Løg i lange baner

Som for de fleste andre er løg for os en basisingrediens i madlavningen. Hidtil har vi primært anvendt de gule zittauerløg (kepaløg – Allium cepa), rødløg (røde sorter af kepaløg) eller salatløg (hvide, mildere sorter af kepaløg), købt i supermarkedet. Kepaløg dyrker man typisk som enårige løg (man sætter små sætteløg om foråret og høster store løg om efteråret), og de er meget anvendelige til at tørre og opbevare over vinteren. Af samme årsag er de formentlig en af de mest anvendte grøntsager i hele verden.

Vi spiser også mange løg, men har ikke lyst at afsætte et meget stort areal af til enårig løgdyrkning – og heller ikke til hvert år at skulle grave samme store areal og sætte sætteløg . I stedet kunne vi godt tænke os, at en del af vores løgforbrug kunne dækkes af flerårige løg fra skovhaven. I hvert fald sommerhalvårets løgforbrug – så kan vi altid overveje, om vi også skal dyrke et mindre areal med kepaløg til vinterforbrug.

Der findes rigtig, rigtig mange flerårige løg. Og udover at give løg til os, så er de fleste af dem også vældigt attraktive nektarplanter for honningbier, vilde bier og andre flyvende venner. Og så er de jo flotte. Så der er ikke rigtig nogen gode grunde til ikke at have mange løg i skovhaven.

Vi er derfor begyndt at anskaffe enkelteksemplarer af så mange forskellige løg som muligt – og så skal vi opformere dem, så der bliver mange planter. Vi bruger løg hver dag året rundt, så de skal være let tilgængelige. Idéen er derfor, at der skal være løgplanter som kantplanter – dvs. helt ud til stierne – i mange af bedene i skovhaven.

Allerede den første sommer på Gammelgård, inden vi overhovedet var gået i gang med at anlægge skovhaven, blev de første løg sået: Marco og Ilona såede to rækker purløg/gräslök (Allium schoenoprasum) i en af de første plantekasser, vi lavede og satte i vildnisset i gårdhaven foran aftægtsboligen. Der har de så stået lige siden og har vokset sig store og flotte – og nu har jeg delt dem og lavet en purløgskant langs hele den østlige side af bed nr. 2 i skovhaven.

Purløg er flotte og nemme – men også lidt kedelige. Der er sjældent meget løgsmag i, og de kan højst bruges som drys på en ægge- eller kartoffelmad, hvilket de til gengæld er rigtig gode til. Næh, vi skal have gang i nogle af de mere potente løgsorter, hvis det skal batte noget i madlavningen.

Foreløbig har vi fået fat i to pibeløg (Allium fistulosum), som vi har fået af Inger, to sejrsløg (Allium victorialis), som vi købte på et marked i Älmhult, og to prærieløg (Allium cernuum), som vi har købt på Naturplanteskolen. Pibeløgene er allerede sat i skovhaven, i forlængelse af purløgene i bed nr. 2. Vi “stjal” en masse pibeløg-frø, da vi var hos Inger sidste sommer, såede dem tidligt på foråret, og har nu pottet 13 planter op – så der ved vi, at vi har reserver klar, hvis det går galt. Sejrsløgene og prærieløgene er indtil videre sat i et bed i gårdhaven foran aftægtsboligen. Vi har kun to eksemplarer af hver, så de skal nurses lidt. Eller hvad det nu er, der er grunden til, at Steffen hellere vil have dem i gårdhaven i første omgang … (de ville nemlig stå præcis lige så godt i skovhaven!).

Min moster Lene har i mange år dyrket slangehvidløg i sin have i Stenløse. For 2 år siden fik jeg et par løg, som jeg delte i fed og satte i en af de første plantekasser i gårdhaven foran aftægtsboligen. De blev sidste år til nogle lidt forkølede hvidløgsplanter (jeg fik vist både gødet og vandet for lidt …), som blev delt og sat igen sidste efterår. I år trives de! Hvidløg findes overordnet set i to varianter: hardnecks og softnecks. Softnecks er dem med de bløde stilke, som man kan flette i en hvidløgsranke. Hardnecks kaldes også for slangehvidløg. De får i løbet af forsommeren/sommeren en hård stilk, der snor sig opad i luften som en slange – deraf navnet. I toppen af stilken sætter de et topløg, som faktisk er en ‘pakke’ med mange små topløg indeni. De små topløg kan man enten spise (smager fortrinligt) eller man kan plante dem. De skal så stå 2 år, inden man kan høste dem igen som hvidløg. Jeg satte en række topløg i en kasse i gårdhaven sidste efterår, og dem har jeg nu forsigtigt plantet ud i skovhaven, også i kanten af bed nr. 2. Og derfra har jeg faktisk ikke tænkt mig at høste selve løgene i jorden. Hvidløg kan nemlig sagtens være flerårige også. Hvis man lader selve løgene stå i jorden, og nøjes med at høste de grønne blade og topløgnene, så deler de sig i jorden og bliver til flere – lidt ligesom blomsterløg. Hvis man så synes, at klumpen bliver for tæt, så kan man jo grave nogle af løgene op og spise dem. Eller tørre dem til vinteren. 🙂

Og så er der vores ramsløg (Allium ursinum)! Det er sådan en smuk forårsplante, og jeg drømmer om et helt tæppe af ramsløg i hvert fald to steder i skovhaven: under bøgen nord for laden (bed nr. 9) og under linden (bed nr. 3). Nord for laden satte vi allerede den første sommer et par ramsløgsplanter, som vi købte på Naturplanteskolen. De er lige så stille ved at brede sig, og i år har vi for første gang vovet at høste et par blade. Dette forår fik jeg en ordentlig klump planter med løg af min bi-lærer, Alice, og de er nu sat under linden. Om alt går vel begynder tæppet at brede sig begge steder om et par år.

Vi tog også frø af en navnesort af prærieløg, Allium cernuum ‘Pink Giant’ og  og af en kantløg, Allium Senescens hyb. i skovhaven på Holma – de er sået, er spiret, og står nu og vokser i hver sin ende af en lille bakke. Og endelig tog vi frø af en hvidblomstret purløg hos Inger, som også står i en altankasse. Så inden året er omme, skulle vi gerne være oppe på otte forskellige flerårige løg i forskellige udviklingsstadier og på forskellige placeringer. Men der findes mange flere, så vi behøver ikke at stoppe der.

Precis som för de flesta andra är lök en basingrediens i vår matlagning. Hittills har vi främst använt gul lök (kepalök – Allium cepa), rödlök (röda sorter av kepalök) eller silverlök (vita, mildare sorter), köpta i mataffären.
Kepalök odlar man typiskt som ettårig (man sätter små sättlökar på våren och skördar stora lökar på hösten), och de är väldigt tacksamma att torka och förvara över vintern. Av samma anledning är de förmodligen en av de mest använda grönsakerna i hela världen.

Vi äter också mycket lök, men vill inte avsätta en jättestor yta till ettårig lökodling – och inte heller behöva gräva samma stora yta varje år för att sätta sättlök. Istället skulle vi vilja att en del av vår lökförbrukning kunde täckas av fleråriga lökar från skogsträdgården. Åtminstone sommarhalvårets behov – sen kan vi alltid överväga om vi också ska odla en mindre yta med kepalök för vinterbruk.

Det finns väldigt, väldigt många fleråriga lökar. Och utöver att ge oss lök, så är de flesta av dem också väldigt attraktiva nektarväxter för honungsbin, vildbin och andra flygande vänner. Och så är de ju vackra. Så det finns egentligen inga bra skäl till att inte ha massor av lök i skogsträdgården.

Vi har därför börjat skaffa enstaka exemplar av så många olika lökar som möjligt – och sen ska vi föröka dem så att det blir många plantor. Vi använder lök varje dag året runt, så de ska vara lättillgängliga. Idén är därför att det ska finnas lökplantor som kantväxter – det vill säga ända ut mot stigarna – i många av bäddarna i skogsträdgården.

Redan första sommaren på Gammelgård, innan vi ens hade börjat anlägga skogsträdgården, såddes de första lökarna: Marco och Illona sådde två rader gräslök (Allium schoenoprasum) i en av de första odlingslådorna vi byggde och ställde i vildsnåret på gårdsplanen framför undantagstugan. Där har de stått sedan dess och vuxit sig stora och fina – och nu har jag delat dem och skapat en kant av gräslök längs hela den östra sidan av bädd nr 2 i skogsträdgården.

Gräslök är vackert och enkelt – men också lite tråkigt. Det är sällan mycket löksmak i den, och den kan högst användas som strössel på en ägg- eller potatissmörgås (vilket den å andra sidan är väldigt bra till). Nä, vi måste få igång några av de mer potenta löksorterna om det ska göra någon skillnad i matlagningen.

Än så länge har vi fått tag på två piplökar (Allium fistulosum) som vi fick av Inger, två segerlökar (Allium victorialis) som vi köpte på en marknad i Älmhult, och två prärielökar (Allium cernuum) som vi köpte på Naturplanteskolen. Piplökarna är redan satta i skogsträdgården, som en förlängning av gräslöken i bädd nr 2. Vi ”stal” en massa fröer från piplök när vi var hos Inger förra sommaren, sådde dem tidigt i våras och har nu skolat om 13 plantor – så där vet vi att vi har reserver redo om något går snett. Segerlökarna och prärielökarna har tills vidare satts i en rabatt på gårdsplanen framför undantagstugan. Vi har bara två exemplar av varje, så de måste daltas med lite. Eller vad det nu är som är anledningen till att Steffen hellre vill ha dem på gårdsplanen i första hand… (de skulle nämligen trivas precis lika bra i skogsträdgården!).

Min moster Lene har i många år odlat ormvitlök i sin trädgård i Stenløse. För två år sedan fick jag ett par lökar som jag delade i klyftor och satte i en av de första odlingslådorna på gårdsplanen. De blev förra året till några lite klena vitlöksplantor (jag fick nog både gödslat och vattnat för lite…), som delades och sattes igen i höstas. I år trivs de! Vitlök finns överlag i två varianter: hardnecks och softnecks. Softnecks är de med mjuka stjälkar som man kan fläta till en vitlöksfläta. Hardnecks kallas också för ormvitlök. De får under försommaren/sommaren en hård stjälk som skruvar sig uppåt i luften som en orm – därav namnet. I toppen av stjälken sätter de en topplök, som faktiskt är ett ”paket” med många små topplökar (bulbiller) inuti. De små topplökarna kan man antingen äta (smakar utmärkt) eller så kan man plantera dem. De måste sedan stå i två år innan man kan skörda dem igen som vitlök. Jag satte en rad topplökar i en låda på gårdsplanen i höstas, och dem har jag nu försiktigt planterat ut i skogsträdgården, också i kanten av bädd nr 2. Och därifrån har jag faktiskt inte tänkt skörda själva lökarna i jorden. Vitlök kan nämligen mycket väl vara flerårig den också. Om man låter själva lökarna stå kvar i jorden och nöjer sig med att skörda de gröna bladen och topplökarna, så delar de sig i jorden och blir fler – lite som blomsterlökar. Om man sedan tycker att klungan blir för tät kan man ju gräva upp några av lökarna och äta dem. Eller torka dem till vintern. 🙂

Och så har vi vår ramslök (Allium ursinum)! Det är en så vacker vårväxt, och jag drömmer om en hel matta av ramslök på åtminstone två ställen i skogsträdgården: under boken norr om ladan (bädd nr 9) och under linden (bädd nr 3). Norr om ladan satte vi redan första sommaren ett par ramslöksplantor som vi köpte på Naturplanteskolen. De håller sakta men säkert på att sprida sig, och i år har vi för första gången vågat skörda ett par blad. Den här våren fick jag en rejäl klump plantor med lök av min biodlingslärare, Alice, och de är nu satta under linden. Om allt går väl börjar mattan sprida sig på båda ställena om ett par år.

Vi tog också fröer från en namnsort av prärielök, Allium cernuum ’Pink Giant’, och från en kantlök, Allium senescens hyb., i skogsträdgården på Holma – de är sådda, har grott och står nu och växer i varsin ände av ett litet brätte. Slutligen tog vi fröer från en vitblommig gräslök hos Inger, som också står i en balkonglåda. Så innan året är slut bör vi vara uppe i åtta olika fleråriga lökar i olika utvecklingsstadier och på olika platser. Men det finns många fler, så vi behöver inte stanna där.