Hvorfor egentlig dyrke mad selv?

Det er nok ikke forbigået ret manges opmærksomhed, at vi eksperimenterer med at dyrke alt muligt selv – både nye typer af grøntsager og nye dyrkningsmetoder. Men hvorfor egentlig dyrke maden selv? Hvad forskel gør det?

Først og fremmest er det enormt inspirerende – det giver et vældigt energikick at opleve planter gro, og det er en enorm tilfredsstillelse at hente egenproduceret mad i haven og gå direkte ind i køkkenet og tilberede den. Og jo mere man har, jo større frihed er der til at lave lige præcis det, man har lyst til, når man får lyst til det.

Men det er faktisk også lidt interessant at se på, hvilken forskel det gør miljø- og klimamæssigt.

Der er de seneste år forsket en del i madspild, både i Danmark og Sverige. I Sverige gennemførte Livsmedelverket, Naturvårdsverket og Jordbruksverket i perioden 2013-2015 et regeringsfinansieret projekt om madspild (’Minska matsvinnet’). I det projekt blev der gennemført en masse analyser af madspild, årsager og virkningsmidler til at reducere madspild.

I Danmark har CONCITO sammen med Fødevareministeriet, Det Jordbrugsvidenskabelige Fakultet ved Aarhus Universitet og Fødevareøkonomisk Institut ved Københavns Universitet i 2011 tilsvarende lavet en kortlægning af ’Det skjulte madspild’.

Rapporterne fra de to projekter kan absolut anbefales, hvis man er interesseret i at forstå madspild lidt bedre. Der er en liste over dem, jeg har kigget i, nederst på siden.

Madspild er et problem ud fra mange synsvinkler. Den økonomiske er vældigt iøjnefaldende – hvad enten du er forbruger eller producent, så er det noget skidt, hvis en stor del af det, du betaler for, ender med ikke at have nogen værdi (affald). Hvis du køber 10 æbler til 30 kroner og smider halvdelen ud, så har de 5 æbler, du ender med at spise, i realiteten kostet 6 kr. stykket i stedet for 3. Og må du som producent kassere halvdelen af pastinakkerne på din mark, så mister du også halvdelen af din potentielle indtjening.

Men der er også andre synsvinkler, der er interessante at tage i betragtning. Hvis der er brug for x kilo gulerødder i Danmark, og alle de producerede gulerødder på en mark ikke når frem til forbrugernes maver, så skal der bruges flere marker til at producere x kg gulerødder end i det tilfælde, hvor alle gulerødder kom frem. Flere marker til fødevareproduktion betyder færre områder til vild natur. Og flere marker, der udsættes for de miljøproblemer, der er forbundet med fødevareproduktion – ikke mindst i den ikke-økologiske fødevareproduktion.

Produktion af mad er heller ikke klimamæssigt uproblematisk. Anvendelse af landbrugsmaskiner betyder afbrænding af fossile brændsler, og er der tale om konventionel landbrugsproduktion, så er der også klimamæssige problemer i forbindelse med produktion og anvendelse af både kunstgødning og pesticider. Det koster energi at producere både kunstgødning og pesticider, og ved produktion af kunstgødning er der også udledning af lattergas til atmosfæren. Lattergas er en klimagas, der er 310 gange stærkere end CO2, og det er derfor vigtigt at reducere både produktion og anvendelse af kunstgødning.

Endelig er der den etiske og fordelingsmæssige betragtning, at madspild er problematisk i en verden, hvor andre mennesker sulter. Ikke mindst hvis vores spild af mad indebærer, at det er nødvendigt at lægge beslag på endnu større arealer i andre dele af verden til produktion af mad til os – arealer, som i stedet kunne anvendes til produktion af mad til dem, der sulter – eller ‘blot’ til bevarelse af truet natur, som fx i Sydamerika, hvor der fældes store skovarealer for at give plads til produktion af soja-bønner, der skal blive til mad til vores grise!

Der er altså rigtig mange gode grunde til at arbejde for, at så mange som muligt af de producerede fødevarer ender i vores maver i stedet for at blive til affald.

I øvrigt er der lige et par begreber, som skal slås fast. Madaffald er alt det mad, der ikke bliver spist. Madspild er den del af madaffaldet, der KUNNE have været spist. Altså hører de æbler, der kasseres pga. fx skurv – eller de pastinakker, der er for små eller for store til, at supermarkedet gider købe dem, og som landmanden derfor pløjer ned igen – med i madspildsfraktionen, mens skroget fra kyllingen (altså, når man HAR gnavet kødet af …) eller kaffegrumset, når man HAR brygget kaffe – ikke kommer med her. Det er selvsagt madspildsfraktionen, det er interessant at reducere. På svensk: Matsvinn = Mat som slängs fast att den hade kunnat ätas om den behandlats, förvarats eller tillagats på annat sätt .[1] I rapporten ’Vad görs av matsvinnet?’ [2] illustreres det sådan:

Der er stor fokus på at reducere madspildet i husholdningerne, både i Danmark og Sverige. Vi smider alt for meget mad ud – både mad, der kunne have været spist, men som vi ikke gad (rester fra middagen, fx), og mad, der nåede at blive dårlig, fordi vi købte for meget (10 æbler på tilbud, så vi køber 10, selvom vi egentlig godt ved, at vi ikke kan nå at spise 10). I et svensk studie[3] vurderes det, at madspildet er størst i husholdningerne, hvorimod det danske studie[4] peger på, at der også er et stort potentiale i det, de kalder ’skjult madspild’ – altså det madspild, forbrugeren ikke selv ser, fordi det forekommer, før madvaren lander hjemme hos forbrugeren. Det er her, de forkerte størrelser pastinakker, som supermarkedet ikke vil aftage, kommer ind i billedet.

I den svenske rapport ’Vi slänger frukt och grönsaker i onödan – varför?’[5] har de en meget fin illustration af, hvor det går galt i forhold til frugt og grønt.

Det er klart, at der er nogle produktgrupper, der har mere spild end andre. Et sellerihoved kan klare mere end et salathoved! Og prøv lige selv at overveje, hvor mange jordbær der går tabt, hvis de skal igennem mange led.

Mængderne af spild i de forskellige led er rigtig svære at vurdere og involverer en masse skøn. Begge studier gør da også opmærksomme på, at datamaterialet er meget usikkert. Så jeg vil ikke begynde at slynge tal ud. Men det er interessant, at vurderingen i det danske studie[6] er, at der formentlig er et lige så stort madspild, FØR maden lander hos forbrugeren, som der er hos forbrugeren.

Dvs. – selv hvis man IKKE gjorde noget ved sit eget madspild hjemme i husholdningen, så ville madspildet reduceres betragteligt, hvis der ikke VAR nogen led før forbrugeren. Altså, hvis primærproduktionen lå hos forbrugeren selv. Det er da interessant. Tænk, at man måske kan halvere madspildet alene ved at producere maden selv? Altså, jeg skal bruge 1 kilo kartofler. Hvis jeg køber dem i et supermarked, indebærer det, at der skal produceres 2 kg kartofler et eller andet sted, og at de 2 kg skal transporteres og håndteres på alle mulige måder med alt, hvad det indebærer af ressourceforbrug og forurening – og altså spild. Hvis jeg selv dyrker kartoflerne, så dyrker jeg 1 kg kartofler og henter 1 kg kartofler ind i køkkenet, når jeg skal bruge dem. Hvis jeg så derudover OGSÅ reducerer madspildet inde i køkkenet – fordi jeg kun graver det antal kartofler op, jeg skal bruge samme dag, og i øvrigt ikke smider dem ud, der ikke blev spist til aftensmaden, men anvender dem til en kartoffelomelet til frokosten næste dag – så begynder det for alvor at ligne noget.

Så får vi BÅDE energikicket ved at dyrke planter, helt friske grøntsager til vores madlavning (og dermed et højere næringsindhold i vores mad) OG reduceret de miljømæssige, klimamæssige og etiske problematikker, jeg skitserede i starten.

Ikke et øje er tørt! 🙂

Kilder

Elander, M., IVL Svenska Miljöinstitutet (2016). Matavfall i Sverige – Uppkomst och behandling 2014. Rapport 8765, udarbejdet i regi af SMED (Svenska MiljöEmissionsData) for Naturvårdsverket

Fogelberg, C.L., Naturvårdsverket (2014). Vad görs åt matsvinnet? Data, åtgärder och styrmedel med fokus på Norden, Storbritannien och Nederländerna.Rapport 6620 Naturvårdsverket

Hasselström, L. & Wallentin, E., Enveco Miljöekonomi AB (2015). Minskat matavfall – miljönytta och kostnadsbesparingar. Naturvårdsverket rapport 6697

Jensen, C. & Stenmarck, Å., IVL Svenska Miljöinstitutet & Sörme, L. & Dunsö, O., SCB. (2011). Matavfall 2010 från jord till bord. SMED Rapport Nr. 2011- 99, udført for Naturvårdsverket

Kjær, B. & Werge, M., Copenhagens Ressource Institute (2010). Forundersøgelse af madspild i Danmark. Miljøprojekt nr. 1325, udført for Miljøstyrelsen

Mattsson, C. (2014). Vi slänger frukt och grönsaker i onödan – varför? Jordbruksverket Rapport 2014:5

Minter, M. & Færgeman, T., CONCITO (2011). Det skjulte madspild – kortlægning og handlingskatalog. Rapport fra projektet ’Det skjulte madspild’, udarbejdet i samarbejde med Fødevareministeriet, Det Jordbrugsvidenskabelige Fakultet ved Aarhus Universitet (DJF) og Fødevareøkonomisk Institut ved Københavns Universitet (FØI) og finansieret af Promilleafgiftsfonden og Fødevareministeriet

Naturvårdsverket (2014). Matavfallsmängder i Sverige.

[1] Definition citeret fra rapporten ’Matavfall i Sverige’, udgivet af Naturvårdsverket i 2016

[2] Fogelberg, 2014

[3] Elander, 2016

[4] Minter & Færgeman, 2011

[5] Mattsson, 2014

[6] Minter & Færgeman, 2011

Det har nog inte undgått särskilt många att vi experimenterar med att odla allt möjligt själva – både nya typer av grönsaker och nya odlingsmetoder. Men varför egentligen odla maten själv? Vad gör det för skillnad?

Först och främst är det enormt inspirerande – det ger en rejäl energikick att se plantor växa, och det är en enorm tillfredsställelse att hämta egenproducerad mat i trädgården och gå direkt in i köket och tillaga den. Och ju mer man har, desto större frihet finns det att laga precis det man har lust med, när man har lust med det.

Men det är faktiskt också lite intressant att se på vilken skillnad det gör miljö- och klimatmässigt.

De senaste åren har det forskats en hel del om matsvinn, både i Danmark och Sverige. I Sverige genomförde Livsmedelsverket, Naturvårdsverket och Jordbruksverket under perioden 2013–2015 ett regeringsfinansierat projekt om matsvinn (”Minska matsvinnet”). I det projektet genomfördes en mängd analyser av matsvinn, orsaker och styrmedel för att reducera svinnet.

I Danmark har CONCITO tillsammans med Fødevareministeriet, Aarhus Universitet och Köpenhamns Universitet under 2011 på motsvarande sätt gjort en kartläggning av ”Det skjulte madspild” (det dolda matsvinnet).

Rapporterna från de två projekten kan absolut rekommenderas om man är intresserad av att förstå matsvinn lite bättre. Det finns en lista över dem jag har tittat i längst ner på sidan.

Matsvinn är ett problem ur många synvinklar. Den ekonomiska är väldigt iögonfallande – oavsett om du är konsument eller producent så är det dåligt om en stor del av det du betalar för slutar som något utan värde (avfall). Om du köper 10 äpplen för 30 kronor och slänger hälften, så har de 5 äpplen du faktiskt äter i realiteten kostat 6 kr styck istället för 3. Och om du som producent måste kassera hälften av palsternackorna på din åker, så förlorar du också hälften av din potentiella intäkt.

Men det finns också andra synvinklar som är intressanta att ta i beaktande. Om det behövs x antal kilo morötter i ett land, och alla morötter som produceras på en åker inte når fram till konsumenternas magar, då krävs det fler åkrar för att producera x kg morötter än om alla morötter nådde fram. Fler åkrar till livsmedelsproduktion betyder färre områden för vild natur. Och fler åkrar som utsätts för de miljöproblem som är förbundna med livsmedelsproduktion – inte minst i den icke-ekologiska produktionen.

Produktion av mat är inte heller klimatmässigt oproblematisk. Användning av lantbruksmaskiner innebär förbränning av fossila bränslen, och handlar det om konventionell produktion tillkommer klimatproblem i samband med produktion och användning av både konstgödsel och bekämpningsmedel. Det kostar energi att producera dessa, och vid produktion av konstgödsel sker även utsläpp av lustgas till atmosfären. Lustgas är en växthusgas som är 310 gånger starkare än $CO_2$ , och det är därför viktigt att reducera både produktion och användning av konstgödsel.

Slutligen finns den etiska och fördelningsmässiga aspekten: att matsvinn är problematiskt i en värld där andra människor svälter. Inte minst om vårt spill innebär att det är nödvändigt att ta ännu större arealer i anspråk i andra delar av världen för produktion av mat till oss – arealer som istället kunde användas till mat till de hungriga, eller helt enkelt till bevarande av hotad natur. Som i Sydamerika, där stora skogsarealer skövlas för att ge plats åt produktion av sojabönor som ska bli mat till våra grisar!

Det finns alltså riktigt många goda skäl att arbeta för att så mycket som möjligt av den mat som produceras hamnar i våra magar istället för att bli avfall.

Förresten finns det ett par begrepp som tål att slås fast. Matavfall är all mat som inte blir äten. Matsvinn är den del av matavfallet som hade kunnat ätas. Alltså hör de äpplen som kasseras på grund av till exempel skorv – eller de palsternackor som är för små eller för stora för att stormarknaden ska vilja köpa dem, och som bonden därför plöjer ner igen – till matsvinnsfraktionen. Kycklingskrovet (när man väl har gnagt av köttet…) eller kaffesumpen räknas inte hit. Det är självklart matsvinnsfraktionen som är intressant att reducera. Definitionen lyder: ”Matsvinn = Mat som slängs fast att den hade kunnat ätas om den behandlats, förvarats eller tillagats på annat sätt.”[1]

Det är stort fokus på att reducera matsvinnet i hushållen, både i Danmark och Sverige. Vi slänger alldeles för mycket mat – både mat som hade kunnat ätas men som vi inte hade lust med (rester från middagen), och mat som hann bli dålig för att vi köpte för mycket (10 äpplen på erbjudande, så vi köper 10 även om vi vet att vi inte hinner äta dem). I en svensk studie[3] bedöms matsvinnet vara störst i hushållen, medan den danska studien[4] pekar på att det också finns en stor potential i det de kallar ”skjult madspild” – alltså det matsvinn konsumenten inte själv ser, eftersom det förekommer innan varan landar hemma hos konsumenten. Det är här de felformade palsternackorna kommer in i bilden.

I den svenska rapporten ’Vi slänger frukt och grönsaker i onödan – varför?’[5] finns en mycket fin illustration av, var problemen är

Det är tydligt att vissa produktgrupper har mer spill än andra. Ett rotsellerihuvud tål mer än ett salladshuvud! Och fundera bara på hur många jordgubbar som går förlorade om de ska passera genom många led.

Mängden spill i de olika leden är riktigt svår att bedöma och involverar många uppskattningar. Båda studierna påpekar också att datamaterialet är osäkert. Men det är intressant att bedömningen i den danska studien[6] är att det förmodligen finns ett lika stort matsvinn innan maten landar hos konsumenten som det finns hos konsumenten.

Det vill säga – även om man inte gjorde något åt sitt eget matsvinn hemma i hushållet, så skulle matsvinnet reduceras betydligt om det inte fanns några led före konsumenten. Alltså om primärproduktionen låg hos konsumenten själv. Det är intressant. Tänk att man kanske kan halvera matsvinnet enbart genom att producera maten själv? Om jag behöver ett kilo potatis och köper dem i en butik, innebär det att det måste produceras 2 kg potatis någonstans, och att dessa 2 kg ska transporteras och hanteras på alla möjliga sätt med allt vad det innebär av resursförbrukning, förorening och spill. Om jag själv odlar potatisen, då odlar jag 1 kg och hämtar in 1 kg till köket när jag behöver dem. Om jag sen dessutom reducerar matsvinnet i köket – för att jag bara gräver upp det antal jag behöver för dagen, och använder resterna till en omelett nästa dag – då börjar det verkligen likna något.

Då får vi både energikicken av att odla, helt färska grönsaker (med högre näringsinnehåll) och minskar de miljömässiga, klimatmässiga och etiska problemen jag beskrev i början.

Det är ju så att man blir tårögd! 🙂

Källor