Så kan jeg godt leve med at måtte beskære og forme mine frugttræer på en måde, der egentlig er imod naturen …

Efter att vi köpte Gammelgård och satte igång med att etablera en skogsträdgård har vi – främst via Facebook – kommit i kontakt med och träffar regelbundet väldigt många otroligt söta och spännande människor som också påtar med skogsträdgård och liknande.

Det är först och främst riktigt skönt när man ska etablera sig på en ny plats att få en massa nya bekantskaper – det skapar tillhörighet eller integration, om man så vill. Men därutöver är det en rik källa till information och bollplank inom ett område där i stort sett alla är nybörjare.

Folk har alla möjliga bakgrunder till att vilja anlägga en skogsträdgård, men väldigt många har kommit in på skogsträdgårdsspåret genom ett intresse för hållbarhet och permakultur. Det finns de som tror att skogsträdgård = permakultur, men skogsträdgårdsodling av mat är bara ett av många sätt att omsätta permakulturens principer i praktiken. Det kan man spinna vidare på länge, men det utelämnar jag här.

En central princip i den permakulturella livsstilen – och även helt central i skogsträdgårdsodling – är principen om att försöka arbeta med naturen istället för att arbeta emot naturen. Alltså att använda sig av naturens egna sätt att göra saker på, istället för att motarbeta den. I förhållande till skogsträdgårdsodling handlar det till exempel om att inte hela tiden rensa jorden så att naturen måste fylla den igen (med det vi betraktar som ogräs, men som i grund och botten är pionjärväxter som alltid vill försöka täcka bar jord), utan istället låta jorden vara täckt (med det vi vill ha), så att det inte finns någon bar jord för pionjärväxterna.

Nyligen dök det upp en intressant diskussion i ett av de Facebook-forum vi är medlemmar i: Är parasollbeskärning av äppelträd för mycket ”att arbeta emot naturen” för att kunna vara en del av en permakulturinspirerad skogsträdgård?

Som Steffen beskrev i sitt inlägg om parasollbeskärning så handlar det i hög grad om att forma träden på ett ganska onaturligt sätt, och därefter konstant beskära dem så att de håller formen (vilket man för övrigt gör med alla beskärningsmetoder). Träden lämnas på inget sätt till sig själva och deras naturliga växtform. Så ja, parasollbeskärning av fruktträd är att arbeta emot naturen.

Men det är väl bekämpning av kvickrot också? Och – för att börja helt från början: Vad sägs om alla popplar, sälgträd och björkar vi har fällt för att överhuvudtaget kunna anlägga en skogsträdgård? Dammen vi har låtit gräva? Sanningen är ju den att om vi inte hade gjort någonting alls, utan bara hade satt oss och tittat på tomten och låtit naturen råda, så hade det ju inte funnits något ätbart alls (förutom brännässlor, förstås…) – än mindre möjlighet att odla något ätbart. Och då skulle vi vara tvungna att köpa mat som producerats av andra – utan att ha särskilt stort inflytande över hur den producerats. Se ev. inlägget Hvorfor egentlig dyrke mad selv? för en fördjupning om varför vi gärna vill producera så mycket som möjligt av vår mat själva.

All matproduktion – det vill säga all mat man inte samlar eller jagar – innebär en påverkan på, eller anpassning av, naturen. Precis som i övrigt allt annat boende än det som består i att hitta en befintlig grotta att bo i. Och på våra breddgrader skulle en eld – alltså förbränning av något som kan ge värme – också vara livsnödvändig. Vi kommer alltså inte undan att påverka naturen.

Utmaningen måste alltså vara att i så hög grad som möjligt påverka naturen positivt när vi odlar livsmedel. Samt att i så hög grad som möjligt lära av naturens egna metoder och processer och imitera dem när vi odlar ätbara växter. Till exempel genom att använda växter för att locka till oss nyttodjur, låta bli att konstant gräva i jorden så att svampmycel kan bidra till att fördela näringsämnen, och låta jorden vara täckt – precis som i den naturliga skogen – så att mullen inte sköljs bort vid kraftigt regn eller torkar ut under torra perioder.

Vi vill gärna hitta ett sätt att odla så varierat som möjligt. Både för att få en varierad kost, men också för att ha så stor mångfald som möjligt på den yta vi odlar. För att det är bäst för naturen att det finns så många arter som möjligt, och för att stor diversitet minskar sårbarheten inför allt som kan gå fel. Torka, mycket regn, växtsjukdomar, sen nattfrost, tidig nattfrost… Om vi bara odlar äpplen och det blir ett dåligt äppelår så har vi ingenting.

Vi vill alltså ha många olika livsmedelsproducerande växter på samma område – och här är parasollbeskärning av fruktträd genialisk. Grenarna lyfts så att det finns plats och ljus för att ha buskar och grönsaker under – och om vi bara ser till att alla växter får tillräckligt med näring så ökar vi matproduktionen per kvadratmeter samtidigt som vi ökar biodiversiteten. Mängden olika växtarter på det område där vi nu har skogsträdgård var faktiskt inte speciellt stor när vi började. Gräs, sälg, poppel, björk, enstaka granar, lite brännässlor och ormbunkar. Och i stort sett ingenting som gick att äta.

Då kan jag gott leva med att behöva beskära och forma mina fruktträd på ett sätt som egentligen är emot naturen…