Morbær/Mullbär

Morbær (Morus alba x Morus rubra) er lækre, og de burde kunne dyrkes her i zone 3-4, hvor vi bor. Sidste år i august købte vi derfor et lille træ af sorten ‘Illinois Everbearing’ hos Lars Westergaard, som vi overvintrede i kælderen under laden og plantede ud i skovhaven dette forår.

Det lille morbærtræ har to stammer, og hvor hårdt det end føles, skal det altså beskæres: Den ene stamme skal fjernes. Og så var det jeg tænkte: Her er chancen for at lave nogle flere træer – måske. På nettet er der meget delte meninger om, hvor svært det er at få stiklinger af morbær til at danne rødder, men når nu jeg alligevel skal klippe i træet, skal det da prøves.

Jeg har derfor taget ‘sommerstiklinger’, altså årsskud, som kortes ned til 2-3 bladpar. De nederste blade fjernes, og de øverste halveres med en saks for at nedsætte fordampningen. Stiklingerne sættes i en potte med ‘fluffy’ pottemuld blandet op med vermikulit, så det bliver ved at være luftigt. Stiklingerne må under ingen omstændigheder drukne. De må heller ikke tørre ud. Derfor trækkes en plastikpose over potten. Det fungerer som et lille drivhus.

Før jeg satte plastikposen på, vandede jeg med pileekstrakt, der skulle virke stimulerende på roddannelsen. Jeg ved ikke, om det virker, men det er let at lave, så der var ikke noget at miste: Jeg fyldte et stort rødbedeglas op med pilekviste, der er klippet i korte stykker. Kvistene skal ca. have samme tykkelse som en blyant. De blev dækket med kogende vand, det trak natten over og blev så siet. Et voila: Pileekstrakt.

Nu står stiklingerne så i skyggen under bordet i drivhuset og hygger sig. Jeg kan ikke gøre andet end at krydse fingre og huske at vande. Om nogle uger finder jeg så ud af, om projektet er lykkedes.

Og forresten: Da jeg ville klippe den ene stamme af morbærtræet opdagede jeg, at det er fuldt af bær! Beskæringen må vente …

Mullbär (Morus alba x Morus rubra) är läckra, och de borde kunna odlas här i växtzon 3–4 där vi bor. Förra året i augusti köpte vi därför ett litet träd av sorten ’Illinois Everbearing’ hos Lars Westergaard, som vi övervintrade i källaren under ladan och planterade ut i skogsträdgården i våras.

Det lilla mullbärsträdet har två stammar, och hur hårt det än känns så måste det beskäras: den ena stammen ska tas bort. Och då tänkte jag: här är chansen att få fram några fler träd – kanske. På nätet går meningarna isär om hur svårt det är att få sticklingar av mullbär att bilda rötter, men när jag ändå ska klippa i trädet måste det ju testas.

Jag har därför tagit ”sommarsticklingar”, alltså årsskott som kortas ner till 2–3 bladpar. De nedersta bladen tas bort, och de översta halveras med en sax för att minska avdunstningen. Sticklingarna sätts i en kruka med ”fluffig” planteringsjord uppblandad med vermikulit, så att den förblir luftig. Sticklingarna får under inga omständigheter drunkna. De får inte heller torka ut. Därför trär jag en plastpåse över krukan. Det fungerar som ett litet miniväxthus.

Innan jag satte på plastpåsen vattnade jag med pilavkok, som sägs stimulera rotbildningen. Jag vet inte om det fungerar, men det är lätt att göra så det fanns inget att förlora: Jag fyllde en stor rödbetsburk med pilkvistar som klippts i korta bitar. Kvistarna ska vara ungefär lika tjocka som en blyertspenna. De täcktes med kokande vatten, fick dra över natten och silades sedan. Et voilà: Pilavkok.

Nu står sticklingarna i skuggan under bordet i växthuset och har det skönt. Jag kan inte göra annat än att hålla tummarna och komma ihåg att vattna. Om några veckor får jag veta om projektet har lyckats.

Och förresten: När jag skulle klippa av den ena stammen på mullbärsträdet upptäckte jag att det är fullt av bär! Beskärningen får vänta…