Surbundshügelbed

Jeg vil ha’ blåbær!!! Som I ved, har vi  købt et par flotte blåbærbuske og lidt tranebær på Naturplanteskolen, jeg har fældet et større grantræ ved den lille dam, og jeg har fundet ud af, at vores jord er sur. Det må kunne kombineres!

Jeg vil lave endnu et hügelbed. Denne gang ‘gran-baseret’, for at skabe et surbundsmiljø, som blåbærrene kan lide. Bedet skal være i en fordybning i græsplænen i haven syd for huset

Et hügelbed er et højbed med træ i kernen. Da nedbrydningen af træ kræver meget kvælstof, og da kvælstoffet jo skal bruges til de planter der skal vokse på/i bedet, pakker man træet med grønt (=kvælstofholdigt) plantemateriale. Jeg bruger græs- og nældeafklip og findelte grangrene. Man kan også tisse på det. Urin er meget kvælstofholdigt. Jeg læste et sted, at et fuldvoksent æbletræ får dækket hele sit kvælstofbehov, hvis man tisser på det en gang eller to om ugen i vækstsæsonen. ‘Kernen’ dækkes til slut med jord, tilplantes og jorddækkes.

Fordelene ved et hügelbed er mange: Man træder ikke i det, så jorden forbliver let og luftig. Siderne opvarmes af solen, så jordtemperaturen hæves. Det forrådnende træ hæver også temperaturen lidt, det frigiver en masse næring over meget lang tid (10-20 år), og det holder på vandet. Når først bedet er etableret og forrådnelsen er i gang, skal man vande meget mindre end ellers. Endelig bliver kulstoffet fra træet ført tilbage til jorden i stedet for at blive frigivet til atmosfæren som CO2 ved afbrænding eller forrådnelse på overfladen.

Jeg tænker, at jeg vil plante de to storfrugtede blåbærbuske på toppen (= perfekt plukkehøjde), og så sætte tranebær, ‘lokale’ blåbær og tyttebær og evt. noget lyng på siderne. Det skal nok blive fint.

Jag vill ha blåbär!!! Som ni vet har vi köpt ett par fina blåbärsbuskar och lite tranbär på Naturplanteskolen, jag har fällt en större gran vid den lilla dammen och jag har tagit reda på att vår jord är sur. Det måste ju gå att kombinera!

Jag ska göra ännu en hügelbädd. Den här gången ”gran-baserad” för att skapa en surjordsmiljö som blåbären gillar. Bädden ska ligga i en sänka i gräsmattan i trädgården söder om huset.

En hügelbädd är en upphöjd bädd med trä i kärnan. Eftersom nedbrytningen av trä kräver mycket kväve, och då kvävet ju behövs till de växter som ska växa på och i bädden, packar man träet med grönt (=kväverikt) växtmaterial. Jag använder gräsklipp, nässlor och finfördelade grangrenar. Man kan också kissa på det. Urin är väldigt kväverikt. Jag läste någonstans att ett fullvuxet äppelträd får hela sitt kvävebehov täckt om man kissar på det en gång eller två i veckan under växtsäsongen. ”Kärnan” täcks till slut med jord, planteras och täckodlas.

Fördelarna med en hügelbädd är många: Man kliver inte i den, så jorden förblir lätt och luftig. Sidorna värms upp av solen så att jordtemperaturen höjs. Det förmultnande träet höjer också temperaturen något, det frigör en massa näring under väldigt lång tid (10–20 år) och det håller kvar vattnet. När bädden väl är etablerad och förmultningen är igång behöver man vattna mycket mindre än annars. Slutligen förs kolet från träet tillbaka till jorden istället för att frigöras i atmosfären som CO2 vid förbränning eller förmultning på ytan.

Jag tänker att jag ska plantera de två storfruktiga blåbärsbuskarna på toppen (= perfekt plockhöjd), och sedan sätta tranbär, ”lokala” blåbär, lingon och eventuellt lite ljung på sidorna. Det kommer nog bli jättefint!