Renovering af Gammelgård: ny farstu

I forbindelse med renoveringen i 90’erne blev der også bygget en farstu på Gammelgård. En farstu er med citat fra Wikipedia ‘et utrymme innanför bostadens ytterdörr’ … bestående af ‘… ett enkelt ouppvärmt förrum. Där tog man av och på sig stövlar och skor samt ibland även ytterkläder. Förstugan fungerade på detta sätt som en luftsluss in till bostadsdelen där fuktiga klädesplagg och skodon kunde förvaras. Detta var speciellt viktigt vintertid när man ofta gick in och ut i huset för att hålla bostadsdelen fri från fukt och snömodd.’

Vældig praktisk! Men … Den farstu, der blev bygget i 90’erne, var meget lille, uden vindue (og derfor mørk) OG igen bygget af gamle brædder, der nu var ved falde helt fra hinanden. Vi benyttede derfor lejligheden, nu vi alligevel var i gang med facaderenovering, til at få bygget en ny, større (2 x 3 m) farstu – med vinduer. Dem havde vi jo nu en hel håndfuld af – fine gamle sprossevinduer med trukne glas fra udskiftningen af vinduer i tilbygningen.

Det var bagbos firma, der stod for nedrivning af den gamle farstu og støbning af nyt fundament til den nye. Og det var så nok den del af renoveringen, der gik mest ‘efter bogen’ – til tiden, uden nogen palaver og i godt humør. Det var så også bagbos far (vores genbo), der stod for projektet. Jeg ved ikke rigtig, om der er noget, den mand ikke kan?

Efter nedrivningen af den gamle farstu blev hullet ind til huset dækket af en gammel dør og en plade, og så var der klar til udgravning til fundament til den nye farstu. I samme omgang fik vi så gravet render til el-kabler til både stalden og laden – det skal blive dejligt at slippe for at trække lange ledninger, hver gang man skal bruge strøm de to steder. Det har længe været et stort ønske, der bare afventede, at vi i anden anledning skulle have en stor gravemaskine på besøg.

I mellemtiden var det så blevet sommerferie – og Christoffer (vores tømrer) skulle giftes – så opbygning af den nye farstu måtte vente godt en måned. Entreprenøren kunne godt have sat en anden tømrer på projektet, men det ville vi ikke. Det var så tilpas kompliceret med alle tilpasningerne til det gamle hus, så det ville vi ikke have en ny tømrer ind over. Bare tanken om at skulle til at sætte en ny ind i det … Så hellere vente, til Christoffer var tilbage fra bryllupsrejse og ferie. Så kunne han nemlig få fornøjelsen med endnu en gang ‘plocka pinn’. 🙂

Materialevalget ved farstu-byggeriet gav næsten sig selv – næsten alle overvejelser var gjort i forbindelse med det øvrige projekt. En enkelt detalje havde vi dog ikke overvejet: Fundamentet til farstun. I alle tre tilbud indgik et støbt, isoleret fundament – og det faldt os aldrig ind, at der kunne være alternativer. Først da håndværkerne kom med frigolit plader (og frigolit-snuller på hele grunden) og en betonblander, gik det op for mig, at vi havde gang i en ikke helt miljø- og klimavenlig løsning. Og da var det for sent at trække i håndbremsen. Blandt andet fordi jeg ingen som helst idé havde om, hvad alternativet kunne være, den dag jeg pludselig stod og burde have råbt stop.

Der er to problemer i den løsning, vi nu har fået (støbt fundament isoleret med frigolit).

Frigolit er noget forfærdelig griseri. Det er lavet af polystyren, et plastikmateriale (oliebaseret), og nedbrydes ikke i naturen. Bortset fra at det altså smuldrer i små plastik-stykker, der flyver rundt i hele haven. Produktionen af produktet er energikrævende, oliekrævende, og CO2-udslippende. Men det er et vældig effektivt isoleringsmateriale, der både isolerer mod kulde og fugt.

Beton består blandt andet af cement, som er voldsomt klimabelastende at producere. Både fordi det kræver store mængder energi, men især fordi der udledes store mængder CO2 fra den kemiske proces. Cement består i store træk af sand og kridt, der opvarmes ved brug af store mængder energi, og i opvarmningen omdannes kridtet (calciumkarbonat – CaCO3) til CO2 og calciumoxid CaO. Det er calciumoxiden, man skal bruge – og CO2’en slipper altså løs. Cement er altså ikke noget særlig klimavenligt byggemateriale. 

Hvorfor tænkte vi os ikke om? Tja, nogle gange bliver man bare tænke-mæssigt overbelastet. Og et eller andet sted handler det jo også om, at problemet ikke er velkendt (det var det nu her, af os i hvert fald, selvom det sagtens kan være, at håndværkerne ikke har hørt om det før. Vi glemte det bare i farten), og især at alternativerne ikke bliver præsenteret som valg, når man skal i gang med et byggeprojekt.

Selv ikke nu er vi helt sikre på, hvad vi kunne have gjort i stedet. Men det er helt sikkert noget, vi skal have sat os ind i, inden vi skal lave fundament næste gang.

Et andet dilemma, der jævnligt dukker op, er indvendig vægbeklædning. Den havde vi også lige oppe at vende igen i forbindelse med farstu-byggeriet. Hvad er den mest miljøvenlige og samtidig praktiske indvendige vægbeklædning? Vi vil jo gerne kunne anvende farstun til ophængning af overtøj – og det betyder, at vi skal kunne sætte knager op, der kan bære tunge vinterfrakker. Farstun er bygget op som et træskelet med isolering i, på ydersiden er der vindpap og facadebrædder, og på indersiden har vi så valgt at få en OSB-plade, der så er sat gips på. Gipsen er nem at spartle og overfladebehandle, og OSB-pladen er tilstrækkelig solid til, at den kan bære knager med tungt overtøj.

Gips er en naturligt forekommende bjergart, som man udvinder bl.a. i Spanien. I de gipsplader, der anvendes i byggeri, er der som oftest en væsentlig andel genbrugsgips. Produktionen af gipsplader kræver en del energi (varme), men der er ikke udledninger af drivhusgasser fra selve processen. For så vidt et ok produkt, som vi ikke har de store problemer med.

OSB-plader er til gengæld lavet af træflis og lim. I limen er der PMDI – som det ikke er helt let at finde oplysninger om. Men det er vist noget snavs …. Til gengæld er der ikke så meget af det … Hmmm.

Hvorfor valgte vi ikke bare at få sat brædder op, som vi så kunne sætte gipspladen udenpå? Tja – igen var det ikke den nemmeste løsning og heller ikke den løsning, håndværkerne foreslog. OSB-plader er helt lige og nemme at få en plan overflade ud af – og nemme (og hurtige) at sætte op. Der er simpelthen ikke så meget pjat der. Og så er det ikke forbudt … Og når det ikke er forbudt, så er det vel heller ikke farligt? … Eller noget …

Nu vi er ved det: Faktisk har vi også fået sat mdf-plader op i vindueslysningerne – også den nye ved spisepladsen. Mdf er også lavet af et træmateriale og et bindemiddel – her indeholder bindemidlet bare formaldehyd. Som i større mængder er cancerfremkaldende. Mængden af formaldehyd er her bare meget, meget lille (10 gange mindre end grænseværdien for at et produkt kan svanemærkes). I øvrigt er der i det hele taget (naturligt) formaldehyd i træ, så helt kan man ikke komme uden om det under alle omstændigheder.

Her ses alle lagene (skurkene): OSB inderst, gips udenpå, og MDF i lysningen. I øvrigt kan man også se EcoBatt-isoleringen.

Rådet for at minimere afgasning af formaldehyd fra sådanne plader er at male dem, hvilket vi da også har gjort med det samme inde ved spisepladsen (med en helt ugiftig maling …). Og så at lufte ud – godt vi ikke har forsatsvinduer. 😉

Nu er det hele jo ikke træls i den nye farstu. Jeg er næsten færdig med at renovere de gamle vinduer, der skal sættes i, og så har vi valgt at lade en del af den oprindelige bjælkevæg ind mod køkkenet være synlig. Når først vi får valgt (er ikke helt enige … endnu …) og lagt klinker, og malet og hængt knager op, så bliver der rigtig snyggt (håber vi …). 🙂

I samband med renoveringen på 90-talet byggdes också en farstu på Gammelgård
En farstu är, för att citera Wikipedia, ”ett utrymme innanför bostadens ytterdörr”… bestående av ”…ett enkelt ouppvärmt förrum. Där tog man av och på sig stövlar och skor samt ibland även ytterkläder. Farstun fungerade på detta sätt som en luftsluss in till bostadsdelen där fuktiga klädesplagg och skodon kunde förvaras. Detta var speciellt viktigt vintertid när man ofta gick in och ut i huset för att hålla bostadsdelen fri från fukt och snömodd.”

Väldigt praktiskt! Men… den farstu som byggdes på 90-talet var mycket liten, saknade fönster (och var därför mörk) OCH var återigen byggd av gamla brädor som nu höll på att falla isär helt. Vi tog därför tillfället i akt, när vi ändå var igång med fasadrenoveringen, att låta bygga en ny, större (2 x 3 m) farstu – med fönster. Dem hade vi ju nu en hel handfull av – fina gamla spröjsade fönster med blåst glas från fönsterbytet i utbyggnaden.

Det var grannens firma som stod för rivningen av den gamla farstun och gjutningen av fundamentet till den nya. Och det var nog den del av renoveringen som gick mest ”efter boken” – i tid, utan något krångel och med gott humör. Det var också grannens far som ansvarade för projektet. Jag vet faktiskt inte om det finns något den mannen inte kan?

Efter rivningen av den gamla farstun täcktes hålet in till huset av en gammal dörr och en skiva, och sedan var det klart för utgrävning till fundamentet. I samma veva fick vi grävt rännor för elkablar till både stallet och ladan – det ska bli skönt att slippa dra långa sladdar varje gång man behöver ström på de två ställena. Det har länge varit en stor önskan som bara väntat på att vi av någon annan anledning skulle ha en grävmaskin på besök.

Under tiden hade det hunnit bli sommarsemester – och Christoffer (vår snickare) skulle gifta sig – så uppbyggnaden av den nya farstun fick vänta drygt en månad. Entreprenören kunde ha satt en annan snickare på projektet, men det ville vi inte. Det var så pass komplicerat med alla anpassningar till det gamla huset att vi inte ville ha in en ny snickare i det. Bara tanken på att behöva sätta in en ny person i alltihop… då väntade vi hellre tills Christoffer var tillbaka från smekmånad och semester. Då kunde han nämligen få nöjet att köra ännu en omgång ”plockepinn”. 🙂

Materialvalet vid farstubygget gav nästan sig självt – de flesta överväganden var redan gjorda i samband med resten av projektet. En detalj hade vi dock inte funderat över: fundamentet. I alla tre offerter ingick ett gjutet, isolerat fundament – och det slog oss aldrig att det fanns alternativ. Först när hantverkarna kom med frigolitplattor (och frigolitsmulor över hela tomten) och en betongblandare, gick det upp för mig att vi höll på med en inte helt miljö- och klimatvänlig lösning. Och då var det för sent att dra i handbromsen. Bland annat för att jag inte hade en aning om vad alternativet skulle vara den dagen jag plötsligt stod där och borde ha ropat stopp.

Det finns två problem med den lösning vi nu har fått (gjutet fundament isolerat med frigolit):

1. Frigolit (cellplast) är ett förfärligt skräp. Det är gjort av polystyren, ett plastmaterial (oljebaserat), och bryts inte ner i naturen. Bortsett från att det smular sönder i små plastbitar som flyger runt i hela trädgården. Produktionen är energikrävande, oljeberoende och koldioxidutsläppande. Men det är ett väldigt effektivt isoleringsmaterial som skyddar mot både kyla och fukt.

2. Betong består bland annat av cement, som är extremt klimatbelastande att producera. Dels för att det kräver stora mängder energi, men framför allt för att det frigörs stora mängder CO2 i den kemiska processen. Cement består i stora drag av sand och kalk som värms upp; vid uppvärmningen omvandlas kalken (kalciumkarbonat – CaCO3​) till CO2​ och kalciumoxid $CaO$. Det är kalciumoxiden man vill ha – och koldioxiden slipper alltså ut. Cement är alltså inget särskilt klimatvänligt byggmaterial.

Varför tänkte vi inte efter? Tja, ibland blir man helt enkelt tankemässigt överbelastad. Och någonstans handlar det ju också om att problemet inte är allmänt känt (det var det förvisso för oss, även om hantverkarna kanske aldrig hört talas om det – vi glömde det helt enkelt i farten), och framför allt att alternativen inte presenteras som valmöjligheter när man drar igång ett byggprojekt. Ännu idag är vi inte helt säkra på vad vi kunde ha gjort istället. Men det är definitivt något vi ska sätta oss in i innan vi bygger ett fundament nästa gång.

Ett annat dilemma som dyker upp regelbundet är invändig väggbeklädnad. Den diskuterade vi också i samband med farstubygget. Vad är den mest miljövänliga och samtidigt praktiska beklädnaden? Vi vill kunna använda farstun för att hänga upp ytterkläder – och det betyder att vi måste kunna sätta upp krokar som håller för tunga vinterrockar. Farstun är uppbyggd som ett träskelett med isolering; på utsidan sitter vindpapp och fasadbrädor, och på insidan har vi valt att ha en OSB-skiva med gips utanpå. Gipsen är lätt att spackla och ytbehandla, och OSB-skivan är tillräckligt solid för att bära krokar med tunga kläder.

Gips är en naturligt förekommande bergart. I de gipsskivor som används i byggen finns oftast en betydande del återvunnen gips. Produktionen kräver en del energi, men det sker inga utsläpp av växthusgaser från själva processen. Så långt en okej produkt. OSB-skivor är däremot gjorda av träflis och lim. I limmet finns PMDI – som det inte är helt lätt att hitta information om. Men det lär vara en del skräp i det… Å andra sidan är det inte så stora mängder… Hmmm.

Varför valde vi inte bara att sätta upp brädor som vi sedan satte gipsskivan utanpå? Tja – återigen var det inte den enklaste lösningen och heller inte den lösning hantverkarna föreslog. OSB-skivor är helt raka och lätta att få en jämn yta av – och snabba att sätta upp. Det är helt enkelt mindre krångel. Och så är det inte förbjudet… Och när det inte är förbjudet så är det väl inte farligt? …Eller?

När vi ändå är inne på det: Vi har faktiskt också satt upp MDF-skivor i fönstersmygarna – även den nya vid matplatsen. MDF är också gjort av trämaterial och ett bindemedel – här innehåller bindemedlet formaldehyd, som i större mängder är cancerframkallande. Mängden formaldehyd här är dock mycket, mycket liten (10 gånger lägre än gränsvärdet för att en produkt ska kunna Svanenmärkas). För övrigt finns det naturligt formaldehyd i trä, så man kan inte komma ifrån det helt och hållet oavsett.

Här syns alla lager (skurkarna): OSB innerst, gips utanpå och MDF i smygen. Man kan också se EcoBatt-isoleringen.

Rådet för att minimera avgasning av formaldehyd från sådana skivor är att måla dem, vilket vi också gjorde direkt inne vid matplatsen (med en helt giftfri färg…). Och att vädra – tur att vi inte har innanfönster! 😉

Allt är ju inte jobbigt med den nya farstun. Jag är nästan klar med renoveringen av de gamla fönstren som ska sättas i, och så har vi valt att låta en del av den ursprungliga timmerväggen in mot köket vara synlig. När vi väl har valt (vi är inte helt eniga… än…) och lagt klinker, samt målat och hängt upp krokar, så kommer det att bli riktigt snyggt (hoppas vi…). 🙂