Sidste vinter var hård for bierne. Vi ved ikke hvorfor, men da foråret kom, var vores to bifamilier begge små og svage. Overordnet set skal vi dog nok være både glade og lettede: Rigtig mange bisamfund er døde denne vinter her i området.

(Text på svenska kommer efter den danska texten)

Det er ikke helt klart, hvorfor det er gået galt hos os. En mulighed er, at bierne havde meget cementhonning i kuben, altså meget krystalliseret og sværtopløselig honning, som de fint kan spise om sommeren, men ikke om vinteren, hvor de ikke har adgang til vand. Cementhonningen er typisk bladlusehonning, som bierne laver i sensommeren og først på efteråret. En anden faktor kunne være, at i en af kuberne producerede dronningen ikke, som hun skulle. Hun lagde alt for få æg til, at familien kunne vokse sig stor og stærk. Formentlig var hun dårligt parret. 

Vi stod altså dette forår med to meget svage bifamilier, og det er alt for sårbart. Vi kunne lige så godt have været helt uden bier, og det går altså ikke! Vi besluttede derfor, at vi ville investere 2025 i at konsolidere og forstærke bigården, så vi til efteråret kan indvintre tre stærke bifamilier.

Det betyder blandt andet, at vi ikke har høstet og ikke vil høste honning i år. Bierne får lov at beholde det hele, så de har energi til at bygge det voks og passe den yngel, der skal til, hvis familierne skal vokse sig stærke. Vi fodrer også med ekstra sukker, i det omfang vi skønner det nødvendigt.

Vi har også valgt at give bierne nogle præfabrikerede vokstavler, som man gør det i konventionel biavl. Her går vi bevidst på kompromis med et af dogmerne i toplistebiavl: At bierne skal producere al deres voks selv. Vi vælger at gøre det for hurtigere og med mindre energiforbrug at få udbyggede vokstavler/bikager i kuberne, så vi i en fart kan få mængden af bier op. Vi ved endnu ikke, om dette er en god idé. Det vil vise sig, men indtil videre ser det ud til at fungere. Rent praktisk skærer jeg en præfabrikeret vokstavle til, så den passer i toplistekuben, og så smelter jeg den fast i en topliste, hvor jeg har skåret et spor på bordsaven.

I kuben (nr. 2), hvor der ikke blev produceret æg og yngel nok, aflivede vi dronningen for nogle uger siden. Så laver bierne i kuben en ny dronning af nogle af de æg, hun havde lagt, inden hun blev aflivet, men da vi helst ikke vil avle videre på en dårligt fungerende dronning, tilsatte vi en bikage med frisklagte æg fra den anden kube (nr. 1), hvor dronningen er velfungerende. Det tager 16 dage for bierne at lave en ny dronning, og vi har set, at den nye dronning er klækket. Om et par dage skal vi kigge i kuben igen og se, om hun har været ude og parre sig, og der derfor er nye æg og larver. Spændende!

Endelig har vi lavet en aflægger. Altså delt en af bifamilierne, så vi fremover har tre. Nu bliver det lidt kompliceret, så hold tungen lige i munden:

Fra den velfungerende dronnings kube (nr. 1) har vi taget ca. halvdelen af kagerne med yngel og halvdelen af kagerne med pollen, nektar og honning samt dronningen og flyttet det hele til en tredje kube (nr. 3). Her vil de arbejde videre og med lidt støtte vokse sig store og stærke. En udfordring er, at flyvebierne alle sammen vil flyve tilbage til den kube, de kom fra – sådan er de ”programmeret”. Specielt i starten skal vi derfor sørge for, at dronningen og de bier, der endnu ikke er flyvebier, har mad og vand inde i kuben, da de ikke selv kan flyve ud og hente, hvad de skal bruge.

De bier, der blev efterladt i kuben (nr. 1), har også mad og yngel og derudover flyvebier, men nu ingen dronning. Her kunne vi i princippet lade dem selv lave en ny dronning, men jeg fik et kursus i dronningeavl i fødselsdagsgave af Christina, så i dag har vi tilsat en egenproduceret dronning af – forhåbentlig – fineste kvalitet. Nu skal I høre, hvordan jeg gjorde det:

For godt en måned siden var jeg på et lærerigt og meget hyggeligt kursus i dronningeavl i den lokale biavlerforening. Det var en rigtig god formiddag! Vi har haft bier i 7 år nu, og det gør det altså til en helt anden oplevelse at være på kursus: Som nybegynder handler alting om at finde ud af, hvordan man skal gøre. Alt er nyt og ukendt. Nu handler det mere om, hvordan man kan gøre. Og hvordan man på en praktisk og rimelig måde kan få det flettet ind i den viden og kunnen, man har udviklet gennem årene. Det er meget sjovere end at være nybegynder!

Måden, vi lærte at lave bidronninger på, er i princippet den samme, som jeg har beskrevet ovenfor, men mere kontrolleret: I en lille parringskube (Apidea) sætter man et par voksplader, lidt sukkerdej, bierne kan spise, samt en bid af en bikage med frisklagte æg fra en god og velfungerende bidronning. Endelig hælder man 3-4 dl. bier fra en velfungerende bifamilie i parringskuben. Den lille bikube kom med hjem og blev åbnet nede i køkkenhaven, hvor den stod sammen med vores andre bikuber i et par uger. Efter 16 dage kunne vi se, at dronningen var klækket – hun havde gnavet sig ud af sin celle. Der sidder et lille gitter for indgangen til kuben, så dronningen ikke kan flyve ud og parre sig, før vi vil have det. Efter yderligere en uge kørte vi den lille kube med dronningen ud til den lokale parringsstation, hvor hun så kunne flyve ud og parre sig. Parringsstationen er et område på en ø, hvor man kan kontrollere, at der kun er sunde, velfungerende bifamilier. Det betyder, at hun parrer sig med droner fra disse familier, og at hendes afkom derfor sandsynligvis vil få de gode egenskaber, vi er ude efter.

Hun var på parringsstationen i 14 dage, men allerede en uge inden hun kom hjem igen, lavede vi aflæggeren, jeg beskrev ovenfor. Det betød, at da vi hentede dronningen i går, var bierne i den kube (nr. 1), hvor vi fjernede dronningen, allerede i fuld gang med at lave en ny dronning. I dag tjekkede vi parringskuben. Der var både æg, larver og dækket yngel, så den nye dronning er parret og er æglæggende. Vi fjernede alle dronningecellerne i kube nr. 1 (jeg tror, at der var 16 celler!) og tilsatte den nye dronning fra parringskuben. Det skulle være den sikreste måde at få bierne til at acceptere deres nye dronning. Vi mærkede hende med en lille klat maling på ryggen, så hun er lidt nemmere at finde, satte hende i et lille transportbur, hvor åbningen er forseglet med sukkerdej, og hængte buret ned i kuben. Nu vil bierne spise sukkerdejen i løbet af nogle dage, hvor de så når at vænne sig til dronningen, så hun med lidt held spadserer ud og begynder at lægge æg om nogle dage uden ballade. Det er OGSÅ meget spændende!

På billedet af Apidea-rammen herunder kan I se dækket yngel i midten, store fede larver i cellerne udenom og æg eller meget små larver i cellerne uden om disse.

Status i bigården er altså lige nu, at i kube nr. 1 har vi en ny dronning hængende i et transportbur, hvorfra hun forhåbentlig kommer ud om nogle dage. I kube nr. 2 har vi, formentlig, en ny, æglæggende dronning, som er parret herhjemme, og vi skal om nogle dage finde og mærke hende. Kube 3 er aflæggeren med vores ’gamle’ velfungerende dronning, som vi håber kan klare tjansen som dronning endnu en vinter, selvom hun er ved at være gammel. Alle tre bifamilier kommer forhåbentlig meget snart op i omdrejninger, så vi inden efteråret kommer har tre kuber stopfulde med sunde, velfungerende bier. Det er planen! Så må honninghøsten vente til næste år.

Tilføjelse: Der er nu gået et par dage, og vi har været i kuberne igen. I 1’eren er den nye dronning fra kurset kommet ud af buret og går rundt og leder efter tomme celler at lægge æg i, og i 2’eren har vi set og mærket den anden nye dronning. Der er masser af både æg og yngel, så hun gør også det, hun skal. Den gamle dronning er også spottet i 3’eren, så hun har i hvert fald klaret at blive flyttet. Alt er godt! 😊

---

Bina

Förra vintern var hård för bina. Vi vet inte varför, men när våren kom var våra två bifamiljer både små och svaga. Vi är dock både glada och lättade: många bisamhällen har dött den här vintern i vårt område.

Det är inte helt klart varför det gick snett för oss. En möjlighet är att bina hade mycket cementhonung i kupan, dvs. mycket kristalliserad och olöslig honung, som de kan äta på sommaren, men inte på vintern när de inte har tillgång till vatten. Cementhonungen är vanligtvis bladlösshonung, som bina gör på sensommaren och tidig på hösten. En annan faktor kan vara att drottningen i en av kuberna inte producerade som hon borde. Hon lade alldeles för få ägg för att familjen skulle kunna växa sig stor och stark. Förmodligen var hon dåligt parat.

Så i våras hade vi två mycket svaga bifamiljer, vilket är alldeles för sårbart. Vi kunde lika gärna ha varit helt utan bin, och det går inte! Vi bestämde oss därför för att vi skulle investera 2025 i att konsolidera och förstärka bigården så att vi kan övervintra tre starka bifamiljer i höst.

Det innebär bland annat att vi inte har skördat och inte kommer att skörda honung i år. Bina får behålla allt, så att de har energi att bygga vax och ta hand om ynglen som behövs för att familjerna ska växa sig starka. Vi ger också extra socker i den utsträckning vi anser vara nödvändigt.

Vi har också valt att ge bina några prefabricerade vaxtavlor, som man gör i konventionell biodling. Här kompromissar vi medvetet med en av dogmerna för biodling i topplistkupa: att bina måste producera allt sitt vax själva. Vi väljer att göra detta för att de snabbare och med mindre energiförbrukning kunde expandera vaxtavlorna i kuporna, så att vi snabbt kan få upp antalet bin. Vi vet ännu inte om det här är en bra idé. Det får tiden utvisa, men än så länge verkar det fungera. Rent praktiskt skär jag till en prefabricerad vaxtavla så att den passar i topplistkupan och smälter sedan fast den i en list som jag har sågat ett spår i med bordssågen.

I kupan (nr 2), där det inte producerades tillräckligt med ägg och yngel, avlivade vi drottningen för några veckor sedan. Bina i kupan gör då en ny drottning av några av de ägg som hon hade lagt innan hon avlivades, men eftersom vi inte vill fortsätta avla på en dåligt fungerande drottning har vi lagt till en bikaka med nylagda ägg från den andra kupan (nr 1) där drottningen fungerar bra. Det tar 16 dagar för bina att göra en ny drottning och vi har nu sett att den nya drottningen har kläckts. Om några dagar ska vi titta in i kupan igen för att se om hon har varit ute och parat sig och det finns nya ägg och larver. Spännande!

Slutligen har vi gjort en avläggare. Med andra ord har vi delat en av bifamiljerna så att vi nu har tre. Nu blir det lite komplicerat, så håll tungan rätt i mun:

Från den välfungerande kupan (nr 1) har vi tagit ungefär hälften av kakorna med yngel och hälften av kakorna med pollen, nektar och honung samt drottningen och flyttat alltihop till en tredje kupa. Här kommer de att fortsätta arbeta och, med lite stöd, växa sig stora och starka. En utmaning är att alla flygbin kommer att flyga tillbaka till kupan de kom ifrån – det är så de är ”programmerade”. Särskilt i början måste vi därför se till att drottningen och de bin som ännu inte är flygbin har mat och vatten inne i kupan, eftersom de inte själv kan flyga ut och hämta det de behöver.

De bin som blev kvar i kupan (nr 1) har också mat och yngel men nu ingen drottning. I princip skulle vi kunna låta dem göra en ny drottning själva, men Christina gav mig en kurs i drottningavel i födelsedagspresent, så idag har vi lagt till en egenproducerad drottning av – förhoppningsvis – högsta kvalitet. Så här gick jag tillväga:

För ungefär en månad sedan deltog jag i en informativ och mycket trevlig kurs om drottningavel hos den lokala biodlarföreningen. Det var en fantastisk förmiddag! Vi har haft bin i 7 år nu, vilket gör det till en helt annan upplevelse att gå en kurs: som nybörjare handlar det om att lära sig hur man ska göra. Allt är nytt och okänt. Nu handlar det mer om hur man kan göra. Och hur man väver in det i de kunskaper och färdigheter man har utvecklat under åren på ett praktiskt och rimligt sätt. Det är mycket roligare än att vara nybörjare!

Sättet vi lärde oss att göra bidrottningar på är i princip detsamma som jag beskrev ovan, men mer kontrollerat: I en liten parningskupa (Apidea) sätter man några vaxplattor, lite sockerdeg som bina ska äta och en bit av en honungskaka med nylagda ägg från en bra och välfungerande bidrottning. Slutligen häller man 3-4 dl bin från en välfungerande bifamilj i parningskupan. Den lilla kupan kom hem och sattes i köksträdgården där den stod tillsammans med våra andra kupor i ett par veckor. Efter 16 dagar kunde vi se att drottningen hade kläckts – hon hade tuggat sig ut ur sin cell. Det finns ett litet galler vid ingången till kupan så att drottningen inte kan flyga ut och para sig innan vi vill att hon ska göra det. Efter ytterligare en vecka tog vi den lilla kuben med drottningen till den lokala parningsstationen där hon kunde flyga ut och para sig. Parningsstationen är ett område på en ö där man kan kontrollera att det bara finns friska, välfungerande bifamiljer. Det innebär att hon parar sig med drönare från dessa familjer, och därför kommer hennes avkomma sannolikt att ha de goda egenskaperne som vi letar efter.

Hon var på parningsstationen i 14 dagar, men redan en vecka innan hon kom hem gjorde vi den avläggare som jag beskrev ovan. Detta innebar att när vi hämtade drottningen igår var bina i kuben (nr 1) där vi tog bort drottningen redan upptagna med att göra en ny drottning. Idag kontrollerade vi parningskuben. Det fanns ägg, larver och täckt yngel, så den nya drottningen har parat sig och lägger ägg. Vi tog bort alla drottningceller i kub 1 (jag tror att det var 16 celler!) och satte dit den nya drottningen från parningskuben. Det här skulle vara det säkraste sättet att få bina att acceptera sin nya drottning. Vi märkte henne med en liten färgklick på ryggen för att göra henne lite lättare att hitta, satte henne i en liten transportbur med öppningen förseglad med sockerdeg och hängde upp buren i kupan. Nu kommer bina att äta sockerdegen inom några dagar, vilket ger dem tid att vänja sig vid drottningen, så med lite tur kommer hon att promenera ut och börja lägga ägg om några dagar utan krångel. Detta är OCKSÅ mycket spännande!

På bilden av Apidea-ramen nedan kan du se täckt yngel i mitten, stora feta larver i cellerna runt dem och ägg eller mycket små larver i cellerna runt dem.

Status i bigården just nu är att vi i kub nr 1 har en ny drottning som hänger i en transportbur, från vilken hon förhoppningsvis kommer att komma ut om några dagar. I kub nr 2 har vi troligen en ny, äggläggande drottning som har parat sig här hemma, och vi kommer att hitta och märka henne om några dagar. Kub 3 är kupan med vår ”gamla” välfungerande drottning, som vi hoppas kan sköta drottningjobbet ytterligare en vinter, trots att hon börjar bli gammal. Förhoppningsvis kommer alla tre bifamiljerna att komma igång mycket snart, så att vi till hösten kommer att ha tre kuber fulla av friska, välfungerande bin. Så ser planen ut! Honungsskörden får vänta till nästa år.

Tillägg: Det har nu gått några dagar och vi har varit i kuberna igen. I kupa 1 har den nya drottningen från kursen kommit ut ur buren och går runt och letar efter tomma celler att lägga ägg i, och i kupa 2 har vi hittad och märkt den andra nya drottningen. Det finns gott om både ägg och yngel, så hon gör sitt jobb. Den gamla drottningen finns fortfarande i kupa 3, så hon har i alla fall lyckats bli flyttad utan problem. Allt är bra! 😊