Energirenovering af Gammelgård: gavlene

Samtidig med udskiftning af vinduerne i tilbygningen blev også facadebrædderne på sydgavlen skiftet. Nordgavlen måtte vente til efter sommerferien, hvor facadebrædderne blev skiftet samtidig med konstruktionen af den nye farstu og isætning af vindue ved spisepladsen.

Nordgavlen af den oprindelige del af huset (hvor der nu er sat nyt vindue i) var i meget dårlig stand, og sydgavlen var ikke meget bedre.

Da huset blev renoveret i 90’erne, valgte man at sætte gamle facadebrædder på i stedet for nye. For at det skulle se gammelt ud, formentlig, men måske også for at genbruge ressourcer. Det er vi jo normalt store tilhængere af, men lige i dette tilfælde synes jeg måske nok, det er lidt misforstået. Det betød jo, at holdbarheden af renoveringen ikke var længere end 25 år – og det er næppe særlig bæredygtigt. Facadebrædderne var ved at gå fra hinanden, og de var ikke tætte, hvilket betød fri adgang for vind og vejr (og mus), så også vindpap og isolering var skadet. På sydgavlen var det ikke så slemt, så der kunne de isolere udenpå den eksisterende isolering og lægge nyt vindpap udenpå.

På nordgavlen måtte al den gamle vindpap og isolering af, og to nye lag lægges på i stedet.

Lad mig sige det sådan: Gammelgårds nord- og sydgavl er MEGET velisolerede nu! Den gamle del af gården har sat sig en del med tiden, og hælder nu en del nordover. Det betyder, at toppen af sydgavlen hælder indad og toppen af nordgavlen hælder udad. Eller hældte. For nu er gavlene rettet op, og mellemrummet mellem den gamle gavl og de nye facadebrædder er fyldt med isolering.

Christoffer, vores tømrer, var flere gange ved at rive hovedet af sig selv. “Christina, vil du have det lige eller skævt?”. Tja, skævt ser jo autentisk ud, men ligefrem så skævt … “Nå, jeg kan heller ikke lave det skævt, så det bliver lige!” Og så lavede han ellers ‘plocka pinn’ (Mikado), som han kaldte det. Sikke et puslespil. Det er så der, det for alvor ikke går, hvis ikke man har en dygtig tømrer til arbejdet.

Vi havde besluttet os for isoleringsmateriale af cellulose (træfiber), men også her måtte vi gå på kompromis. Pga. dårlig projektledelse var det ikke kommet hjem, da tømrerne skulle bruge det, og derudover kostede det 3 gange så meget som alternativet, EcoBatts, der er lavet af 80% genanvendt glas og med miljøvenligt bindemiddel. Skulle vi sætte byggeriet i stå og vente på træfiberisoleringen, eller skulle vi gå videre med alternativet? Det blev det sidste, hvilket igen siger noget om vigtigheden af tilgængelighed af de miljøvenligste produkter – og af dygtig projektledelse!

Der er mange dilemmaer her, og uden at ville rode mig ud i en hel livscyklusanalyse for de to alternative produkter, så er i hvert fald følgende dilemmaer i spil:

• Råstoffet til cellulose-isoleringen er træ. Det betyder blandt andet, at produktet er mindre skadeligt ved bortskaffelse (i princippet komposterbart, med mindre der er anvendt et skadeligt bindemiddel), men også at der skal fældes træer for at producere det. Hvis ellers fældningen ikke sker ved renafdrift (eller kalhygge, som vi siger i Sverige), og der i øvrigt plantes nye træer, så kan det være rigtig fint og i princippet CO2-neutralt – men ellers er det ikke så godt. Der er store problemer med fældning af skov i Sverige (og andre steder i verden), og især i det nordlige Sverige er der både problemer med dyrkning af store monokulturelle områder med fyr eller gran og med voldsomme miljøproblemer i forbindelse med kalhygger. Det vil typisk være fra den type områder, at materialet til produktion af isoleringsmateriale kommer. Til gengæld er tilvirkningen af isoleringsmaterialet ikke lige så energikrævende som tilvirkningen af stenulds- eller glasuldsisolering.
• Råstoffet til glasisoleringen er 80 % genanvendt glas. Det er energikrævende, men trods alt ikke lige så energikrævende, som når der anvendes nyt glas. Dertil betyder genanvendelse af gammelt glas til produktionen af glasuldsisolering, at der ikke skal anvendes nye naturressourcer (bl.a. sand og kalk). Det meste glasuldsisoleringsaffald deponeres i dag, men der arbejdes på at etablere anlæg, der kan genanvende gammelt isoleringsmateriale – så måske kan vores isolering genanvendes, når det engang bliver til affald om forhåbentlig mange, mange år.

Begge de to isoleringsmaterialer giver god isolering, og begge er velegnede til træhuse.

For og imod, og frem og tilbage. Nu er der i hvert fald tæt og isoleret. Grundigt!

Samtidigt som fönstren i tillbyggnaden byttes, byttes även fasadbrädorna på sydgaveln.
Nordgaveln fick vänta till efter sommarlovet, då fasadbrädorna byttes samtidigt som den nya farstun konstruerades och fönstret vid matplatsen sattes in.

Nordgaveln på den ursprungliga delen av huset (där det nya fönstret nu sitter) var i mycket dåligt skick, och sydgaveln var inte mycket bättre.

När huset renoverades på 90-talet valde man att sätta upp gamla fasadbrädor istället för nya. Förmodligen för att det skulle se gammalt ut, men kanske också för att återanvända resurser. Det är vi ju i vanliga fall stora anhängare av, men just i det här fallet tycker jag nog att det var lite missriktat. Det innebar ju att hållbarheten på renoveringen inte var längre än 25 år – och det är knappast särskilt hållbart. Fasadbrädorna höll på att falla isär och de var inte täta, vilket innebar fri lejd för väder och vind (och möss), så även vindpapp och isolering var skadad. På sydgaveln var det inte lika illa, så där kunde de isolera utanpå den befintliga isoleringen och lägga ny vindpapp utanpå.

På nordgaveln var de tvungen att ta bort all gammal vindpapp och isolering och lägga på två nya lager istället.

Låt mig säga så här: Gammelgårds nord- och sydgavel är MYCKET välisolerade nu! Den gamla delen av gården har satt sig en hel del med tiden och lutar nu ganska mycket åt norr. Det betyder att toppen av sydgaveln lutar inåt och toppen av nordgaveln lutar utåt. Eller lutade. För nu är gavlarna upprätade, och mellanrummet mellan den gamla gaveln och de nya fasadbrädorna är fyllt med isolering.

Christoffer, vår snickare, var flera gånger nära att slita sitt hår. ”Christina, vill du ha det rakt eller snett?”. Tja, snett ser ju autentiskt ut, men riktigt så här snett… ”Äh, jag kan inte heller göra det snett, så det får bli rakt!” Och så körde han på med ”plockepinn”, som han kallade det. Vilket pussel. Det är där det verkligen inte går om man inte har en skicklig snickare för jobbet.

Vi hade bestämt oss för isoleringsmaterial av cellulosa (träfiber), men även här fick vi kompromissa. På grund av dålig projektledning hade det inte kommit hem när snickarna behövde det, och dessutom kostade det tre gånger så mycket som alternativet, EcoBatts, som är gjort av 80 % återvunnet glas och med miljövänligt bindemedel. Skulle vi stoppa bygget och vänta på träfiberisoleringen, eller skulle vi gå vidare med alternativet? Det blev det sistnämnda, vilket återigen säger något om vikten av tillgänglighet för de miljövänligaste produkterna – och om skicklig projektledning!

Det finns många dilemman här, och utan att vilja ge mig in i en hel livscykelanalys för de två alternativa produkterna, så är i varje fall följande dilemman i spel:

• Råvaran till cellulosaisoleringen är trä. Det betyder bland annat att produkten är mindre skadlig vid kassering (i princip komposterbar, såvida inte ett skadligt bindemedel har använts), men också att träd måste fällas för att producera den. Om avverkningen inte sker genom kalhygge och det dessutom planteras nya träd, så kan det vara riktigt bra och i princip CO2-neutralt – men annars är det inte lika bra. Det finns stora problem med skogsavverkning i Sverige, och särskilt i norra Sverige finns det både problem med stora monokulturer av tall eller gran och med våldsamma miljöproblem i samband med kalhyggen. Det är typiskt sett från den typen av områden som materialet till produktion av isolering kommer. Å andra sidan är tillverkningen av isoleringsmaterialet inte lika energikrävande som tillverkningen av stenulls- eller glasullsisolering.

• Råvaran till glasisoleringen är 80 % återvunnet glas. Det är energikrävande, men trots allt inte lika energikrävande som när nytt glas används. Dessutom innebär återanvändning av gammalt glas till produktionen av glasullsisolering att nya naturresurser (bland annat sand och kalk) inte behöver tas i anspråk. Det mesta avfallet från glasullsisolering deponeras idag, men det pågår arbete med att etablera anläggningar som kan återvinna gammalt isoleringsmaterial – så kanske kan vår isolering återvinnas när den en gång blir till avfall om förhoppningsvis många, många år.

Båda isoleringsmaterialen ger god isolering och båda lämpar sig för trähus. Fram och tillbaka, för och emot. Nu är det i varje fall tätt och isolerat. Grundligt!