I løbet af juni, juli og august måned kan vi plukke alle de jordbær, solbær, ribs, stikkelsbær og blåbær, vi behøver for den kommende vinters daglige bærforbrug.
(text på svenska sist på sidan)
Fryseren fyldes lige så stille og roligt, dag for dag høstes der, renses og sorteres, og løsfryses på bageplader, så bærrene efterfølgende kan ligge i fryseposer, hvorfra de kan tages op i lige den mængde, vi har brug for. Sidste år var høsten helt overvældende, så der fik vi lavet så meget saft og sylt også, at vi ikke behøver at safte og sylte i år.
I fryseren kæmper bærrene om pladsen med rabarber, squash, tomater og grønkål. Senere kommer unghaneslagten og kræver plads.
I går var vi i supermarkedet efter mælk og andre råvarer, vi ikke selv producerer. Der kom vi forbi en jordbærsælger ved indgangen. 60 svenske kroner for en lille bakke sprøjtede jordbær. Erkendte, at vi hver dag samler ind for mange, mange penge – hvad ville de jordbær have kostet, hvis de var økologiske og plukket af en med ordentlig løn og gode arbejdsvilkår (som dem, vi selv har)? Hvor mange timer ville vi have skullet arbejde i enten korrekturlæsningen eller tandretningen, hvis vi skulle købe alle de bær, vi nu lægger i fryseren hver dag (udover alle dem, der ender direkte i munden)?
Selvfølgelig tager det også tid at samle bær ind. Der er indimellem nogle, der spørger, om vi sælger bær, nu hvor vi har så mange? Det gør vi ikke – skal jeg vælge mellem at tjene penge på korrekturlæsning eller bærplukning, er der ingen tvivl om, hvad der bedst kan betale sig. Selvom 60 kroner for en lille bakke sprøjtemiddelbehandlede bær er mange penge, så tror jeg ikke, der er nogen, der vil betale den pris, det reelt koster at producere, plukke og sælge bær, hvis arbejdsforholdene og lønnen skal matche noget, vi kender fra vores egen hverdag (husk også lige moms og skat!).
Nej, vil folk have mange bær, må de plukke dem selv. Og hvorfor ikke også dyrke dem selv? Jeg lover, at kvaliteten også er en helt anden!
Et af mange svar på det spørgsmål er, at folk ikke er hjemme. Når haverne producerer allerflest bær, rejser mange på ferie. I så høj grad, at avisartiklerne om overbelastede turist-destinationer er næsten lige så mange som bærrene i vores skovhave.
Et andet svar er, at moderne svenskere og danskere i den grad har vænnet sig til, at fødevarer er noget, man køber i supermarkedet. Enkelt og bekvemt, uden myggestik, jord under neglene, sved på panden. Langt væk fra dem, der producerer dem. Og derfor langt fra de etiske dilemmaer, der knytter sig til fødevareproduktionen. Sprøjtemidler er et dilemma. Arbejdsforhold og løn til dem, der står for produktionen, er et andet. Men alle er de nemme at lukke øjnene for, når produkterne ligger pænt emballerede i det kølige supermarked – måske ovenikøbet i emballage, der udstråler sol, sommer og ingen fare. Og så billige, at der også bliver plads i budgettet til bolig i de dyreste områder af landet, ferierejser og smart tøj, som vi jo ikke behøver at få griset til ude i haven.
Men sandheden er jo, at rigtig mange af de fødevarer, vi ikke længere prioriterer tid og energi på at producere selv (bær og frugt fx), nu produceres af underbetalte migrantarbejdere med usle arbejdsforhold – og ofte med miljø- og dermed biodiversitetsødelæggende metoder. Men hvis vi nu laver lidt ’vild med vilje’ i vores have (så vi heller ikke skal bruge tid på at passe den), så har vi vel gjort vores, ik’?
Vil vi for alvor gøre noget for miljø, klima, arbejdstagerrettigheder og menneskerettigheder, så skal vi tage vores livsstil op til overvejelse. Overveje, om det ville være muligt for os at udlicitere mindre af fx madproduktionen til andre og i stedet producere mere selv. Og hvis det ikke er muligt, så være villige til at betale den pris, det koster at producere vores mad etisk forsvarligt. Hvor dem, der producerer den, har lige så gode forhold som os selv, og hvor miljøet ikke svines til.
Alternativet er at afstå fra jorbær. Det behøver vi heldigvis ikke her på gården. Til gengæld afstår vi fra modetøj, dyr bolig og lange, dyre ferierejser. Alt har en pris.
Under juni, juli och augusti kan vi plocka alla de jordgubbar, svarta vinbär, röda vinbär, krusbär och blåbär som vi behöver för den kommande vinterns dagliga bärkonsumtion. Frysen fylls sakta och säkert, dag för dag skördas, rensas och sorteras bären och fryses löst på bakplåtar för att sedan läggas i fryspåsar så vi kan ta ut den mängd vi behöver. Förra året var skörden överväldigande, så vi gjorde så mycket saft och sylt att vi inte behöver safta och sylta i år.
I frysen slåss bären om utrymmet med rabarber, zucchini, tomater och grönkål. Senare måste vi göra plats för tupparna.
Igår åkte vi till stormarknaden för att köpa mjölk och andra råvaror som vi inte producerar själva. Vi passerade en jordgubbsförsäljare vid ingången. 60 kronor för en liten bricka med besprutade jordgubbar. Vi insåg att vi samlar in bär värda en förmögenhet varje dag – vad skulle jordgubbarna ha kostat om de var ekologiska och plockade av någon med en anständig lön och goda arbetsvillkor (som vi själva har)? Hur många timmar skulle vi ha behövt arbeta inom antingen korrekturläsning eller tandvård om vi hade varit tvungna att köpa alla de bär som vi nu lägger i frysen varje dag (förutom alla de som går rakt in i munnen)?
Självklart tar det också tid att samla bär. Ibland får vi frågan om vi säljer bär nu när vi har så många? Det gör vi inte – om jag ska välja mellan att tjäna pengar på korrekturläsning eller bärplockning är det ingen tvekan om vilket som är mest lönsamt. Även om 60 kronor för en liten bricka med bekämpningsmedelsbehandlade bär är mycket pengar tror jag inte att någon vill betala det pris som det faktiskt kostar att producera, plocka och sälja bär om arbetsvillkoren och lönerna ska motsvara något som vi känner igen från vår egen vardag (kom ihåg moms och skatter!).
Nej, om folk vill ha mycket bär får de plocka dem själva. Och varför inte odla dem själv? Jag lovar att kvaliteten blir helt annorlunda också!
Ett av många svar på den frågan är att folk inte är hemma. När trädgårdarna producerar som mest bär är det många som åker på semester. Så till den grad att tidningsartiklarna om överbelastade turistmål är nästan lika många som bären i vår skogsträdgård.
Ett annat svar är att dagens svenskar och danskar har blivit så vana vid att mat är något man köper i affären. Enkelt och bekvämt, utan myggbett, smuts under naglarna och svett på pannan. Långt borta från de människor som producerar den. Och därmed långt från de etiska dilemman som är förknippade med livsmedelsproduktion. Bekämpningsmedel är ett dilemma. Arbetsvillkor och löner för dem som tar hand om produktionen är ett annat. Men alla dessa är lätta att bortse från när produkterna ligger snyggt förpackade i den svala stormarknaden – kanske till och med i förpackningar som utstrålar sol, sommar och ingen fara. Och så billiga att det också finns utrymme i budgeten för boende i landets dyraste områden, semesterresor och snygga kläder som vi ju inte behöver smutsa ner i trädgården.
Men sanningen är att många av de livsmedel som vi inte längre prioriterar att lägga tid och energi på att producera själva (t.ex. bär och frukt) numera produceras av underbetalda migrantarbetare med dåliga arbetsvillkor – och ofta med metoder som förstör miljön och den biologiska mångfalden. Men om vi gör lite ”vildt med vilje” i vår trädgård (så att vi inte behöver lägga tid på att ta hand om den överhuvudtaget), då har vi gjort vårt, eller hur?
Om vi verkligen vill göra något för miljön, klimatet och de mänskliga rättigheterna kanske vi ska titta på vår livsstil. Fundera på om det skulle vara möjligt för oss att lägga ut mindre av vår livsmedelsproduktion på andra och i stället producera lite mera själva. Och om det inte är möjligt, då vara villiga att betala priset för att andra producerar vår mat på ett etiskt sätt. Där människorna som producerar den har lika bra villkor som vi och där miljön inte förorenas och den biologiska mångfalden inte ruineras.
Alternativet är att avstå från jordgubbar (och annan god mat, såklart). Lyckligtvis behöver vi inte göra det här på gården. Däremot avstår vi från moderiktiga kläder, dyra bostäder och långa, dyra semesterresor. Allting har en pris.