‘Små’ nye kartofler – endelig!

Det har været et underligt vejr i år. Først var det ekstremt længe om at blive forår, med nattefrost langt ind i maj, så har vi manglet vand det meste af sommeren, og nu vælter regnen ned. Som nogle måske vil huske, betød det kolde forår, at vores kartofler blev sat ekstremt sent (starten af maj). Og på trods af at vi ventede så længe, så fik de alligevel frost og frøs tilbage allesammen efter et par dage. Der må jeg indrømme, at jeg begyndte at tvivle på årets kartoffelhøst. Men da høst af kartofler kun var et af flere mål med at sætte kartofler, tog jeg det ikke så tungt. Og godt det samme – for der var ingen grund til bekymring.

Kartoflerne fik, trods den hårde start, fat alligevel, og midt i juni kunne jeg ‘hyppe’ dem første gang. Da de jo vokser i ensilage og bare har ‘fødderne’ nede og røre ved jorden, bestod hypningen i at lægge mere ukrudt op omkring planterne. Det passede meget fint med, at det var tid til at slå grøftekanten med leen …

Og siden er planterne bare vokset og vokset – trods tørken, som jorddækket har beskyttet planterne imod. Faktisk er de vokset så meget, at Steffen begyndte at tvivle på, at planterne overhovedet brugte krudt på at lave kartofler – eller om de brugte al krudtet på bladvækst. Samtidig var det meget sparsomt med blomstringen – enkelte planter satte blomster sidst i juli, og det var så det.

Nu er vi i starten af august, og kan ikke vente længere: Er der mon overhovedet kartofler under de planter? Vi har lettet lidt på det lag af ensilage m.m., de vokser i, og kigget på produktionen. En af de første kartofler, vi fik lirket frem, vejede godt 400 g. … Så måske får vi kartofler nok! Vi behøver i hvert fald ikke at tage så mange ad gangen, med mindre vi har mange gæster. 🙂

Det har varit ett märkligt väder i år. Först tog det extremt lång tid innan det blev vår, med nattfrost långt in i maj, sedan har vi haft brist på vatten större delen av sommaren, och nu vräker regnet ner. Som några kanske minns innebar den kalla våren att vår potatis sattes extremt sent (början av maj).
Och trots att vi väntade så länge fick de ändå frost och alla frös ner efter ett par dagar. Där måste jag erkänna att jag började tvivla på årets potatisskörd. Men eftersom skörden bara var ett av flera mål med att sätta potatis, tog jag det inte så hårt. Och tur var väl det – för det fanns ingen anledning till oro.

Potatisen tog sig ändå, trots den tuffa starten, och i mitten av juni kunde jag kupa dem för första gången. Eftersom de ju växer i ensilage och bara har ”fötterna” nere och rör vid jorden, bestod kupningen i att lägga mer ogräs runt plantorna. Det passade väldigt bra ihop med att det var dags att slå dikeskanten med lien…

Och sedan dess har plantorna bara vuxit och vuxit – trots torkan, som marktäckningen har skyddat plantorna mot. Faktum är att de har vuxit så mycket att Steffen började tvivla på om plantorna överhuvudtaget använde energin till att bilda potatisar – eller om de lade allt krut på bladtillväxt. Samtidigt var blomningen väldigt sparsam – enstaka plantor satte blommor i slutet av juli, och det var allt.

Nu är vi i början av augusti och kan inte vänta längre: Finns det tro överhuvudtaget potatis under de där plantorna? Vi har lyft lite på lagret av ensilage med mera som de växer i, och tagit oss en titt på produktionen. En av de första potatisarna vi fick lirkat fram vägde drygt 400 gram… Så vi får kanske potatis så det räcker! Vi behöver i varje fall inte ta så många åt gången, såvida vi inte har många gäster. 🙂