Af jord er du kommet …

… til jord skal du blive, og af jord skal du igen opstå.

Jeg er ikke religiøs på nogen måde. Faktisk er jeg vældig bange for religion og den indflydelse, den har haft på vores måde at omgås jordens ressourcer. Det er en helt anden historie. Men lige netop sætningen fra det kristne begravelsesritual tror jeg på. Ikke i den kristne betydning, men i den helt bogstavelige betydning.

Jorden er grundlaget for alt. Punktum. Uden jord var vi ikke – og det er helt ubegribeligt, hvordan vi i moderne tid vælger at behandle jorden. Meget af det, vi på Gammelgård indtil nu har gjort ved jorden, har for mange måske set lidt mærkeligt ud – men er faktisk slet ikke så mærkeligt endda. Kræver måske bare en lidt dybere forklaring …

Jorden myldrer af liv. En mangfoldighed af organismer og processer, som vi overhovedet ikke er i nærheden af at forstå fuldstændigt, og som er altafgørende for, at vækster kan vokse – og dermed for, at vi kan producere føde, beklædning, og træbaserede produkter til verdens befolkning.

Hvad er jord egentlig? Ja, helt kort er jord det, der ligger mellem grundfjeldet og de planter, der gror på den.  Jord dannes gennem gradvis nedbrydning af grundfjeldet (mineraler), når det påvirkes af vind, vand, frost og rødder, der borer sig ned i revner, og opblanding af dette mineralske materiale med organisk materiale, der ’kommer ned oppefra’ – blade, døde planterester, døde dyr og mikroorganismer, m.m. Opblandingen sker blandt andet ved, at rødder fra planter borer sig ned gennem jorden, og ved, at mikroorganismer og svampe ’roder rundt’ i jorden og nedbryder det organiske materiale til næringsstoffer og andre bestanddele, der er nødvendige for at planter kan gro. Dvs. uden rødder, mikroorganismer og svampe er jorden inaktiv – og uproduktiv. Uden gange fra rødder, regnorme m.fl. er jorden også meget tæt, og dermed dårligere til at holde på vand, og med dårligere iltforhold for planternes rødder. Det er vigtigt at udvikle og bevare en aktiv og levende jord, hvis man ønsker at kunne blive ved med at dyrke noget på den. Hvordan det så hænger sammen med moderne landbrugs anvendelse af giftstoffer, der ødelægger mikrolivet i jorden, er der ikke nogen, der har været i stand til at forklare mig. Det er da også en kendsgerning, at når man først begynder at anvende giftstoffer og kunstgødning, så er man konstant nødt til at tilføre næring udefra for at holde gang i planteproduktionsprocessen. Og da jordens egne forsvarsmekanismer er svækket (slået ihjel), så er man også nødt til konstant at tilføre mere gift for at slå utilsigtede angreb på afgrøderne ihjel også. En ond cirkel, der ikke fører ret meget positivt med sig, og som bidrager voldsomt til den nedgang i biodiversitet, vi har oplevet de seneste 50 år. Nok om det – en trist historie.

Vi ønsker på Gammelgård at forsøge at samarbejde med jorden i vores produktion af føde, i stedet for at modarbejde jorden. Jorden er jo sagtens i stand til at producere planter – den kan faktisk overhovedet ikke lade være, når man lader den være i fred. Og vi tror på, at vi gennem en styrkelse af jordens naturlige processer kan få en mere varig og sund produktion af spiselige planter og samtidig bevare, eller måske oven i købet styrke, biodiversiteten på vores lille plet. Og kan vi producere en større andel af vores egen føde på ’ikke-skadelig’ vis – så har vi mindre behov for at købe føde, der er produceret på ’mere-skadelig’ vis. Jo flere der kan det, des færre intensivt dyrkede landbrugsarealer er der brug for, hvilket i sidste ende kan give plads til mere vild natur.

For at kunne samarbejde med jorden er vi nødt til at forstå noget mere om, hvad jord er og kan. Igennem årtusinder er jordens struktur dannet gennem forvitring af mineralpartikler og formuldning af organisk materiale. Jorden er forskellig, afhængig af hvilket grundfjeld det ligger på (hvilke typer mineralpartikler), hvordan – eller hvor meget – grundfjeldet er forvitret i jorden, og hvor meget organisk materiale, der er opblandet i jorden. Jord opdeles som oftest i sandjord (mineralpartiklerne har en størrelse på 0,05-2,0 mm), silt (mineralpartiklerne er i størrelse 0,002-0,05 mm), og ler (mineralpartiklerne er mindre end 0,002 mm). Der vil altid være lidt af det hele – men er der mest af de helt små mineralpartikler, kalder vi det lerjord, og er der mest af de største mineralpartikler, så kalder vi det sandjord. I lerjord er der mindre mellemrum mellem de små partikler og derfor større risiko for iltmangel (med mindre der er meget organisk materiale til at holde afstand mellem mineralpartiklerne), og i sandjord er der større mellemrum mellem jordpartiklerne og dermed mindre evne til at ’holde på vandet’, med risiko for at vand og næringsstoffer vaskes ud (igen med mindre der er meget organisk materiale til at holde på vandet). Vores jord på Gammelgård er ’mådeligt muldholdig sandjord’ – hvilket er et rigtig godt udgangspunkt! Og en del af opgaven kommer til at gå ud på at bevare eller øge mængden af organisk materiale og liv i jorden, så vi kan ’holde på vandet’ (hvilket vi blandt andet har fået understreget betydningen af i dette efterårs tørke!).

En helt central proces i jorden og produktionen af fødevarer er næringsstofkredsløbet. Uden næringsstoffer, ingen plantevækst. Og vel at mærke næringsstoffer i en form, som planterne er i stand til at optage. Dvs. at vi behøver tilstrækkeligt vand til, at de vandopløselige næringsstoffer er opløste; tilstrækkelig ilt til, at planterødder og mikroorganismer kan gennemføre hver deres del af næringsstofomsætningen; og en tilpas pH til, at de forskellige næringsstoffer er tilgængelige for planterne og ikke er bundet i en form, der er utilgængelig for planterne. Det er altså ikke bare et spørgsmål om at pøse gødning på.

Om ikke der er noget galt med jorden, så skulle en teskefuld jord indeholde i omegnen af 1 million bakterier, 1 million svampe og 10.000 amøber.[1] Dertil kommer så sand, humus, vand og organisk materiale. Så – hvad vi kan se på overfladen er ingenting mod, hvad der foregår nede i jorden. Og hvad er det så egentlig, de laver, alle de millioner af små kryb? Helt kort: de transporterer og transformerer næringsemner rundt i jorden, så de bliver tilgængelige for planterne. Eller med andre ord: De æder, fordøjer og skider – mens de møver rundt og efterlader deres efterladenskaber i hele jorden, samtidig med at de laver gange i jorden, som også vand og ilt kan bruge. Så, jo mere organisk materiale (med næringsstoffer i), der er tilgængeligt for mikroorganismerne, og jo flere mikroorganismer, der trives i jorden, des flere næringsstoffer bliver der tilgængelige for planterne.

Toby Hemenway har i Gaia’s Garden en helt fantastisk beskrivelse af processerne, som jeg bliver helt vildt optaget af, hver gang jeg læser den[2]. Han følger simpelthen et blads vej, fra det falder til det genopstår som et nyt, grønt blad. Her kommer et kort resume af hans beretning.

Et blad falder til jorden. I første omgang sker der ikke noget, for bladet er tørt og indeholder derudover nogle kemiske stoffer (polyfenoler og andre bittertsmagende kemiske stoffer), der – mens bladet stadig havde en funktion oppe på træet – beskytter bladet mod de nedbrydende organismer. Men næste morgen er bladet blevet vådt af dug, og de beskyttende kemiske stoffer er begyndt at udvaske. Og så begynder festen. De første deltagere i måltidet er bakterier, der hele tiden har ligget inaktive på bladets overflade. De vågner nu op, og begynder at udsondre enzymer, der begynder at nedbryde de lange sukkermolekyler, der udgør bladets cellevægge. Efter kort tid breder mørke pletter af bakteriekolonier sig over bladets overflade. Luftbårne svampesporer lander også på bladet og breder hurtigt hvide tråde af svampeceller ud over bladet også. Svampe udsondrer en lang række af enzymer, der blandt andet kan nedbryde lignin, som er en af de plantebestanddele, der er sværest nedbrydelige. Lignin er en stor bestanddel af træ, og uden svampe til at nedbryde lignin ville de fleste væltede træstammer bare blive liggende som træstammer uden at nedbrydes.

Nu begynder bladet langsomt at blive ret blødt og dermed appetitligt for lidt større organismer. Tusindben, bænkebidere, insektlarver, springhaler, mider, små orme og større regnorme begynder at tygge bladet i mindre stykker. Regnorme er nogle af de synligste for os, og ekstremt vigtige deltagere i nedbrydningsprocessen, så lad os følge en af dem.

Regnormen griber et lille bladstykke og findeler det med den raspende første del af fordøjelseskanalen (vi ville måske kalde det munden …). Længere nede i fordøjelseskanalen bliver bladmassen malet til en fin mos, sammen med det jord og de jordbakterier, regnormen fik med ind, da det hapsede bladdelen. Længere inde i ’tarmen’ hjælper forskellige tarm-bakterier med til at nedbryde mosen yderligere (ligesom i vores eget tarmsystem), og regnormen optager de næringsstoffer, den selv kan bruge. Resten af mosen, der nu indeholder bladmasse, jord, og et væld af forskellige bakterier, ryger ud af den anden ende af regnormen og lander ude i jorden, der hvor regnormen nu er nået til. En regnorm ligger nemlig ikke stille – den bevæger sig rundt i jorden, og nogle gange et pænt stykke ned i jorden. Det er vældig godt for jorden, for idet regnormen bevæger sig rundt i jorden, borer den små kanaler, som også kan anvendes til ilt, vand – og planterødder. Og hvis den samtidig efterlader ekskrementer med næringsemner i, efterhånden som den kommer rundt, så er der nu små depoter af halvnedbrudt plantemateriale placeret forskellige steder i jorden, klar til yderligere nedbrydning. For efter regnormen står nye nedbrydere klar til at indtage, fordøje og udsondre plantematerialet – som efterhånden, efter mange led, ender som enten næringsemner, der kan optages af planterødderne, eller humus, som består af restmateriale, der er svært og langsomt nedbrydeligt. Både næringsemner og humus har meget vigtige funktioner i jorden. Næringsemnerne optages af planterne, så de kan bygge nyt plantemateriale (vokse, blomstre, sætte frugt …), og humus har i hvert fald 3 vigtige funktioner, som jeg ikke tidligere har været opmærksom på.

Først og fremmest fungerer humus som en stor svamp, der kan optage og holde på enorme mængder vand. Dvs., er der ikke humus nok i jorden, så vil en større del af regnvandet løbe igennem jorden, enten ud i vandløb og søer, eller ned til grundvandet – og dermed forsvinde fra det depot, hvor planterne ellers skal trække vandet fra på ikke-regnvejrsdage.

En anden vigtig funktion er, at humus ’hæver’, når den fyldes med vand, og synker sammen igen, efterhånden som vandet enten fordamper eller optages af planter. Denne hæve og sænke proces er – ligesom regnormene – med til at løsne jorden, give mulighed for ilt og næringsemner at bevæge sig rundt i jorden og gøre det lettere for planternes rødder at bore sig gennem jorden. Både vand, mikroorganismer og næringsemner kan dermed komme længere ned i jorden, hvor mikroorganismerne så kan nedbryde mere organisk materiale, opbygge mere humus i jorden, osv., osv.

Den tredje vigtige funktion er lidt kemisk-teknisk. Humus-molekyler har en masse frie ilt-atomer. Ilt-atomer er negativt ladede (som vi måske husker fra kemitimerne i skolen??? Nå, ikke :-)), og de kan derfor binde positivt ladede atomer. Og rigtig mange næringsemner (calcium, magnesium, kalium, …) er heldigvis positivt ladede. Så de ’connecter’ med humusen og hænger på der, indtil planterne har brug for dem. Planterødder udskiller en mild syre, når de har brug for næringsstofferne, og den bryder bindingen mellem næringsstofferne og humusen, så næringsstofferne nu ’flyder frit i suppen’, hvorfra planterødderne så kan optage dem. Humusen fungerer altså som næringsstoflager, som planterødderne kan trække næringsstoffer direkte fra. Der er også en mere indirekte metode, hvor det er mikroorganismer, der opholder sig i nærheden af planterødderne, der frigiver syren, så næringsstofferne ’slipper’ fri fra humusen. Til gengæld får mikroorganismerne sukkermolekyler, der også udskilles fra planterødderne.

Nogle af mikroorganismerne omkring planterødderne har ydermere den funktion, at de udskiller forskellige antibiotika, som planterne anvender i deres sygdomsbekæmpelse. Superspændende processer, som man først i nyere tid for alvor er begyndt at forske i.

Så – rigtig meget godt at sige om humus. Men hvad sker der med alle de dele af planteresterne, der IKKE bliver til humus? Planterester består af sukkerstoffer, proteiner, stivelse og en række andre organiske molekyler. Meget af det indeholder kulstof, og noget af det kulstof bliver optaget af den mikro- eller makroorganisme, der æder den, og bliver en del af organismen, og det meste af resten bliver til CO₂, som forsvinder op i luften (hvor den heldigvis i vækstsæsonen bliver optaget af planterne igen …). Mikro- og makroorganismerne konsumerer også de øvrige molekyler i planteresterne: kvælstof, fosfor, calcium, …., og her bliver stofferne bundet i organisk materiale, enten i mikroorganismen selv, eller i dens ekskrementer. Resultatet af nedbrydningen er altså, at plantematerialet ender med at være en række mineralske næringsstoffer bundet i mikroorganismer eller deres ekskrementer, noget kulstof bundet i humus, og noget kulstof, der forsvinder i gasformen CO₂. Planter har brug for de rigtige mængder af næringsstoffer for at kunne vokse – især NPK (kvælstof, fosfor og kalium) kender vi fra gødningsposerne. Men er disse næringsstoffer frit tilgængelige i opløst form i jorden (som når man pøser kunstgødning på), optages kun mellem 10 og 50% af dem af planterne. Resten vaskes ud. Er næringsstofferne derimod bundet i organisk materiale (bundet til humus, eller bundet i mikroorganismer og deres ekskrementer), så frigives de kun langsomt og i et tempo, så langt det meste kan optages af planternes rødder, og kun ganske lidt udvaskes.

Mikroorganismerne har i deres livscyklus (hvor indtag af ’føde’ og nedbrydning af denne er den absolut væsentligste aktivitet) brug for den rette balance af kulstof og andre næringsstoffer. Hvis man derfor tilfører jorden store mængder af fx lettilgængeligt kvælstof, så vil mikroorganismerne begynde at tære på mængden af kulstof i jorden for at få den rette balance i det, de indtager. Da mikroorganismer ’udånder’ CO₂, som derefter forsvinder fra jorden, betyder det, at mængden af kulstof bundet i jorden reduceres, når der tilføres store mængder frit kvælstof. Fortsætter man med at gøde sin jord på den måde og i øvrigt høste de planter, der produceres på jorden (læs: konventionelt landbrug eller køkkenhave, der gødes med kunstgødning i stedet for organisk materiale), så ender jorden med at være ekstremt kulstoffattig – og så dør mikroorganismerne. De har ikke mere mad! Når mikroorganismerne dør, så dør makroorganismerne også. Balancen forsvinder, og der er stor risiko for, at sygdomsangreb bliver voldsommere, både fordi planterne svækkes, men også fordi nogle af de mikro-organismer, der holdt sygdomme i skak, ikke længere er der. Så må man til giftsprøjten. Og så dør endnu flere mikroorganismer. Det er skruen uden ende.

Der foregår i jorden et superkompliceret samspil mellem mikro- og makroorganismer, svampe, planterødder, næringsemner, ilt, vand, humus og mineraler, som vi slet ikke er i nærheden af at forstå fuldstændigt endnu. Men én konklusion står i hvert fald lysende klar for mig: Vi skal IKKE forstyrre disse naturlige balancer med pesticider, der slår mikroorganismerne ihjel, eller kunstgødning, der forstyrrer de fine balancer, jorden selv etablerer. Det ville jo være helt og aldeles kontraproduktivt.

Vi ønsker derimod at lade ’mylderet’ i jorden gøre det arbejde, de er skabt til, og så sørge for stor variation af planter med rødder både dybt i jorden og i overfladen af jorden og derudover sikre rigelig tilførsel af organisk materiale i form af jorddække (=mad til ’mylderet’) og i øvrigt hente næringsstoffer gennem planter, der kan fiksere kvælstof fra luften (mere om dette i et andet indlæg) og hente næringsstoffer fra dybtliggende næringsstofdepoter gennem deres dybtgående rødder (se evt. det tidligere indlæg om kulsukker). Vi forventer, at det vil give os en sund, balanceret og nærings- og muldholdig jord, med høj modstandskraft mod angreb fra diverse sygdomme – og forhåbentlig mulighed for at producere mange spændende grøntsager og frugter.

[1] Hemenway, T. (2009). Gaia’s Garden, Chelsea Green Publishing, Vermont. p. 71

[2] Ibid, kap. 4

… av jord är du kommen, och jord skall du åter bli.

Jag är inte religiös på något sätt. Faktum är att jag är väldigt rädd för religion och det inflytande den har haft på vårt sätt att hantera jordens resurser. Det är en helt annan historia. Men just den här meningen från den kristna begravningsritualen tror jag på. Inte i den kristna bemärkelsen, utan i den helt bokstavliga meningen.

Jag är inte religiös på något sätt. Faktum är att jag är väldigt rädd för religion och det inflytande den har haft på vårt sätt att hantera jordens resurser. Det är en helt annan historia. Men just den här meningen från den kristna begravningsritualen tror jag på. Inte i den kristna bemärkelsen, utan i den helt bokstavliga meningen.

Jorden är grunden för allt. Punkt. Utan jord fanns vi inte – och det är helt obegripligt hur vi i modern tid väljer att behandla jorden. Mycket av det vi på Gammelgård hittills har gjort med jorden har för många kanske sett lite märkligt ut – men är faktiskt inte så konstigt alls. Det kräver kanske bara en lite djupare förklaring…

Jorden sjuder av liv. En mångfald av organismer och processer, som vi inte ens är i närheten av att förstå fullständigt, och som är helt avgörande för att växter ska kunna växa – och därmed för att vi ska kunna producera föda, kläder och träbaserade produkter till världens befolkning.

Vad är jord egentligen? Ja, helt kort är jord det som ligger mellan urberget och de växter som gror på den. Jord bildas genom gradvis nedbrytning av urberget (mineraler) när det påverkas av vind, vatten, frost och rötter som borrar sig ner i sprickor, samt genom uppblandning av detta mineraliska material med organiskt material som ”kommer ner uppifrån” – löv, döda växtrester, döda djur och mikroorganismer med mera. Uppblandningen sker bland annat genom att växtrötter borrar sig ner genom jorden, och genom att mikroorganismer och svampar ”rotar runt” i jorden och bryter ner det organiska materialet till näringsämnen och andra beståndsdelar som är nödvändiga för att växter ska kunna gro. Det vill säga: utan rötter, mikroorganismer och svampar är jorden inaktiv – och oproduktiv. Utan gångar från rötter, daggmaskar med flera är jorden också väldigt kompakt, och därmed sämre på att hålla vatten, med sämre syreförhållanden för växternas rötter. Det är viktigt att utveckla och bevara en aktiv och levande jord om man vill kunna fortsätta odla något på den. Hur det går ihop med det moderna jordbrukets användning av gifter, som förstör mikrolivet i jorden, är det ingen som har kunnat förklara för mig. Det är ju också ett faktum att när man väl börjar använda gifter och konstgödsel, så är man konstant tvungen att tillföra näring utifrån för att hålla igång växtproduktionen. Och då jordens egna försvarsmekanismer är försvagade (dödade), så måste man också konstant tillföra mer gift för att döda oönskade angrepp på grödorna. En ond cirkel som inte för med sig mycket positivt, och som bidrar kraftigt till den nedgång i biodiversitet vi har upplevt de senaste 50 åren. Nog om det – en sorglig historia.

Vi önskar på Gammelgård att försöka samarbeta med jorden i vår matproduktion, istället för att motarbeta den. Jorden är ju fullt kapabel att producera växter – den kan faktiskt inte låta bli när man lämnar den i fred. Och vi tror på att vi genom att stärka jordens naturliga processer kan få en mer hållbar och sund produktion av ätbara växter och samtidigt bevara, eller kanske till och med stärka, biodiversiteten på vår lilla fläck. Och kan vi producera en större andel av vår egen mat på ett ”icke-skadligt” sätt – då har vi mindre behov av att köpa mat som är producerad på ett ”mer-skadligt” sätt. Ju fler som kan göra det, desto färre intensivt odlade jordbruksarealer behövs, vilket i slutändan kan ge plats åt mer vild natur.

För att kunna samarbeta med jorden måste vi förstå mer om vad jord är och kan. Under årtusenden har jordens struktur bildats genom vittring av mineralpartiklar och förmultning av organiskt material. Jordmånen varierar beroende på vilket urberg den vilar på (vilka typer av mineralpartiklar), hur – eller hur mycket – urberget har vittrat, och hur mycket organiskt material som är uppblandat i den. Jord delas oftast in i sandjord (mineralpartiklarna är 0,05–2,0 mm), silt (0,002–0,05 mm) och lera (partiklar mindre än 0,002 mm). Det finns alltid lite av varje – men finns det mest av de minsta partiklarna kallar vi det lerjord, och är de största partiklarna i majoritet kallar vi det sandjord. I lerjord är det mindre utrymme mellan partiklarna och därför större risk för syrebrist (såvida det inte finns mycket organiskt material som håller isär mineralpartiklarna), och i sandjord är det större mellanrum och därmed sämre förmåga att ”hålla vatten”, med risk för att vatten och näringsämnen lakas ur (återigen, såvida det inte finns mycket organiskt material som binder vattnet). Vår jord på Gammelgård är ”måttligt mullhaltig sandjord” – vilket är en riktigt bra utgångspunkt! En del av uppgiften kommer att handla om att bevara eller öka mängden organiskt material och liv i jorden, så att vi kan ”hålla kvar vattnet” (vilket betydelsen av har understrukits under höstens torka!).

En helt central process i jorden och matproduktionen är näringskretsloppet. Utan näringsämnen, ingen växtlighet. Och då menas näringsämnen i en form som växterna faktiskt kan ta upp. Det vill säga att vi behöver tillräckligt med vatten för att de vattenlösliga näringsämnena ska lösas upp; tillräckligt med syre för att växtrötter och mikroorganismer ska kunna genomföra sin del av näringsomsättningen; och ett lagom pH-värde för att de olika näringsämnena ska vara tillgängliga för växterna och inte bundna i en form de inte kan nå. Det är alltså inte bara en fråga om att ösa på gödsel.

Om det inte är något fel på jorden, så sägs en tesked jord innehålla omkring 1 miljon bakterier, 1 miljon svampar och 10 000 amöbor.[1] Därtill kommer sand, humus, vatten och organiskt material. Så det vi ser på ytan är ingenting mot vad som pågår nere i marken. Och vad är det egentligen de gör, alla dessa miljoner små kryp? Kort sagt: de transporterar och omvandlar näringsämnen i jorden så att de blir tillgängliga för växterna. Eller med andra ord: De äter, smälter maten och skiter – samtidigt som de bökar runt och lämnar sina restprodukter i hela jorden, samtidigt som de skapar gångar där vatten och syre kan passera. Så, ju mer organiskt material (med näringsämnen i) som finns tillgängligt för mikroorganismerna, och ju fler mikroorganismer som trivs i jorden, desto fler näringsämnen blir tillgängliga för växterna.

Toby Hemenway har i Gaia’s Garden en helt fantastisk beskrivning av dessa processer, som jag blir helt uppslukad av varje gång jag läser den[2]. Han följer helt enkelt ett lövs väg, från att det faller till att det återuppstår som ett nytt, grönt blad. Här kommer ett kort sammandrag av hans berättelse:

Ett löv faller till marken. Till en början händer ingenting, för lövet är torrt och innehåller dessutom kemiska ämnen (polyfenoler och andra bittert smakande ämnen) som – medan lövet fortfarande hade en funktion på trädet – skyddade det mot nedbrytande organismer. Men nästa morgon har lövet blivit vått av dagg, och de skyddande kemikalierna har börjat lakas ur. Då börjar festen. De första deltagarna i måltiden är bakterier som hela tiden legat inaktiva på lövets yta. De vaknar nu och börjar utsöndra enzymer som bryter ner de långa sockermolekylerna i lövets cellväggar. Efter kort tid sprider sig mörka fläckar av bakteriekolonier över ytan. Luftburna svampsporer landar också och sprider snabbt ut vita trådar av svampceller (mycel). Svampar utsöndrar en rad enzymer som bland annat kan bryta ner lignin, som är en av de växtbeståndsdelar som är svårast att bryta ner. Lignin är en stor del av trä, och utan svampar som bryter ner lignin skulle de flesta fallna trädstammar bara bli liggande utan att förmultna.

Nu börjar lövet långsamt bli mjukt och därmed aptitligt för lite större organismer. Tusenfotingar, gråsuggor, insektslarver, hoppstjärtar, kvalster, små maskar och större daggmaskar börjar tugga lövet i mindre bitar. Daggmaskar är bland de mest synliga för oss och extremt viktiga deltagare i nedbrytningsprocessen, så låt oss följa en av dem.

Daggmasken griper tag i en liten lövbit och finfördelar den med den raspande första delen av matsmältningskanalen. Längre ner mals lövmassan till ett fint mos, tillsammans med den jord och de jordbakterier daggmasken fick med sig in. I tarmen hjälper olika tarmbakterier till att bryta ner moset ytterligare (precis som i vårt eget tarmsystem), och daggmasken tar upp de näringsämnen den själv behöver. Resten av moset, som nu innehåller lövmassa, jord och en mängd olika bakterier, kommer ut i andra änden och landar i jorden där daggmasken befinner sig. En daggmask ligger nämligen inte stilla – den rör sig runt, ibland djupt ner i jorden. Det är fantastiskt bra, för när den rör sig borrar den små kanaler som kan användas av syre, vatten – och växtrötter. Och när den samtidigt lämnar exkrementer med näringsämnen efter sig skapas små depåer av halvnedbrutet växtmaterial på olika ställen, redo för ytterligare nedbrytning. För efter daggmasken står nya nedbrytare redo att inta, smälta och utsöndra materialet – som så småningom, efter många led, slutar som antingen näringsämnen som kan tas upp av rötterna, eller som humus, vilket består av restmaterial som är svårt och långsamt att bryta ner. Både näringsämnen och humus har mycket viktiga funktioner. Näringsämnena tas upp av växterna så att de kan bygga nytt material (växa, blomma, sätta frukt…), och humus har åtminstone tre viktiga funktioner som jag inte tidigare tänkt på:

Först och främst fungerar humus som en stor tvättsvamp som kan suga upp och hålla enorma mängder vatten. Om det inte finns tillräckligt med humus kommer en större del av regnvattnet bara rinna igenom jorden, ut i vattendrag eller ner till grundvattnet – och därmed försvinna från det förråd som växterna behöver under torra dagar.

En annan viktig funktion är att humus ”sväller” när den fylls med vatten, och sjunker ihop igen när vattnet avdunstar eller tas upp av växterna. Denna rörelse är – precis som daggmaskarnas arbete – med till att luckra upp jorden, ge syre och näringsämnen möjlighet att röra sig och göra det lättare för rötter att tränga igenom. Vatten, mikroorganismer och näring kan därmed nå djupare, där mer organiskt material kan brytas ner och mer humus byggas upp.

Den tredje viktiga funktionen är lite kemisk-teknisk. Humusmolekyler har massor av fria syreatomer. Syreatomer är negativt laddade (som vi kanske minns från kemilektionerna? Nähä, inte det? :-)), och de kan därför binda positivt laddade atomer. Som tur är, är många näringsämnen (kalcium, magnesium, kalium…) positivt laddade. De ”connectar” med humusen och hänger kvar där tills växterna behöver dem. Växtrötter utsöndrar en mild syra när de behöver näring, vilket bryter bindningen så att näringsämnena blir fria att tas upp.Humusen fungerar alltså som ett näringslager. Det finns också en mer indirekt metod där mikroorganismer nära rötterna frigör syran, och som tack får de sockermolekyler som rötterna utsöndrar.

Vissa mikroorganismer runt rötterna utsöndrar dessutom antibiotika som växterna använder i sitt försvar mot sjukdomar. Superspännande processer som man först på senare tid börjat forska på på allvar.

Så – mycket gott kan sägas om humus. Men vad händer med de delar av växtresterna som INTE blir till humus? Växtrester består av sockerarter, proteiner, stärkelse och organiska molekyler. Mycket innehåller kol, och en del av kolet tas upp av den organism som äter det, medan resten blir till CO2​ som försvinner upp i luften (där det under växtsäsongen lyckligtvis tas upp av växterna igen). Organismerna konsumerar även kväve, fosfor, kalcium… och här binds ämnena i organiskt material, antingen i organismen själv eller i dess spillning. Resultatet blir att växtmaterialet slutar som mineraliska näringsämnen bundna i mikroorganismer eller deras spillning, visst kol bundet i humus, och visst kol som avgår som gas. Växter behöver rätt mängd näring för att växa – särskilt NPK (kväve, fosfor, kalium) som vi känner igen från gödselpåsarna. Men om dessa näringsämnen är fritt tillgängliga i löst form (som när man öser på konstgödsel), tas bara 10–50 % upp av växterna. Resten lakas ur. Om näringen däremot är bunden till organiskt material (humus eller mikroorganismer), frigörs den långsamt i en takt så att rötterna kan ta upp nästan allt.

Mikroorganismerna behöver i sin livscykel en balans mellan kol och andra näringsämnen. Om man tillför stora mängder lättillgängligt kväve (som konstgödsel) kommer mikroorganismerna börja tärna på kolet i jorden för att få rätt balans. Eftersom de ”andas ut” CO2​ minskar mängden kol i jorden. Fortsätter man gödsla så, och dessutom skördar allt som växer (som i konventionellt jordbruk eller köksträdgårdar utan organiskt material), slutar det med att jorden blir extremt kolfattig – och då dör mikroorganismerna. De har ingen mat kvar! När de dör, dör även de större organismerna. Balansen försvinner och risken för sjukdomsangrepp ökar drastiskt. Då tar man till giftsprutan, vilket dödar ännu fler mikroorganismer. Det är en nedåtgående spiral utan slut.

Det pågår ett extremt komplicerat samspel i jorden mellan organismer, svampar, rötter, syre, vatten och mineraler som vi inte förstår fullt ut. Men en slutsats är lysande klar för mig: Vi ska INTE störa dessa naturliga balanser med bekämpningsmedel eller konstgödsel. Det vore helt kontraproduktivt.

Vi vill istället låta ”myllret” i jorden göra det arbete de är skapta för, och se till att ha stor variation av växter med rötter både djupt och ytligt, samt säkra riklig tillförsel av organiskt material i form av täckodling (= mat till myllret). Dessutom hämtar vi näring genom kvävefixerande växter och växter med djupa rötter (se tidigare inlägg om vallört). Vi förväntar oss att det kommer ge oss en frisk, balanserad och mullrik jord med hög motståndskraft – och förhoppningsvis möjlighet att producera många spännande grönsaker och frukter.

[1] Hemenway, T. (2009). Gaia’s Garden, Chelsea Green Publishing, Vermont. p. 71

[2] Ibid, kap. 4